Gentlemen

Regi: Mikael Marcimain

Hösten 1979. Den blåslagna författarnovisen ”Klas Östergren” sitter instängd i en lägenhet på Hornsgatan i Stockholm och skriver en bok om lägenhetens ägare – bröderna Morgan – som nu spöklikt ”försvunnit”, ihop med flera andra. Klas är, med rätta, rädd för att han själv står på tur.

Gentlemen är en vansinnigt snygg och skickligt gjord film, ett intrikat spindelnät av narrativer vävt med rasande tempo – det är en stor överraskning på den svenska filmhimlen. Här har man vågat göra Tinker Tailor Soldier Spy av Snabba Cash och man har gjort det som Milos Formans Amadeus (1984): Med rörelsen, rytmen och känslan i fokus.

Till skillnad från två hundra tusen andra så har jag inte läst Klas Östergrens bok, men Mats Gellerfelt skrev när det begav sig om författarens ”styrka i själva glädjen över att använda språket, glädjen i att konstruera liv i stället för att inbilla sig att litteratur kan vara liv eller utgöra avtryck av liv” – och det är just detta filmen översätter på ett perfekt sätt. Gentlemen saknar djup men den har tyngd, och den är full av liv. Storyn är på sätt och vis oviktig. Det är berättande för berättandets skull. Det är en lek, en syntetisk dröm och en djungel av underhållning gjord i pusselbitar. En helt emotionell film, gjord på ett sylvasst intelligent sätt.

Det är mycket som förtjänar att hyllas – det första som slår ögat är den nästan äckligt skickliga scenografin. När en tidsperiod ska rekonstrueras går det oftare fel än rätt, eftersom minsta över- eller underdrivna detalj förtar illusionen. Men Gentlemen utspelar sig under de sista åren på 1970-talet och det är så övertygande att det nästan luktar velour, manchestertyg och sliskiga banandrinkar – vi är omringade, omslutna, insvepta i 1978 års Stockholm; vi har kommit så nära vi kan komma att gå in i en tidsmaskin. Bakom titeln ”chefsscenograf” finns namnet Linda Janson – så även i Lukas Moodysson Vi är bäst! som hade samma perfekta scenografi. Hon är värd baggar.

Att filmens scenografiska dräkt fungerar är förstås centralt. Regissören Mikael Marcimain förstår att detaljer är viktiga. Gentlemen saknar ofärdiga hörn och kanter, hafsiga dialoger eller dåliga statister som stör illusionen. Med en för svensk film astronomisk budget (94 miljoner kronor) och ett manus av Klas Östergren själv, har nog Marcimain suttit relativt lugnt i båten och koncentrerat sig på att bilderna ska bli så lyckade som möjligt. När de tunga gardinerna på den inrökta lägenheten på Hornsgatan, där berättelsen har sin bas, dras isär och ihop – och dammet yr i det bländande ljuset – då dras tankarna till David Leans mästerliga Lysande utsikter (1946) och det är fan inte dåligt, för att citera en gammal statsminister.

Gentlemen är underbart visuell och sensorisk,  men det är också stimulerande hjärngympa. Den opålitliga berättaren – ett klassiskt litterärt begrepp – får här flera dimensioner. Vi vet ungefär vem som berättar och vart vi är: Klas Östergrens alter-ego ”Klas Östergren” (David Fukamachi Regnfors) sitter ju i lägenheten på Hornsgatan och skriver. Han har fått stryk. Alla i hans liv har ”försvunnit”. Nu skriver han berättelsen om ”bröderna Morgan”, vilka de nu är.

Men lägenheten på Hornsgatan blir bara en rymdbas varifrån narrativen flyger iväg som en Sputnik mot flera olika destinationer; ena stunden är vi i ”Klas”-berättelsen, storyn om hur en ung kille knegar på en golfklubb och från en slemmig förläggare får i uppdrag att skriva en ny Röda rummet – men Klas träffar Henry Morgan (David Dencik) som bryter sig in i berättelsen och drar oss tillbaka flera år i tiden – till ett svartvitt berättande – och dyra, farliga kärleksaffärer och en spionintrig i Östberlin.

Via Henry Morgan träffar vi Leo Morgan (Sverrir Gudnason), inledningsvis en mystisk Öijersk figur som rör sig i katakomber som Nosferatu (nästan bokstavligen) men också han blir en snok i sin egen intrig, och via folk han träffar hamnar vi ända tillbaka till 1940-talet och ett mysterium där nazister smyger i folkhemmets kulisser. Via ett gastkramande, fenomenalt montage från hippie-eran som blandar Super 8 med vad jag tror är digitala effekter och avskalad socialrealism á la Mods-trilogin. Och vi ser fortfarande på en och samma film!

Gradvis börjar alla dessa olika narrativer föreslå en och samma situation – En skurk, i form av pampen William Sterner (Boman Oscarsson) vars tentakler vi bara efterhand förstår är långa och slemmiga. Mycket som händer i filmen är saker vi inser måste hända off-screen – i skuggorna utanför bilderna hittar vi orsaken till konsekvenserna vi ser i dem, och de paranoida hjärnspöken som ”Klas” upplever blir snart våra. Liksom filmen manövrerar sina händelseförlopp via en snillrik gudshand är det någon som manövrerar ”Klas” vardag, tar bort pjäser ur hans liv och ställer honom inför hans egna dödlighet – och dödsrädsla. Varpå han stänger in sig i lägenheten, och vi närmar oss punkten vi började och vi börjar förstå vi varför vi började där.

Det är möjligt att effekten är mindre slående om man läst boken – Jag fann Gentlemen en infernaliskt underhållande och oförutsägbar film, med ett berättande som liknar en grop av synkroniserade skallerormar. En genuint överraskande, imponerande uppvisning i skickligt filmskapande.

Skådespeleriet är på allmänt hög nivå – David Dencik är en stor anledning till att mycket fungerar och den diskrete David Fukamachi Regnfors är en skickligt utformad huvudperson – men Gentlemen är inte skådespelarnas film. Det är en ”film-film”. Det är en kärleksförklaring till fiktion – och även till filmkonsten, då härligheten är filmad både i 35 mm, uppblåst grynig 16 mm och på digital film. Här är verkligen en film som vågar vara visuell. Allt ska in!

Jag är en förespråkare för objektivitet i filmkritik, men jag kan inte sticka under stol med att Gentlemen är som gjord direkt till en analytiker och teknofil som jag själv. Tar man film för givet – och nöjer sig med att se de rörliga bilderna som någon slags magi som uppstår av sig självt – så kommer man kanske ”sakna något” eller tycka den är kall. Kanske rentav tråkig. Helt klart kan man tycka att den är lång. Absolut är det en korvfest, då de enda kvinnliga karaktärerna som flankerar titelfigurerna (förutom gamla mamma, spelad av Pernilla August) är klassiska skolans femme fatales, spelade av Ruth Vega Fernandez, Amanda Ooms och (i en liten roll) Lil Terselius. Bra skådespelare, här tveklöst använda för sin filmiska feminitet – det är rentav svårt att inte tro att den huvudsakliga kvinnliga birollen heter Maud efter Maud Adams.

Men Gentlemen är lyxfluff, och den saknar som sagt alla anspråk på vardagsrealism och djup. Den bjuder istället till eskapism i en mycket tät form och en story så snårig att den tjänar på att ses flera gånger; allt utspelar sig i en värld så effektivt gestaltad att man genast drunknar i den… tills man inser att man inte kan lita på något någon försöker berätta för en.

Därefter börjar vi ana faran lura i skuggorna av detta drömlandskap, och alla våra narrativa guider försvinner mystiskt en efter en; de spelas ut, tas bort från brädet och vi är snart ensamma med vår paranoia, och skurkarna som stirrar oss i ögonen och, vänta, kanske de haft steget före hela tiden och kanske de andas en i nacken.

”Du är en död man” säger någon.

Och vi inser att de attackerar i grupp, som velociraptorer i finkostym.

FREDRIK FYHR

 

PS.

Förutom musiken av Mattias Bärjed innehåller Gentlemen egenkomponerad jazzmusik av Jonas Kullhammar – också den beblandar sig fint med det intensiva berättandet, som onekligen liknar ”cinematisk jazz”.

*

GENTLEMEN

Originaltitel, land: Gentlemen, Sverige.
Urpremiär: 6 september 2014 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 5 december 2014.
Speltid: 141 min. (2.21).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm, 16 mm, [digital, Arri?]/35mm(?), D-Cinema/2.35:1, 1.85:1, 1.33:1 (enstaka klipp).
Huvudsakliga skådespelare: David Dencik, Ruth Vega Fernandez, Sverrir Gudnason, David Fukamachi Regnfors, Pernilla August, Peter Carlberg, Magnus Krepper, Magnus Roosmann, Sven Nordin, Boman Oscarsson, Amanda Ooms, Staffan Göthe, Liv Mjönes, Christopher Wagelin, Jennie Silfverhjelm, Andreas Kundler, Maja Embrink, Louise Peterhoff, Lars Green, Hege Schøyen, Frida Röhl, Susan Vidler.
Regi: Mikael Marcimain.
Manus: Klas Östergren, Mikael Marcimain, efter Klas Östergrens roman med samma namn.
Producent: Fredrik Heinig, Johannes Åhlund, Mattias Nohrborg, Gabija Siurbyté.
Foto: Jallo Faber.
Klippning: Kristofer Nordin.
Musik: Mattias Bärjed, Jonas Kullhammar.
Scenografi: Linda Janson (chefsscenograf).
Kostym: Cilla Rörby, Anna-Maria Å Bandagu.
Produktionsbolag: B-Reel Feature Films, samprod. SVT, SF, Film i Skåne, Film i Väst, Reel Fentures, 4½ Fiksjon A/S. partners. Chimney, Wild Bunch – med produktionsstöd från SFI, Norsk FIlminstitutt och Nordisk Film- & TV Fond.
Svensk distributör: SF.