Short Term 12

Regi: Destin Daniel Cretton

Skildring av ett par i 20-30-årsåldern  som arbetar på ett hem för tonåringar med taskiga bakgrunder och psykologiska problem.

Det är så sällan man ser sådant här på film. Short Term 12 är en film som känner till verkligheten, den har varit där. Människorna i den är verkligen människor. De är äldre än unga men inte gamla. De heter Grace (Brie Larson), Mason (John Gallagher Jr) och Nate (Rami Malek) och de jobbar på ett hem för minderåriga med psykologiska problem. Tjejer med uppskurna armar, stumma killar med dockor, skenbara tuffingar som inte säger mycket.

Short Term 12 är en av förra årets mest hyllade amerikanska indiefilmer. Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att denna film hyllats oförtjänt eller inte – Å ena sidan är det inte ett mästerverk, inte ens en riktigt fulländad film om man ska vara petig. Å andra sidan är den trovärdig och realistisk, trots ett manus som i grunden är ganska fyrkantigt. Den visar en vardag som finns, och den ger oss verkligheten som den är – utan kathartiskt svarta skuggor eller överdrivna lyckorus. Bara det melankoliska tinglet av en onsdagsförmiddag, där människor försöker göra sina jobb mellan nio och fem.

Filmen har ett tempo och en särskild vardaglig stämning, som om dess själ och hjärta transcenderar bilderna. Det är en vemodig feel-good som greppar tag där den ska, och lyckas vara så intelligent och lyhörd den kan, just för att den befolkas av trovärdiga människor, inte filmkaraktärer.

Känslan av närvaro kommer redan i första scenen, där birollsfiguren Nate introduceras på sin första dag – Han, liksom vi, vet inte vad som är att vänta. Ungarna verkar lite läskiga. De har mycket mer makt än de förstår.

Våra huvudpersoner är Grace och Mason, som är ett par utanför jobbet och kanske på väg mot en ny familjemedlem. Mason är en nice guy, en gång i tiden var han själv en föräldralös ungdom på glid så han vet vilket värdefullt jobb han själv har – Han är fint, avslappnat spelad av John Gallagher Jr som agerar tålmodigt ankare till Graces vardag.

Grace är nämligen en mycket mer komplicerad karaktär. Vi lär känna henne långsamt, och hennes problem uppstår gradvis.

Vi noterar det först i hennes beteende. Sättet hon inte kan prata om vissa saker med Mason, och sättet han avviker frustrerat som om de försökt många gånger. Han säger att han inte orkar mer, om hon inte släpper in honom. Hon vet inte vad hon ska säga. Han bara måste.

Också Grace har anledningar till att hon gör jobbet hon gör. Det ingår i det att inte bli för nära vän med ungdomarna, men när en av tjejerna börjar visa tecken på att hon blivit sexuellt utnyttjad i hemmet då förlorar Grace sitt professionella dekorum och går med upprörda steg till chefen – fastän hon vet att han inte kan göra något utan att omständigheterna blir tydligare (den pragmatiske chefen spelas av doldisen Frantz Turner, i en av många fina biroller).

Brie Larson spelar Grace med en fantastisk, osminkad utstrålning, vilket hon gjort tidigare: Larson är en av sin generations unsung heroes och har med genuin talang gett stora prestationer i osynliga biroller. Dels i enstaka Hollywood-filmer (21 Jump Street),  men främst i en pletora av indiefilmer – såväl feel bad-socialrealism-indie (Rampart), genrefilmsnörds-indie (Scott Pilgrim vs. The World), auteur-indie (Greenberg) och mumblecore-indie (The Spectacular Now). Detta är hennes första ordentliga huvudroll och hon är otroligt närvarande, och sätter perfekt Grace, en person som är autonom, avslappnad och självsäker när hon pratar med andra, men psykologiskt undvikande när hon ska prata om sig själv.

Filmen är en karaktärsstudie som efter ett tag försöker knyta ihop karaktärerna till någon slags intrig, vilket blir ett narrativt trick som inte är helt ogenomskinligt. Trådarna som knyts mellan Grace och självskadande Jayden (Kaitlyn Dever) blir till vänskapsknutar medan de tecknar tillsammans – medan Mason snackar tugget med Marcus (Keith Stanfield), den tystlåtne och arga killen från hooden, som rappar om hur han aldrig haft ett normalt liv. Både Mason och Grace vet att dessa två ungdomar är intelligenta och kan leva fruktbara liv – men deras psyken är skärrade och deras känsloliv är uppeldade och dessa saker gör att de står på gränsen till en framtid av misär. Som socialarbetare är Grace och Mason livsavgörande för att hjälpa dem finna balansen. De har båda varit där och de vet hur enkelt deras liv lika gärna kunnat gå helt åt helvete, om ingen var där och hjälpte dem.

Allt det där är vad Short Term 12 prickar så perfekt – det är en realistisk, gripande och ärlig film som handlar om socialarbetare, inte socialfall. Det som hindrar filmen från att bli ännu bättre är det lite mekaniska manuset som inte hade behövt vara så manusskrivarskoligt traditionellt – när ”konflikter” måste uppstås för att lösas blir det gärna lite krystat, i synnerhet när resten av filmen är så trovärdig.

Därutöver finns flera ungdomar på hemmet som man gärna vill se mer av, och filmen övertygar inte helt om vikten i dess vilja att låta fokus ligga på arbetarna, och inte ungdomarna. Jag fann mig själv studera filmens detaljer – de små mekanismerna i vardagen som gör att hela verksamheten fungerar – på jakt efter en ännu bättre film som Short Term 12 inte verkar ha ambitionen att vilja vara.

Det blir en indiefierad socialrealistisk film. En fin, intelligent film som vill väl och gör många imponerande saker med små medel. Ur filmens brist på helhet rymmer en känsla av något ofullbordat, en otillfredsställelse som av en händelse matchar livet och vardagens rytm och känsla av obestämd vakenhet.

Äh, det låter ganska flummigt. Kort och gott är Short Term 12 en fin liten film, om människor som sliter ute i verkliga världen för att den ska bli lite bättre för de som har det svårt. Jag önskar att filmen var lika bra som den känns – men den känns väldigt mycket och bra.

FREDRIK FYHR

 

*

SHORT TERM 12

Originaltitel, land: Short Term 12, USA.
Urpremiär: 10 mars 2013 (South by Southwest Film Festival).
Svensk premiär: februari 2014 (Göteborg International Film Festival), 31 oktober 2014 (Stockholm).
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Redcore RAW 5K; DI 2K/D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Brie Larson, John Gallagher Jr, Stephanie Beatriz, Rami Malek, Alex Calloway, Kevin Hernandez, Lydia Du Veaux, Keith Stanfield, Frantz Turner, Kaitlyn Dever, Diana Maria Riva, Harold Cannon, Silvia Curiel, Melora Walters.
Regi: Destin Daniel Cretton.
Manus: Dastin Daniel Cretton.
Producent: Joshua Astrachan, Asher Goldstein, Ron Najor, Maren Olson.
Foto: Brett Pawlak.
Klippning: Nat Sanders.
Musik: Joel P. West.
Scenografi: Rachel Myers.
Kostym: Joy Cretton, Mirren Gordon-Crozier.
Produktionsbolag: Animal Kingdom, Traction Media.
Svensk distributör: NjutaFilms.