Regi: David Dobkin
Cynisk superadvokat återvänder till sin hemstad och tvingas bli försvarsadvokat åt sin pappa, en rättskaffens domare, som står anklagad för att ha kört ihjäl en ärkefiende.
Det här är en ganska irriterande film, på sätt och vis. Från början till slut är den slätstruken och förutsägbar, ganska fyrkantig och småtråkig, sentimental och inte speciellt övertygande – dessutom är den otroligt lång (141 minuter) och varken speciellt upplyftande eller deppig.
Men det känns hela tiden som att den ska bli bra. När som helst, tänker man, kommer stelheten knäckas som ett ägg och ut kommer en fin vita av kvalitet och en mysig äggula av substans – så stannar något, eller så dras en scen ut, attityden skiftar; en scen som ser ut att komma fram till något allvarligt skämtar bort det – en scen som är rolig slätar över all ironi med jäsande ”värme” signerad amerikanska kabel-TV-filmer från 90-talet.
Anledningen är Robert Downey Jr och Robert Duvall, som har huvudrollerna. De står i fokus i praktiskt taget varje scen och det är ett gediget arbetspass de levererar. Jag kan till och med förstå varför de ville göra filmen: Manuset kan ha varit inspirerande läsning för två riktiga skådespelare hungriga efter något annat än serietidningsfilmer (för Downey) och biroller (för Duvall). Berättelsen om en dryg storstadsadvokat som åker tillbaka till sin hemstad för att träffa sin far, en domare, och finner sig bli hans försvar i rätten, kan ha sett fin ut. Dialogmässigt finns det karaktärer att arbeta med. Tematiken – om den unge cynikern kontra den äldre hedersmannen – är förstås inte obeprövad, men om det görs med hjärta så borde det fungera.
Det är i regin och berättartekniken The Judge inte levererar. På en scen hade de två Robertsarna fångat vår uppmärksamhet och koncentration – och de stunder då de ältar sitt förflutna hade kunnat förgyllas genom publikens egen fantasiförmåga – men regissören David Dobkin (med högst sporadiska titlar – Shanghai Knights, Wedding Crashers, Fred Claus – på sitt CV) lyckas inte hitta en underhållande rytm eller någon personlig stämning.
Så The Judge blir en lång studie i hur man skapar puttrande myspys utan större känsla eller engagemang. Istället för att bli en riktig karaktär känns huvudpersonen Hank som samma dryga arketyp Robert Downey Jr brukar spela – Dryg, självsäker, snacksalig, men såklart med Bogeys sentimentalists hjärta under den cyniska ytan.
Istället för att glädjas åt att se Downey Jr flörta med sitt 80-tal (när han tar på sig en gammal Metallica-tröja och cyklar på sin gamla hoj i sin bardoms stad) ser vi en sentimental Americana-myt där gamla kärleken (Vera Farmiga) fortfarande jobbar som servitris; fast nu har hon en tjugofyra årig dotter (Leighton Meester) vars genetiska ursprung vi snart börjar gissa oss till.
Robert Duvall spelar domaren som blir åtalad för att ha kört ihjäl sin ärkefiende – Där vi skulle kunna få ett mysterium, en känslig emotionell hook att göda ett spännande rättegångsdrama på, förstår vi istället genast att han börjat bli gaggig och även om de tekniska förklaringarna är marginellt annorlunda (han har cancer, och behandlingen påverkar hans minne) så är det ungefär samma sentimentala Vis Gammal Man-porträtt som alltid gäller i filmer sämre än The Judge behöver jämföras med.
Faktum är att en film som den gamla Jim Carrey-komedin Liar Liar (1997) gjorde större poänger av advokatyrkets uselhet, kontra heliga familjevärderingar. The Judge är som bäst när den fokuserar på kontrasterna mellan fadern – som inte tänker ljuga i rätten, och på så sätt försvåra alla möjligheter till att få honom frikänd – och sonen – som inte ser någon poäng i att tala sanning och accepterar lögnen som en valuta viktigare än pengar; i synnerhet när kontrasterna knyter ihop sig till familjetrauman (det är faderns fel att sonen blivit som han blivit) så finns aningen av ett kammarspel med äkta svärta.
Men The Judge går inte dit, och kommer följaktligen ingenstans. Hade den varit 90 minuter hade den väl varit okej, för det finns gott om bra skådespelare i biroller som förgyller: Billy Bob Thornton som skicklig åklagare, samt Jeremy Strong och Vincent D’Onofrio som ödmjuka brorsor till huvudpersonen Hank. De gör också formidabla insatser i en berättelse som borde vara ge en bra film.
Men ibland vill det sig bara inte. The Judge vägrar vara tillräckligt sentimental för att manipulera tårar, men den blir aldrig ens i närheten av ett ordentligt drama heller. Istället tuffar den på, och den tar aldrig slut, som ett tåg som aldrig kommer till stationen. Det är riktigt synd.
FREDRIK FYHR
*
THE JUDGE
Originaltitel, land: The Judge, USA.
Urpremiär: 4 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 28 november 2014.
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; DI 2K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Robert Downey Jr, Robert Duvall, Vera Farmiga, Billy Bob Thornton, Vincent D’Oonofrio, Jeremy Strong, Dax Shepard, Leighton Meester, Ken Howard, Emma Tremblay, Balthazar Getty, David Krumholtz, Grace Zabriskie, Denis O’Hare, Sarah Lancaster.
Regi: David Dobkin.
Manus: Nick Schenk, Bill Dubuque.
Producent: David Dobkin, Susan Downey, David Gambino.
Foto: Janusz Kaminski.
Klippning: Mark Livolsi.
Musik: Thomas Newman.
Scenografi: Mark Ricker.
Kostym: Marlene Stewart.
Produktionsbolag: Warner Bros, Village Roadshow, Big Kid Pictures, Team Downey.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.
Ett svar på ”The Judge”