Grand Piano

Regi: Eugenio Mira

Världsberömd konsertpianist hamnar under psykopats kikarsikte när han ska spela sin comeback-konsert. Spelar han fel är han död!!

Jag lovar. När eftertexterna rullade till Grand Piano så jublade jag med tårar i ögonen. Jag hade skrattat en hel del och hjärtat slog lite fortare än när jag börjat titta. Grand Piano var en fyrstjärnig filmupplevelse, och ett lysande stycke underhållning i min bok. Jag kan inte ge filmen ett högre betyg än godkänd, men jag hade kul.

Vissa filmer vet vi ju är ”så dåliga att de är roliga”. Grand Piano är inte riktigt en sådan film: Den är så korkad att den är rolig. Det är en film som bygger på ett scenario som är så orealistiskt, och som berättas på ett så glatt ignorant sätt, att man måste lägga upp händerna och kapitulera inför den. Hade den varit mer seriös hade det varit en kalkon. Nu är det en kyckling som hette Gullefjun.

En obegriplig liknelse, kan tyckas, men jag gör så gott jag kan. Grand Piano är en föreställning som lämnar sans och vett i garderoben. Elijah Wood har huvudrollen som en berömd konsertpianist som ska göra en comeback en kväll i Chicago. Hans rykte är svärtat efter att han fem år tidigare försökt spela ett sällsynt svårt stycke, som bara ett fåtal i världen lyckats spela (däribland hans mentor, en äldre maestro som nu är död). Tom, som karaktären heter, har levt i konstnärlig exil men hela societetsvärlden, inklusive hans fru som blivit känd på hans bekostnad (spelad av Kerry Bishé) och två kompisar som sitter i publiken utan anledning – nästan som om de bara är där för att manuset kommer behöva använda dem i en av många absurda intrigsvängar på vägen.

Filmen har en ganska snygg uppbyggnad där vi verkligen känner Toms scenskräck. De långsamma minuterna innan han ska gå på scen känns. Orkestern stämmer upp. Ett tag verkar filmen vara ett mer seriöst stycke spänning. Tom sätter sig vid pianot, konserten börjar och Tom ser, då, plötsligt, att någon har kluddrat på hans notpapper: PLAY ONE NOTE WRONG AND YOU’RE DEAD!

Det var ju synd att han, en av världens största pianister, inte tittat på nothäftet i förväg.

Inte långt därefter kommer en röd laserprick från publiken – som ingen verkar se – och via en av många tidiga utsvängningar som är helt omöjliga, har Tom fått på sig en hörsnäcka där en psyko-skurk (med John Cusacks sällsamma röst) hotar att skjuta honom, hans tjej, praktiskt taget vem som helst, om han bara spelar en enda not fel.

Nu kanske ni tänker att Grand Piano är ungefär som Phone Booth, där Colin Farrell satt fast i en telefonkiosk på grund av en liknande psyko som siktade med ett gevär på honom… Och… ja. Det är exakt vad det är. Grand Piano är Phone Booth fast med ett piano.

Hundratals logiska luckor uppenbarar sig, nästan omedelbart. Ett av de mest uppenbara är förstås att skurken skjuter ett varningsskott rakt på scenen men inte en enda person i det fullsatta konserthuset ser detta. Ett annat är förstås att man undrar: Vart är säkerheten på det här stället?

Men, vänta, jag vet. Det finns en enda säkerhetsvakt på konserthuset. Han är i maskopi med skurken, och går runt och har ihjäl alla som misstänker något fuffens. Han spelas av Alex Winter. Alex Winter, för de som inte känner igen namnet på rak arm, spelade Bill i Bill & Ted-filmerna.

Och här någonstans kanske du, liksom jag, börjar tänka dig att Grand Piano kanske inte är en film som det är meningen att man ska ta på så himla stort allvar. Och då, plötsligt, förvandlas filmen till ett glatt stycke underhållning.

Det kanske inte alls är en värdig rekommendation, men det är den jag har att ge. Det är 90 rappa minuter underhållning som Grand Piano har att bjuda på, så länge man betänker att den är hjärndöd. När en film inte tänker svara på en enda logisk fråga så kan man inte göra så mycket mer än att acceptera den. Elijah Wood är idealisk i rollen som lite ynklig hjälte i en pressad situation. John Cusack, även om han till 90% bara är en röst, är underbar som skurk. Regissören Eugenio Mira gör allt för att imitera Brian De Palma – med splitscreens och många snurriga kameravinklar – och, hey, filmen har sitt eget soundtrack i och med att konserten pågår och Tom ju aldrig får spela fel.

Med lite generositet kan man se Grand Piano, en spansk film, som en tronföljare till 70- och 80-talets italienska explotation-filmer där man importerade en tillräckligt välkänd, någorlunda inkomstbringande, Hollywood-skådis för att låta den stackars saten vara affischnamn åt någon helt löjeväckande absurd thriller.

Och, liksom en del av de filmerna, så ser Grand Piano rätt snygg ut, på ett lite kitschigt och kvasi-elegant sätt. Intrigen hinner gå flera varv mot det omöjliga – tro mig, jag har inte ens avslöjat hälften; skurkens motiv, anledningen till varför denna omöjliga plan ens är satt i verket, är så hejdlöst dum att jag satte i halsen. Pianot som Tom spelar på har en hemlighet som man vanligen hittar i Jönssonligan-filmer. Men mer än så ska jag väl inte säga. Grand Piano är inte en film för den som letar efter trovärdig spänningsunderhållning. Ta bort ”trovärdig” och ersätt med ”absurd” så är du däremot helt rätt ute. Play it again, Frodo.

 

FREDRIK FYHR

 

*

GRAND PIANO

Originaltitel, land: Grand Piano, Spanien.
Urpremiär: 20 september 2013 (Austin Fantastic Fest).
Svensk premiär: 22 oktober 2014 (DVD).
Speltid: 90 min. (1.30).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: [digital?]/35 mm/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Elijah Wood, John Cusack, Kerry Bishé, Tamsin Egerton, Allen Leech, Don McManus, Dee Wallace, Alex Winter, Jim Arnold.
Regi: Eugenio Mira.
Manus: Damien Chazelle.
Producent: Rodrigo Cortés, Adrián Guerra.
Foto: Unax Mendía.
Klippning: José Luis Romeu.
Scenografi: Javier Alvariño.
Kostym: Patricia Monné.
Produktionsbolag: Nostromo Pictures, ass.Solution Entertainment Group, Atresmedia Televisión, Telefónica Producciones, delt. Antena 3 Televisión, Televisió de Catalunya (TV3).
Svensk distributör: Noble Entertainment.