Detta är fortsättningen på denna text. För att se allt i en lång text, klicka här.
Över till något vi är bekanta med: Planteringar!
Samtidigt som han leker med publikens känslor – genom att psyka oss med larmande ljud och undermedvetet stressiga bilder – börjar Friedkin nu låta intrigen kommunicera med sig själv. Men som vi ska se så är inte alla planteringarna av samma typ och inte heller har de samma poäng. Även bland sina planteringar experimenterar Friedkin.
#034
Vi klipper från larmet och det konstanta hackandet till en nästan lika öronbedövande tystnad. Återigen – på bio är denna effekt väldigt stark. Vi ser en pendel åka fram och tillbaka inuti, antar vi, en väggklocka.
#035
Klipp till en väggklocka. Vi vet inte om det är samma klocka eller inte, men vi antar det. Ändå vet vi inte säkert. Friedkin bryter upp en bild (en tickande klocka) till två bilder (en pendel, en klockvisare).
Klockan är en till signal till oss om att detta rör sig om en film som handlar om tid. Mer specifikt förfluten tid: Krafterna som Merrin ska slåss mot är uråldriga, själv är han gammal och grå (hans tid är snart förbi). Att vi befinner oss på en utgrävningsplats, i ett ”främmande land” med en lång historia och kultur, har redan föreslagit detta. Klockan är ett till tecken som pekar åt samma håll.
#036
#037
#038
#039
En serie närbilder på stenfigurer följs av en man som skriver på ett arabiskt språk – med en stenbit i handen. De tre första bilderna kommunicerar med #018, dvs bilden på den läbbiga stenbiten som Merrin fyndade på utgrävningen. Antecknandet (#039) föreslår att vi nu är på en plats där gamla stenar av det här slaget studeras. En stilla plats, inomhus, i skydd undan larmet vi hitintills rört oss i.
#040
Efter dessa korta närbilder kommer en helbild som avslöjar vart vi är. Det är mannen i bakgrunden som antecknar och närbilderna vi nyss sett på stenar har varit nästan som sedda ur Merrins perspektiv, eftersom han står vid ett bort fullt av fynd som ser ut att överensstämma med figurerna vi sett i närbilderna. Och på väggen till vänster ser vi klockan, som ni nu förstår är en klocka.
Värt att påpeka är ljudet av dess tickande, som hörs starkt i scenen.
En mer konventionell klippmetod hade varit att börja scenen med #040 och därefter visa närbilderna, men nu gör Friedkin tvärtom. Effekten blir att vi först för pusselbitar vi inte vet vad vi ska göra av, och sedan presenteras med hela pusslet färdigställt.
#041
Myntet Merrin håller i har en inskription från den katolska bönen Litaniæ Sanctorum: Ora pro nobis: ”Be för oss”.
#042
Därefter stannar klockan (även om det inte syns i stillbilder förstås). En av filmens tidiga, märkligt kusliga effekter. Den föreslår övernaturligheter på en kosmisk skala. En känsla av att tiden är inne, eller ute, eller ur led.
#043
#044
Hursomhelst är händelsen förstås mer än en slump och Merrin förstår, om han nu någonsin tvivlat, att han har blivit kallad för ett uppdrag.
Jag vet inte om det bara är jag men jag tycker också sekvensen kommunicerar väl med de där känslorna man kan få ibland, oavsett hur irrationella de kan tänkas vara, när något händer som känns lite konstigt och förutbestämt.
#045
#046
Mannen reser på sig och säger ”I wish you didn’t have to go” och Merrin svarar ”There is something I must do”. En mystisk replikväxling som känns typisk för Friedkins lite splittrade berättarstil. Vi förstår att Merrin nu är kallad, så vi vet att han måste gå. Men varför han förklarar det för den här killen vid bordet, som reser på sig och utan vidare säger ”I wish you didn’t have to go” som om han förstår precis vad saken rör sig om, blir aldrig helt tydligt.
#047
#048
Jag hoppar över några klipp där Merrin går genom staden men sparar dessa två för att visa att fortfarande är omringade av hackande människor när vi är utomhus i dessa sekvenser.
#049
Vi klipper något överraskande till denna gestalt…
#050
… som möter Merrin runt hörnet. Detta är en snabb plantering för en hastig serie händelser.
#051
En (till) slöjbeklädd dam tycks stirra (vi antar på Merrin) ogillande och övervakande.
#052
Följt av dessa två
#053
Sedan… uh oh!
#054
#055
#056
Vi har inte sett de svartklädda kvinnorna framifrån – det är som att klippen bygger upp för att se dem: Den creepy kvinnan i kortegen kommer via detta överraskande sätt, en nära-döden-upplevelse för Merrin och säkerligen inte en slumpmässig blinkning till Bergmans Smultronstället (Max Von Sydow var vid denna tid praktiskt taget bara känd i USA från Bergman-filmer).
Det är fullt av ljud dessa korta sekunder. Lyssnar man noga så kan man höra någon – antar att det ska vara föraren – ge ifrån sig ett obehagligt läte.
#057
Merrin kör vidare till en annan utgrävningsplats och titta här, på en annan psykologisk attack på åskådaren. Vi ser ett par vakter springa fram i bakgrunden.
#058
De drar upp sina vapen.
#059
Och vi får denna lite konstiga bild. Även om vakterna inte skjuter så matchar sprickan i bilrutan exakt perspektivet vi föreställer oss att kulan skulle träffa.
På sätt och vis har kulan både avfyrats och träffat, alltså. Friedkin klämmer in effekter av det här slaget så ofta han kan.
#060
#061
Återigen ser vi stenfigurer som kommunicerar med de vi sett tidigare. Återigen förklaras saker visuellt för oss, och inte i ord. Det började med den lilla stenfiguren (#018), vilken ledde Merrin till de större (#036-38) och de har i sin tur lett honom till de största.
#062
#063
#064
På denna avlägsna plats finner han figuren han letar efter. Även om det aldrig sägs i filmen så är det en demon vid namn Pazuzu. Filmad i motljus – till stegrande musik och med vindmaskin – förstår vi att detta är ”skurken” i filmen. Förledande vingar och ljuset från solen ger oss bilden av en ängel – Men det grötiga huvudet föreslår det motsatta: En djävul!
Det fina med detta typ av visuella berättande – och i synnerhet varför det fungerar i en skräckfilm – är att man kan förklara vad som händer (Merrin förstår via intuition och högre makter att han ska slåss mot en demon) men behöver inte förklara hur det går ihop rent tekniskt. Och man är ju alltid rädd för det okända – det okända som förblir okänt även i Exorcisten. Kanske det mest originella berättardraget är just sättet Friedkin lyckas berätta en ganska praktisk och realistisk historia om övernaturligheter utan att någonsin förta eller försöka förklara mystiken.
#065
#066
Merrin stirrar på Pazuzu, men något slags sjätte sinne får honom att vända sig om.
#067
Han betraktas av denna man – både klädnaden och sättet det är klippt på – matchar #024-25, där Merrin stirrades på av två män. Om den tolkningen kan sägas vara lite generös så bidrar de här bilderna till mitt argument.
#068
Den här bilden matchar inte riktigt #066 vare sig i kameravinkel, eller vad gäller Merrins utseende. Nu ser han utmattad och rädd ut, ungefär som i #025 – den matchande klippningen föreslår att Merrin känner sig betraktad; denna obehagliga känsla återkommer för andra karaktärer på olika sätt i filmen. En stor del av vad som gör demonen så otäck är ju, trots allt, dess förmåga att se in i en.
#069
Ett nytt ljud lockar Merrins uppmärksamhet.
#070
Och vi får en sällsam bild, i lite slow-motion, på två kämpande hundar och – främst – det demoniska ljudet av dem på ljudspåret. Hundar är förstås en till religiös referens – ”Akta er för hundar” står det till exempel i Filipperbrevet, och överlag är hundar i bästa fall en ambivalens i religiösa skrifter: Att lita på om de är tämjda, men också föraktade och med låg status (gärna använda som skällsord).
Rent ljudmässigt bygger Friedkin upp en otrolig stämning här – och visuellt gör han som i scenen inne på kontoret: Ger oss flera visuella pusselbitar som gör att vi kan lappa ihop helbilden för oss själva. Scenen: Merrin står mitt emot Pazuzu, betraktad av mannen som står bakom honom och till vänster om honom slåss två hundar.
#071
Merrin är klar på sin uppgift och när han vänder tillbaka huvudet är det med en lite mer säker – men inte mindre rädd – blick.
#072
Konflikten i ett nötskal. Dessa är våra kombattanter.
En fantastisk liten konklusion följer, där denna introduktion av filmen avrundas som den började, med en fade…
#073
… till solen, som vi ju började med.
#074
#075
Som i sin tur övergår till platsen resten av filmen kommer att utspela sig på.
#076
Med tanke på hur diametralt motsatta saker det rör sig om – Två olika delar av världen och ett helt separat färgschema där gula, bruna och varma färger möter kallt vitt, blått och grått – är det inte konstigt att Friedkin spenderar stor del åt att länka ihop de olika miljöerna så mycket som möjligt.
Det mesta av det vi ser i denna första scen återkommer på ett eller annat sätt i resten av filmen. Ibland kommunicerar även resten av filmen till inledningen, i synnerhet i scenerna som följer dem. Ljudet av ett flygplan används vid ett tillfälle för att signalera till oss undermedvetet att vi rest från en plats till en annan, men att vi är kvar i samma berättelse (eller kanske att Merrin reser).
Min favorit är nog bilden av de två religiösa kvinnorna, gånger två.
Och inte långt efter att vi ”landat” i Georgetown går Ellen Burstyn på sin Mike Oldfield-komponerade promenad och ser…
#077
#078
Sublimt och subliminalt!
FREDRIK FYHR
Ett svar på ”Klippskolan: Exorcisten (2/2)”