Ömheten

Regi: Sofia Norlin

Vi följer yngligen Markus, och några andra unga människor, i Kiruna – där man antingen kan plugga eller jobba i gruvan (om man är kille). Det mullrar i staden, som hotas av jordbävningar. Bilderna ger oss en berättelse om unga människor och drömmar utan syre.

Jag såg inte Ömheten när den gick på bio för snart ett år sedan för jag hade lite december-ledigt; den var därefter olägligt placerad för min bakläxetext i januari – men frågan är om jag inte undermedvetet var trött, just där och då, på svensk debutant-indiefilm. Jag var rädd. Ömheten lät för likt Förtroligheten som (likt Faro) var dålig på ett lite jobbigt sätt. Unga begåvningar, och obegåvningar, som försöker. Jag kanske inte hade orken uppe. För mycket dålig karma.

Dumt av mig, eftersom Ömheten – trots många problem – är en vacker och fängslande film om man ger sig hän. Med storartade bilder lägger den in en närgånget fotad, mikroskopisk skildring av människoliv inuti en stor, tyst, blixtrande kall Kiruna-canvas där jordbävningar hotar existensen för alla.

Gradvis, ju längre den pågår, tar bilderna över. Ömheten är en film där fotot långsamt, likt en orm, äter upp hela filmen.

Det är därför den är så bra i slutet och därför början av filmen känns mer obekväm – men sista akten förärar även inledningen, och manar rentav till en omtitt.

Jag säger obekväm, på grund av de typiska anledningarna vad gäller svensk lågbudgetfilm. Skådespeleriet är emellanåt horribelt, i synnerhet i små och minimala biroller som behöver vara trovärdiga. Sebastian Hiort Af Ornäs är bra i huvudrollen, som Markus – ynglingen som slits mellan sina egna drömmar, skolan och jobbet i gruvan. Det förstnämnda finns där inuti honom, under det kameravänliga ansiktet. De två andra sakerna är lika illa. Gruvan är vad som finns i Kiruna. Alternativet är att plugga. Men Markus har nog inget läshuvud och varför han är rädd för att arbeta i gruvan är något som bara gradvis uppgår för oss.

Men när Markus lärare säger till honom att det finns jobb i gruvan så hade det förstås varit bättre om hon inte lät som en riktig lärare som försöker ge sig på att skådespela några repliker. Detsamma gäller för en del andra figurer man ser komma och gå i filmen. En lärdom till alla svenska regissörer: Varje gång någon levererar en replik som inte är trovärdig så slits man rakt ut ur filmen och hamnar i soffan, eller biostolen, igen.

Men, okej, man tenderar ju att ta vad man ha i sådana här produktioner så jag kan inte klaga för mycket.

Mer specifikt har filmen ett problem i sin lite osäkra och splittrade form. Markus är en klassisk filmkaraktär, direkt i nedstigande led från Truffauts De 400 slagen. Jag förstår att långfilmsdebutanten Sofia Norlin känner sig manad att ha fler karaktärer än honom i filmen – för det är till någon mån en skildring av ett samhälle och inte bara en person – men dels får inte Markus klasskamrat Zerin (Lina Leandersson) eller kärleken Helena (Jenny Sandberg) eller lilla tjejen Emma (Ella Nordin) lika mycket plats som honom, och dels kopplar Norlin inte ihop händelserna tillräckligt starkt eller målmedvetet. Zerin tävlingssimmar, Emma dansar balett. Kanske eftersom de är tjejer är det lättare för dem, på sätt och vis, att uppnå sina mål än killarna – Markus har en alkoholiserad pappa och hans inre konflikter, som också påtrycks utifrån, har mycket att göra med maskulina onödigheter som våld.

Men det blir ändå en film där storytrådar är för vaga för att kallas storytrådar, medan de hänger ändå och dinglar utan att knytas ihop. Man får nog med information för att bli intresserad, men långt ifrån tillräckligt mycket för att bli tillfredsställd.

Detsamma gäller för en del av filmens symbolik – som den underliggande jordbävningsrisken som pågår genom filmens gång utan att riktigt packa den punch som tanken varit.

Eftersom dessa saker skiner igenom ganska tydligt så är Ömheten den typ av film många avskyr – Uppenbart anspråskfull, långsam och visuell. Jag utgår ifrån att den kallats ”pretto” av de som älskar att använda det aggressiva självmålsbegreppet.

Men sanningen är att filmen har vilja, själ och känsla – en emotionell styrka som finns där att uppleva om man förstår att ingen velat göra någon något ont med den här filmen. Det är inget spel för gallerierna, inget försök att göra sig märkvärdig. Det är bara en film som väljer att vara visuell och känslosam istället för storyorienterad och förklarande. Bilderna berättar en historia, om än kryptiskt, och händelserna hänger ihop.

Jag försökte själv vara kritisk, men filmens hjärta bultade på och jag kunde inte låta bli att drabbas av de väldiga landskapsbilderna och – i synnerhet – den suggestiva värld som Markus rör sig i mot slutet av filmen är berörande på ett sätt jag inte är säker på att jag förstår. Annat än att jag känner den i maggropen och hjärttrakten. Hela filmen står och faller på fotot av Petrus Sjövik, som ger filmen en poetisk kvalitet. Så länge Norlin har de vackra landskapen, och Sjöviks öga gällandes vart vi fokuserar vår blick i bilden som åskådare, så kan hon nästan formulera en egen vision.

Kanske det rentav är trasigheten som gör filmen så bra. Manuset är inte det bästa, och det finns en formlöshet i berättandet som alltid är påtagligt. Men allt ser så bra ut att filmen fungerar när man kopplar ihop bilderna visuellt. Sättet Markus ute i ett symboliskt ingemansland hamnar öga mot öga med sin dödlighet och våldets konsekvenser är hemsökande. Detsamma kan sägas om flera sällsamma bilder i denna film – som må vara för bristfällig för att helt applåderas, men alldeles för speciell för att avfärda. Bristerna kommer, trots allt, från ambitionerna. Filmen fångar en karg och djupt mänsklig känsla, och utnyttjar samtidigt den visualitet som film handlar om. Det är en oslipad diamant.

FREDRIK FYHR

 

*

ÖMHETEN

Originaltitel, land: Ömheten, Sverige.
Urpremiär: 11 november 2013 (Stockholm International Film Festival).
Svensk premiär: 6 december 2013.
Speltid: 80 min. (1.20).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: (digital)/DCP/n/a.
Huvudsakliga skådespelare: Sebastian Hiort af Ornäs, Alfred Juntti, Lina Leandersson, Jenny T. Sandberg, Ella Nordin, Robin Edholm, Pär Andersson, Alexandra Dahlström, Kemal Görgü, Mikael Odhag, Cameron Silverek, Jesper Johansson, Sonja Lindblom.
Regi: Sofia Norlin.
Manus: Sofia Norlin.
Producent: Olivier Guerpillon.
Foto: Petrus Sjövik.
Klippning: Nicolas Bancilhon, Philip Bergström.
Musik: Conny Nimmersjö, Anna-Karin Unger.
Scenografi: Liv Ulfsdóttir, Emma Skog.
Kostym: Hanna Sjödin.
Produktionsbolag: DFM AB, samprod. Filmpool Nord, Telia, Dagsljus Filmequipment, Film i Västernorrland, Europa Sound & Visioin, stöd Just Temptation, Swedish Lapland Film Commission, Kiruna kommun, samarbetspartner SVT, Nonstop Entertainment, prod.stöd SFI, Konstnärsnämnden, Bergmangårdarna, utv.stöd MEDIA Programme of the European Community, Filmpool Nord Development.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment.