En tripp till Paris

Regi: Marc Fitoussi

Kvinna ute på franska landsbygden, som föder upp kor, åker till Paris för att ha en affär med en yngre man, medan hennes snälla surgubbe till man (först) inget anar.

Detta är en av de mest passiv-aggressiva filmer jag sett i mitt liv. Vad handlar den om? Behovet att vara otrogen mot sin partner – eller nej, förresten, jag tror nog den handlar om värdet i att vara tillsammans. Fast nej, det går ju inte ihop, den måste ju handla om otrohet också, eftersom detta fenomen sker i filmen… Om det låter som att jag inte kan bestämma mig så är det filmens fel.

Isabelle Huppert spelar bonde som bor ute på franska landsbygden och föder upp kor. Detta är ett bevis: Sätt Isabelle Huppert i din film och hon kommer att klara sig. Isabelle Huppert föder upp kor? På med gummistövlarna bara! Huppert har alltid varit en klass för sig, så La Ritournelle (originaltiteln, jag tänker inte ens kommentera den svenska titeln den här gången) kan aldrig vara en riktigt så tråkig film som den hade varit utan henne.

Men det blir väldigt långdraget mellan varven, och det är för att La Ritournelle är en film som aldrig bestämmer sig för vart den är på väg eller vad den vill handla om. Även om filmen tekniskt sett inte är usel så är upplevelsen av att se den samma typ av utdragna plåga som när man ser ett ogenomarbetat föredrag. Man ser eventuellt potentialen, men det gör det hela bara än mer frustrerande.

Intrigen börjar som en någorlunda intressant dramakomedi där tiden går sin gilla gång för bönderna Brigitte (Huppert) och Xavier (Jean-Pierre Darroussin) medan deras tjurar vinner ett och annat pris på stora utställningstävlingar. Darrousin behöver inte anstränga sig mycket för att spela ”den sura mannen” som sitter och klagar på att han måste äta tofu så Huppert kan syssla med att lirka fram de få nyanser hon hinner med när hon som Brigitte söker sig till en fest som ett par ungdomar har mitt i natten i ett grannhus (vars ordinarie inneboende är bortresta). Medan Xavier sover fångar Brigitte några romantiska, om än kyska, timmar med trettio år yngre snyggingen Stan (Pio Marmaï) som tycker att alla tjejer på festen är ”för unga för honom”.

Inte långt senare har Brigitte bestämt sig för att åka till Paris och träffa Stan igen – men till Xavier säger hon förstås att hon ska träffa en hudläkare, på grund av eksemen hon har på bröstkorgen.

Man kanske tror att det här är planteringar som kommer få uppenbara lösningar i manuset, men La Ritournelle är inte ens förutsägbar nog att underhålla med konventioner. Så fort Brigitte kommer till Paris så stannar storyn upp och filmen förvandlas till en planlös och outgrundlig serie scener som hela tiden verkar pröva sig fram för att se om ditt eller måhända datt ska behaga hända under den timme som återstår av filmen.

Det är som att filmen är rädd för att handla om något. Är det en film om storstadens själlöshet kontra landsbygdens autenticitet? Det framgår, i så fall, inte i filmen. Brigitte träffar en indisk man vid namn Apu (Lakshantha Abenayake) som blir bortjagad av polisen när han säljer grönsaker på ett torg. Man får inte röka på hotellet Brigitte bor på. Stan jobbar på American Apparel. Någon röd tråd ser jag inte.

Är det en film om en relation mellan en äldre kvinna och en yngre man? Inte direkt, för Stan visar sig ganska omgående vara ett as som – oavsett vad relationen haft för poäng – inte betyder något för någon i slutändan.

Michael Nyqvist dyker förresten upp halvvägs in i filmen, i en biroll som dansk tandläkare (varför inte?). Han är förstås affischerad ordentligt på den svenska filmaffischen men är inte med lika mycket i filmen som man får för sig. Det är frestande att tänka att La Ritournelle inte ens skulle distribueras i Sverige hade det inte varit för Nyqvist, men med tanke på hur många generiska franska feel-goods som kommit hit de senaste åren så är jag faktiskt inte så säker. Dessutom pratar Nyqvist flytande franska, så vem kan klaga.

Liksom alla andra skådespelare i filmen är Nyqvist bra – det är material som inte går att misslyckas med för så rutinerade skådespelare – men liksom alla andra karaktärer i filmen är inte heller hans danska tandläkare mycket till karaktär. Vi ska förstå det som att han också tangerar otrohet, för han har en fru hemma i Danmark (”spelad” av Lena Endre, som får en ”cameo” som Skype-bild) men det är svårt att bry sig när de stelt åker Pariserhjul utan vidare passion. Det är otroligt långt ifrån de verkliga spänningar och dramatiska undergångar i hjärtat som David Lean skapade för snart sjuttio år sedan (!) i Kort möte, mästerverket man alltid måste jämföra sådana här intriger med.

Så Brigitte är ute efter att vara otrogen, Jesper (som Nyqvists karaktär heter) är ute efter att vara otrogen, och vi får veta att Xavier också varit otrogen en gång i tiden. La Ritournelle verkar föreslå att det här med att vänstra hit eller dit, det är ju sådant som hör mogna äktenskap till.

Men inte ens det budskapet – om det är budskapet – når fram speciellt bra. Vilket inte är så konstigt, eftersom det föreslår en livsstil med en ganska bitter och cynisk inställning till livet, och en feel-good kan ju inte vara alltför allvarlig. Ändå lider La Ritournelle genomgående av en tungfotad, långsam takt och en onödigt seriös ton – utan att det någonsin blir ett riktigt drama ändå.

Så vi slutar i ett ingenmansland, och en film som inte ger en någonting. Kanske är det en film som handlar om kor. Det finns en scen där Xavier jämför sin fru med en ko. Mer specifikt: Han jämför henne med en ko och honom själv med en tjur. Det är en seriös scen. Tanken är inte att det ska vara ett skämt. Jag tror manusförfattaren varit för upptagen med att hitta på en metafor – vilken som helst – att han själv inte sett vad han hållit på med.

FREDRIK FYHR

 

*

EN TRIPP TILL PARIS

Originaltitel, land: La ritournelle, Frankrike.
Urpremiär: 11 juni 2014 (Frankrike).
Svensk premiär: 28 november 2014.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process/print/bildformat: Redcode RAW 5K; DI 2K/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Isabelle Huppert, Jean-Pierre Darroussin, Michael Nyqvist, Pio Marmaï, Marina Foïs, Audrey Dana, Anaïs Demoustier, Clémenet Métayer, Jean-Charles Clichet, Lakshantha Abenayake, Benoït Giros, Meriem Serbah, Pierre Diot, Irène Ismailoff, Louise Coldefy.
Regi: Marc Fitoussi.
Manus: Sylvie Dauvillier, Marc Fitoussi.
Producent: Caroline Bonmarchand.
Foto: Agnès Godard.
Klippning: Laure Gardette.
Musik: Tim Gane, Seán O’Hagan.
Scenografi: François Emmanuelli.
Kostym: Marité Coutard.
Produktionsbolag: Avenue B Productions.
Svensk distributör: Studio S.