Regi: Jens Östberg
En norrländsk småstad. En man ”försvinner” och hans bästa kompis börjar bete sig konstigt.
Flugparken är ett par bra idéer i behov av ett par till. Den är inspelad i Luleå och Boden och handlar, på ett ungefär, om Kristian (Sverrir Gudnason) och vad som händer när hans kompis Alex (Leonard Terfelt) försvinner.
Det är vad pressmaterialet säger, i alla fall. I verkligheten är försvinnandet inte något större mysterium eftersom vi får se hur de två männen umgås på norrländskt vis – läs: De super i tystnad och går ut i skogen och slåss – varpå Alex blöder i huvudet och Kristian… ja, vad han nu gör eller inte gör (det är en av filmens, lite luddigt formulerade, frågor) men han är åtminstone garanterat inte så oskyldig som han verkar inför polisen, till vilka han säger att de bara sa hej då utan vidare.
Därefter börjar vi förstå att allt inte står helt rätt till i Kristians huvud. Här vinner filmen en del poänger – Sverrir Gudnason gör bra ifrån sig och manusförfattaren och regissören Jens Östberg har en realistisk approach som fungerar. När vi introduceras för Kristian utgår vi ifrån att han är helt normal – han är mer resonlig, och mindre full, än den storväxte Alex; han har ett försiktigt och sympatiskt tonfall och jobbar på dagis; dessutom ser man ju inte om någon är frisk eller sjuk på ytan.
Men efter att Alex ”försvunnit” börjar hans beteende bli alltmer sporadiskt, fullt av konstiga infall och absurda och väldigt dåliga val – som sättet en stulen cykel får orimliga proportioner och gör att han hamnar i bråk med våldsamma kids som tycker att han är ett psycho.
Jag har inte alltid varit snäll mot Sverrir Gudnason men jag har noterat – efter Gentlemen och Min så kallade pappa – att han fungerar mycket bra när han spelar osympatiska, eller mer ambivalenta, karaktärer. Han har en lömskhet i sitt uttryck, en aura av falsk blygsamhet och utstrålningen av en egoistisk översittare. (Jag menar det här på ett bra sätt). Det gör honom till ett bra val för roller som dessa – potentiella psykfall som man aldrig riktigt vet var man har.
Men om Kristians psyke är lite splittrat så är Flugparken det också (titeln tycks till exempel helt slumpmässig, och syftar till en park som finns med i en scen i filmen). Vi introduceras för ett smörgåsbord av eventuella intrigutvecklingar, intressanta poetiska möjligheter och tematiska poänger, men få saker hamnar på tallriken: Alex partner Diana (Malin Buska) väntar på att han ska komma hem till ett halvrenoverat hus och en son, som Kristian börjar yra om egentligen är hans; en tråd som lämnas helt ofärdig.
Peter Andersson spelar Alex pappa Berndt, som en gång i tiden var Kristians hockey-coach. Kristian brukade spela hockey, alltså, men han lade av. Han drar på sig skridskorna igen, i en scen, och säger till Berndt att han var en riktigt bra coach… Antydda faderskomplex, i synnerhet när vi får reda på att Kristian ”aldrig hade någon riktig pappa”… Men de där sakerna släpper filmen greppet om också, efter ett tag.
Under tiden irrar Kristian runt och försöker ”snacka” med ungdomar – någon vill han slå med ett järnrör, en annan vill han bara prata med, en tredje lurar han på pengar – och det hela är väldigt sporadiskt. Dessutom ganska långdraget – I en film som vill hinna med så här många saker så borde varje sekund räknas, men Flugparken försöker fejka ut bristen på initiativ med för utdragna scener där folk går omkring, eller har onödiga pauser mellan replikerna, istället för att försöka få till en poäng. Möjligheterna till att skapa en rytm och en atmosfär förstörs också av oinspirerat foto som alltför ofta består av fula närbilder och amatörmässigt skeva inramningar.
Faktum är att Flugparken känns lite som en ofärdig film, där några av idéerna är färdigformulerade men inte alla. Inte är den speciellt logisk heller – det är en sådan där film om ett mystiskt dödsfall där vi aldrig får höra talas om någon obduktion, för då skulle väl hela filmen fallera (även om jag läste häromdagen, lite off topic, att det faktiskt verkar slarvas med rättsmedicinska undersökningar i Sverige, så denna kritik kanske jag får fundera på i framtiden).
Men mer allvarligt är att vi aldrig riktigt förstår vad som är filmens tematiska höna och ägg. Okej att Kristian mår dåligt, men vi får ingen riktig anledning att engagera oss för honom för även om Gudnason är bra är karaktären inte speciellt välformulerad. Slutet innehåller, likt mycket annat i filmen, ingen riktig upplösning; istället får vi ett långsökt händelseförlopp där politiska allusioner fintas in utan att något argument förs – Kristian är ju gammal hockeykille i en småstad, så mobbing i ungdomen, generell förvirring i könsidentiteten och ett par homosexuella föräldrar (om jag tolkar det rätt) kanske eller kanske inte har något med hans fragila pskye att göra. Jag tänkte spontant: Nice try.
Ändå, fastän jag varit genomgående negativ i den här recensionen, är det inte en ointressant film som långfilmsdebut. Viljan finns ju där, och Östberg drivs säkert av en hunger att berätta med ögat; det som fungerar i Flugparken fungerar på grund av känslan mellan raderna, aningen man får om att Gudnason och Östberg har något genuint ihop. Om Östberg lär sig ett och annat om form, och hittar en berättelse som han kan göra filmkonsten undergiven, så misstänker jag att han kan göra fina saker.
FREDRIK FYHR
*
FLUGPARKEN
Originaltitel, land: Flugparken, Sverige.
Urpremiär: 6 november 2014 (Stockholm International Film Festival).
Svensk premiär: 28 november 2014.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Sverrir Gudnason, Peter Andersson, Malin Buska, Leonard Terfelt, Joar Hennix Raukola, Julia Grönberg, Simón Maximillian Karl, Rasmus Winblad, Hacim Jakobsson, Ia Langhammer.
Regi: Jens Östberg.
Manus: Jens Östberg.
Producent: Rebecka Lafrenz, Mimmi Spång.
Foto: Måns Månsson.
Klippning: Kristofer Nordin.
Musik: Daniel Söderberg.
Scenografi: Louise Drake af Hagelsrum.
Kostym: Viktoria Mattila.
Produktionsbolag: Garagefilm International.
Svensk distributör: TriArt.