Nightcrawler

Regi: Dan Gilroy

Störd snubbe besatt av framgång filmar mord och olyckor, säljer det dyrt till skrupellösa TV-kanaler och börjar smida sin amerikanska dröm.

Detta är en ruskig liten thriller, gjord i samma tradition som Taxi Driver (1976) och American Psycho (2000). Den handlar om en vedervärdig människa som det bara går bra för, även när han dödar oskyldiga människor och utnyttjar de redan döda. Det är en regidebut från manusförfattaren Dan Gilroy som gjort en film lika snyggt slickad som medvetet osmaklig; Staden, Los Angeles, förvandlas till en snuskig och magstarkt realistisk miljö, där mänskliga kackerlackor tjänar sitt levebröd om nätterna.

Nightcrawlers, för de som inte vet, är människor som på egen hand lyssnar på polisradion, åker upp till de mest brutala olyckorna och våldsdåden och filmar liken, bilvraken, blodet, vad än de ser – och därefter säljer de materialet till nyhetskanaler som är helt saknar skrupler.

Den subversiva spinnen på Nightcrawler är att Lou Bloom (Jake Gyllenhaal) är intelligent, metodisk och arbetar för att få sin amerikanska dröm steg för steg – precis som man ”ska”. Liksom Travis Bickle i Taxi Driver är han inledningsvis nidbilden av en loser, en innesittare som spenderar all sin tid på Internet och inte verkar ha mycket till aning om hur människor umgås. Men han pratar lite grann som Stanley Kubrick, och resonerar logiskt till hundra procent för att övertyga andra om att just hans vilja är den enda rimliga lösningen och får han bara ett finger så kommer han arbeta effektivt för att få hela handen.

Det fingret kommer från Nina (Rene Russo) som inte kan låta bli att köpa hans material – som han får bara för att han är den enda i ”branschen” som vågar filma döende människor så nära att han stör ambulanspersonalen – och när han märker att han får bra pengar så inser han att han kan begära mer och mer, så att hans ”företag” kan växa och hans ”inflytande” bli större. Nina tror inte på moraliska gränser, och hon kommer tyvärr få bevisa det. Lou är beredd att utnyttja henne på alla sätt för att hålla deras ”exklusiva samarbete” igång.

Jake Gyllenhaal har fått mycket cred för denna redan väldigt hypade film. Mycket av filmens styrka bygger på honom, eftersom han är med i praktiskt taget varje scen och driver den moraliskt lobotomerade Lou med en oerhörd styrka. Det är ett lite för uppenbart och rytmiskt perfekt, liksom serietidningsartat, porträtt för att man riktigt ska tro att han finns i verkligheten men han gör en i alla avseenden fantastisk skildring av en film-psykopat: Leendet, det muntra tilltalet, den störda retoriken. Gyllenhaal ska ha beröm för att han vågar sig på riskfyllda roller i originella filmer.

Med det sagt är inte just Nightcrawler en överdrivet originell film. Storyn om skurkar som får sin amerikanska dröm uppfylld går tillbaka till åtminstone 1930-talets gangsterfilmer; den provokativa skildringen av misantropiska psykopater som hjältar är en genre för sig och tematiken om omoraliska nyhetskanaler har inte överträffats sedan Oliver Stones Natural Born Killers (1994) – och långt innan dess gjorde Sidney Lumet grundstenen Network (1975).

Men Nightcrawler har ändå ett par saker som gör den mer minnesvärd än de flesta filmer av det här slaget. Trots alla titlar jag nämnt så liknar den mer sjaskiga och mer genuint creepy filmer som Peeping Tom (1960), Henry – En seriemördare (1986) och Clockwork Orange (1971). Jag har redan nämnt Kubrick en gång, men jag tror han verkligen hade gillat Nightcrawler och kanske rentav velat filma manuset själv.

Liksom i Clockwork Orange utnyttjar Nightcrawler flera traditionella konventioner designade så att vi måste gilla huvudpersonen oavsett vad han gör – vi får till och med ett montage där Lous vidriga framgångssaga bara växer. Vi vill kanske inte se honom lyckas, men på en instinktiv nivå uppskattar vi framgång även när den kommer till ett kryp som mördar oskyldiga människor om han måste och som fullständigt saknar alla de moraliska regler som människor stöper sitt liv efter.

Hur detta kommer sig förblir dunkelt. Manuset undviker Lous bakgrund på ett väldigt bekvämt sätt.”Kanske jag förstår hur människor fungerar, jag gillar dem bara inte” säger han vid ett tillfälle, men det är de enda ledtrådar vi får. Istället utnyttjar filmen det fascinerande äcklet man som åskådare får för Lou till förmån för flera riktigt spännande scenarion där adrenalinet hålls tillbaka som en travhäst i ett bås: Det är som en helt oromantisk, och helt och hållet äcklig, version av Drive.

Men det blir inte en riktigt lika bra film som ytan ger sken av. Det är ett lite för enkelt knep att göra Lou till en mystisk figur utan ursprung, logiken är lite luddig här och var och ofta känns det som att Gilroy bara velat göra en ”cool, provokativ psyko-thriller” snarare än en intelligent, satirisk film.

Ändå fastnar de täta LA-nätterna i ens medvetande och Lous otäcka ögon tvingas bli våra. Berättandet är avståndstagande och effektivt och den oheliga berättelsen drivs fram med en rytmisk, perverst underhållande takt. Det är möjligt att Nightcrawler inte blir mer än en smart och välgjord exploitationfilm, aningen mer pretentiös än ambitiös, men den är sevärd för den som har en tillräckligt stark mage för den.

FREDRIK FYHR

 

*

NIGHTCRAWLER

Originaltitel, land: Nightcrawler, USA.
Urpremiär: 5 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 8 november 2014 (Stockholm International Film Festival), 28 november.
Speltid: 117 min. (1.57).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm; ARRIRAW 2.8 K/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jake Gyllenhaal, Rene Russo, Riz Ahmed, Bill Paxton, Michael Hyatt, Price Carson, Carolyn Gilroy, Kevin Rahm, Ann Cusack, Kiff VandenHeuvel.
Regi: Dan Gilroy.
Manus: Dan Gilroy.
Producent: Jennifer Fox, Tony Gilroy, Jake Gyllenhaal, David Lancaster, Michel Litvak.
Foto: Robert Elswit.
Klippning: John Gilroy.
Musik: James Newton Howard.
Scenografi: Naaman Marshall.
Kostym: Amy Westcott.
Produktionsbolag: Bold Films.
Svensk distributör: Noble Entertainment.