Blue Ruin

Regi: Jeremy Saulnier

En hemlös man ger sig av för att döda mannen som dödat hans föräldrar samma dag som han släpps ut ur fängelset.

Blue Ruin är en indiefilm som visar att tekniken inte är allt – Det är en välspelad, skickligt gjord film, ett kompetent stycke storytelling och inte minst visuellt logisk. Det är en film jag borde ge tummen upp till, eftersom jag nästan alltid faller för filmer där karaktärer håller tyst och vi får se deras handlingar tala för sig själva.

Men allt är inte en fråga om teknik. Blue Ruin är i grund och botten en trött och dum B-film, en hämndstory så gammal att den är solblekt och en lat intrig lika förutsägbar som meningslös. Det spelar ingen roll hur mycket visuell information som regissören och manusförfattaren Jeremy Saulnier klämmer in mellan raderna på den sparsmakade dialogen – eller hur effektivt han hittar en rytm för sin berättelse. Det är ändå skräp. Det kan inte göras till guld.

Det är en film som blivit uppmärksammad och fått bra kritik här och var, men jag ser inte tjusningen. Storyn går ut på att en hemlös man vid namn Dwight (Macon Blair) ger sig av för att döda en man som släpps från fängelset; mannen har en gång i tiden dödat hans föräldrar. Dwight verkar ha levt i hemlöshet ända sedan detta dåd skett: Han äter ur sopor och bor i sin bil (jag utgår ifrån att han stjäl bensin). Men så fort mannen släpps så sätter Dwight igång på ett väldigt energiskt hämnarstråt. All realistisk mänsklighet i karaktären är, trots hemlösheten, frånvarande. Han har skägg. Han rakar sig.

Den för mig okända Macon Blair är riktigt bra i huvudrollen. Tanken är att göra Dwight till något av en vekling, någon som egentligen inte är bra på att mörda folk och som därför klantar till allting, men det saknar större poäng eftersom vi redan tittar på något vi förväntas tycka är ”coolt”. Filmen känns lite grann som en Tarantino-ripoff från 90-talet fast klädd i de senare årens mer ”realistiska” och ”avskalade” stämningar – (bättre) filmer som Joe, Mud och The Rover.

I grund och botten är det en story om hur hämnd inte fungerar. Dwight lyckas inledningsvis med sin hämndaktion men han är så slarvig att folk oundvikligen måste komma leta efter honom – Mannen som mördade Dwights föräldrar har nämligen en hel familj full av vapengalna mördare. En cykel av våld uppstår vilket leder till att Dwight måste ta hjälp från en gammal skolkamrat (spelad av Devin ”Buzz i Ensam hemma” Ratnay) för att få vapen och eventuellt lära sig att försvara sig.

Det hela leder till en och annan scen som är någorlunda spännande. En dialogscen mellan Dwight och en man i bagageluckan till en bil lyckas nästan få oss att tro att vi ser på något vi inte sett förut – innan vi inser att den kommer sluta på exakt det sätt som det slutar på, vilket vi inser ungefär en minut innan det sker.

Praktiskt taget varje intrigvändning i Blue Ruin är nästan helt och hållet väntad, inklusive det obligatoriska blodbadet i slutet och det följande, vagt formulerade hoppet som måste uppstå någon annanstans än i närheten av karaktärerna (som redan från början är suckers med ena foten i graven). Känslan som filmen eftersträvar är att vi ska sympatisera med Dwight – vi ska förstå hur gärna han vill slakta sina fiender, men också gilla hur dålig han är på att ”manna up” och få biffen stekt… Men jag kände ingen sympati för honom för jag lärde mig inget om honom, annat än att han är redo att ha ihjäl folk när han får tag på ett gevär. Och vilka han ska ha ihjäl det har jag redan glömt.

 

FREDRIK FYHR

 

*

BLUE RUIN

Originaltitel, land: Blue Ruin, USA/Frankrike.
Urpremiär: 17 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 19 november 2014 (DVD).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (Canon C300)/DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Macon Blair, Devin Ratray, Amy Hargreaves, Kevin Kolack, Eve Plumb, David W. Thompson, Brent Werzner, Stacy Rock, Sidné Anderson.
Regi: Jeremy Saulnier.
Manus: Jeremy Saulnier.
Producent: Richard Peete, Vincent Savino, Anish Savjani.
Foto: Jeremy Saulnier.
Klippning: Julia Bloch.
Musik: Brooke Blair, Will Blair.
Scenografi: Kaet McAnneny.
Kostym: Brooke Bennett.
Produktionsbolag: Film Science, Neighborhood Watch, The Lab of Madness, ass. Paradise City.
Svensk distributör: Atlantic.