Våga Vara Visuell – expressionisten David Lynch (3/3)

Detta är en fortsättning på denna och denna text.

 

David Lynch är en förespråkare för digital film och har inte haft några problem med att säga hej då till 35 mm. Samtidigt har han varit mer eller mindre pensionerad (som långfilmsregissör) sedan 2006 års Inland Empire, som han spelade in på digital video. Lynch menade att Inland Empire var filmen han ”alltid ville göra” och det har hela tiden funnits en smygande känsla av att han inte skulle komma att göra fler filmer. Inte minst eftersom hans intresse för obskyra Internet-projekt, en egen musikkarriär och ett stort promotion-arbete för transcendental meditation varit vad som ockuperat hans tid de senaste åren.

Jag har följt Lynchs upptåg med visst sunt avståndstagande, men också med fascination och intresse. När det framgick att en ny säsong av Twin Peaks skulle produceras, med Lynch som regissör, var jag uppriktigt talat chockad. Visst, när jag såg om serien förra året noterade jag scenen där Laura Palmer i det röda rummet säger till Dale Cooper att de ska ”ses igen om 25 år”. Men det kan betyda vad som helst.

Praktiskt taget varje intervju som gjorts med David Lynch har innehållit frågan: Kommer det en tredje säsong av Twin Peaks? Och svaret har alltid varit självklart: Nej, nej, åter nej.

Lynch har varit otroligt övertygande. Inte bara har han sagt att ingen tredje säsong någonsin ska komma. Han har sagt att ingen tredje säsong bör komma. Kreativiteten måste vara genuin, för Lynch, och att göra något ”för sakens skull” har aldrig varit hans grej. Vilket gör en tredje säsong av Twin Peaks – promotad två år i förväg och gjord för att matcha förra säsongen med 25 år – ännu mer märkvärdig.

Det enda jag egentligen vet säkert är att folk nog kommer att bli om inte besvikna så väldigt överraskade av den tredje säsongen. Jag ska köpa en fin hatt att spara i garderoben i två år, men jag tror inte jag kommer behöva äta den. David Lynch har aldrig gjort någonting förväntat eller förutsägbart – såvida detta inte blir första gången. Det vore undantaget som bekräftade regeln – En tredje säsong precis i samma stil som de andra två; något slags konstigt infall av crowdpleasing som verkar alltmer långsökt ju mer jag tänker på det.

Nej, David Lynch är egentligen inte någon kommersiell filmskapare och det är vad som gör honom ovanlig. Få kompromisslösa och arthouse-vänliga regissörer har nämligen blivit så populära som Lynch. Jag tror det har att göra med två saker: Dels den påtvingade noir-genren som hans mer kommersiella filmer präglats av – mysteriegåtor, oförklarliga händelser, extremt snåriga intriger. Dels hans otroligt dominanta visuella språk: Det går inte att förneka att Lynch har en otrolig expressionistisk kraft i sina bilder. Ingen kan egentligen matcha just hans stämningar och skapande av suggestiva världar. Han har en genuin begåvning att föreställa sig, och framför allt formulera i bilder och ljud, en förförisk aura av mystik.

Och det tror jag i grund och botten har att göra med att Lynch är en konstnär. Jag menar det inte som någon ostig liknelse. Jag menar att han bokstavligt talat är en konstnär, i grunden en målare stöpt ur vit, amerikansk medelklass som började göra film av en slump på college. Han märkte att målningen han arbetade på behövde röra på sig. Mer specifikt målade han gröna träd mot becksvart nattmörker och han märkte att vinden behövde röra sig genom träden. Vilket ledde till att han började göra små animationer, vilket efterhand ledde till hans första minikortfilm. Den hette Six Men Getting Sick (Six Times)…

… och man kan notera att det inte finns någon intrig i filmen.

(obs. ironi)

 

Det finns en ganska utbredd missuppfattning – som Lynch eller åtminstone hans producenter hjälpt göda – om att en Lynch-film är ett slags ”pussel” där en lösning nog finns om man bara tolkar det man ser på rätt sätt.

Men ingenting talar för att det skulle ligga till på det viset. Lynch själv säger, likt en konstnär, att alla hans filmer bara är resultatet av kreativitet och inspiration. När han fick idén till Blue Velvet (1986) såg han framför sig ett par gigantiska läppar medan titelsången började spela i hans huvud.

När han gör en film väntar Lynch på att rätt bild ska dyka upp i huvudet – genom den första bilden arbetar han på ett manus, och filmar sedan, genom att bara göra det som känns rätt. Det som är rätt är motsatsen till det som känns fel. Man kan inte misslyckas om man går på intuition, har han menat.

Med tanke på hur ofta Lynch pratat om de här sakerna – man kan ta en valfri intervju upplagd på YouTube så kommer dessa tankar dyka upp – är det märkligt hur fast rotad den lite konspiratoriska tanken är att Lynch är någon slags pusselskapare som det krävs en kryptolog för att förstå sig på. Sanningen är helt enkelt att han inte bryr sig speciellt mycket om ”story och plot” – Han är intresserad helt av visuella stämningar, effekter och emotionell logik där karaktärers öden alltid går ihop på ett eller annat sätt för de rör sig ändå bara i en slags dröm.

Till exempel fanns det, vill jag minnas, någon slags känsla av att ”nä nu har det gått för långt” bland kritiker när Lynch gjorde Inland Empire. Att den bara var för konstig. Att den hade för lite urskiljbar story och – förstås – att Lynch nog blivit galen och fått för mycket frihet. Nu leker han bara med sina digitalkameror och pysslar med sina introverta galna projekt, et cetera.

Det är det typiska självförsvarsargumentet – när man själv inte orkar ge sig hän åt konsten, så måste det vara konstnären det är fel på – och helt fel.

Ser man på Inland Empire så ser man snarare en film som går tillbaka till rötterna. Något mer experimentellt och personligt, som de tidiga kortfilmerna. Ser man på The Grandmother, Lynchs första längre film (33 minuter), så ser man redan där en färdigformulerad visuell stil med flera detaljer som skulle återkomma i hela karriären, i synnerhet i Twin Peaks som delar samma duo av pojke och mormor, samma ondskefulla mansgestalt, hundskällande och karaktärer som skakar, något omänskligt, i dunkla hörn.

Inland Empire är, i jämförelse, samma film men gjord inte av en tjugofyraåring utan av någon med erfarenhet och kreativt sinne nog att göra den längre och mer fulländad. Filmer som består av en serie händelser, skildrade helt visuellt, som bara ska upplevas emotionellt, inte förstås intellektuellt.

David Lynchs egenritade karta över Twin Peaks

 

Man har ofta, slentrianmässigt. kallat Lynch för en ”surrealist” men jag har aldrig tyckt det epitetet passat. Snarare är han en klassisk expressionist. Expressionism på film leder tankarna till tyskt 1920-tal och introverta men effektfyllda filmer som Dr Caligaris kabinett eller Nosferatu – surrealismen var däremot mer galen och pågick parallellt i Frankrike som en revolutionär rörelse, mycket mer aktivt anti-etablissemangmässig. I Buñuel och Dalís klassiska surrealistiska långfilm Guldåldern (1930) klamrar sig präster fast på sängar där en ko ligger och tittar på dem, et cetera.

Den egenskap som gör att Lynch skiljer sig från surrealismen, och närmar sig expressionismen, är känslan för mystik. I mystik finns en långsam takt. Stämningen dunkel. Ett höstmörkt ideal – en tung, dekadent dödsdrift, inte yviga gester och medveten fulhet. Tvärtom skönhet – skönheten i det farliga och skönheten i det obegripliga. Det är detta konstnärliga uttryck som Lynch hör hemma i, och i hans mest populära filmer – Blue Velvet (1986), Lost Highway (1997) och Mulholland Drive (2001) – har det egentligen bara varit som skum på ytan, och som dekor omkring intriger designade som labyrinter fulla av återvändsgränder.

Ända sedan jag första gången såg dessa filmer har jag misstänkt dem för att vara lite bluffiga, och ju noggrannare jag följt Lynch desto säkrare har jag blivit. Det är ingen elak bluff. Snarare en nödvändig, något krånglig, kompromiss.

David Lynchs karriär har alltid varit en kompromiss. Hans kreativa drivkrafter har velat en sak – kortfilmerna och Eraserhead visar prov på det. Men han har också varit tvungen att hitta sätt att göra mer kommersiella projekt – för att hålla sin karriär vid liv och för att få pengar att lägga på framtida projekt – en slags ond cirkel.

Dessa kompromisser har sett olika ut. Dels har han arbetat som hantverksregissör med Elefantmannen (1980) och The Straight Story (1999). Dels har han arbetat för demonproducenten Dino De Laurentiis, i det ökända fiaskot Dune men också Blue Velvet. Och så har han gjort filmer som Wild at Heart (1990) – Filmer som kan lanseras som en kommersiell film (en cool roadmovie, med mycket sex och våld) men som i själva verket är något annat, mer personligt; vad Scorsese kallat ”film smuggling”. Paul Verhoeven, holländaren som gjorde RoboCop och Starship Troopers, är ett annat namn man måste nämna när man pratar om ”film smugglers” (för sakens skull).

 

Och så har vi Twin Peaks. En på många sätt konventionell såpa och TV-deckare som i Lynchs händer blev något mycket mer mystiskt och fängslande – och ett stort, världsomfattande ”break” för regissören.

Jag tror Lynch efter Twin Peaks blev så förknippad med denna unika form av romantiska, fördunklade mysteriegenre att han lät sig bli nischad. Det förklarar en film som Lost Highway och Mulholland Drive – som skulle vara en TV-serie från början. Med dessa projekt kunde han använda sig av storylines och någorlunda konventionella dialoger och karaktärer för att kunna ha något att sälja, om än så bara i trailers. Och så länge vi ser ett och annat känt ansikte, till exempel Bill Pullman och Patricia Arquette (i Lost Highway) och så länge de pratar med oss på film-amerikanska, så kommer publiken åtminstone sitta kvar i stolarna.

Jag tror Lynch i och med Twin Peaks utvecklade en teknik för intriger som går runt i cirklar utan att leda till någonting och att följa trådarna var, tror jag, den frustrerande lek som publiken, masochistiskt, fastnade för.

Men publiken vill, till slut, få något slags svar.

”Who Killed Laura Palmer?”

 

Denna fråga låg tyngre och tyngre på David Lynch i takt med att första säsongen av Twin Peaks gick mot sitt slut. Lynch ville inte ge svar. Han ville inte att det någonsin skulle uppdagas. Han visste inte själv. Han var ointresserad.

Lynch var fortfarande mest intresserad av känslan av mysteriet i sig. Berättelsen, och en berättelses konventioner, var aldrig hans gebit. Och det var när han tvingades avslöja en mördare som serien dog ut. Inte minst för att han inte hade något intresse av att fortsätta på den, utan lämnade andra säsongen vind för våg till andra författare och regissörer som såg till att köra den i botten med generande uppvisningar på hur man kan försöka spela noterna men inte musiken.

Fast det är klart. David Duchovny i drag har en viss charm.

 

Den omåttligt populära Mulholland Drive (2001) är ett annat bra exempel på Lynchs ointresse för story och plot. Det var från början ett pilotavsnitt till en TV-serie, men kanalen ABC var inte nöjda med resultatet och Lynch fick pengar från gamla hederliga Frankrike och StudioCanal (som alltid varit på Lynchs sida) att göra om piloten till en film.

Det finns faktiskt en bootleg av pilotavsnittet, som cirkulerar runt, och jämför man det med filmen så ser man att det inte är så stor skillnad. (spoilers i detta stycke). Lynch har praktiskt taget bara klippt bort en sidointrig ur piloten och lagt till nytt material på drygt 40 minuter: Istället för att sluta på en cliffhanger åker vi in i en blå låda varpå vi får veta att hela filmen var en dröm drömd av en misslyckad LA-aktris med knark och alkoholproblem.

Mulholland Drive är ett bra exempel på Lynchs ointresse för form – Filmen fungerar lika bra som pilotavsnittet. Eller, de båda formaten ger ingen nämnvärd skillnad. Det är fortfarande bildspråket och stämningarna som är början och slutet till varför allt fungerar så bra som det gör.

 

Men, hursomhelst, så är det som regissör av ”mysteriefilmer” som Lynch blivit som mest framgångsrik och Blue Velvet, Lost Highway och Mulholland Drive är överösta av teorier och analyser – Ibland har Lynch själv varit med och busat till det, som när han publicerade ”10 ledtrådar till att lösa Mulholland Drive” i samband med filmens DVD-release – en slug kombo av marknadsföring och popkonst-skämt.

Men jag tror alltså inte alls att Lynchs filmer är mysterier krypterade för oss att lösa – De består av bilder, bara, som överensstämmer med något emotionellt drabbande för Lynch och förhoppningsvis för oss.

Det finns fler exempel på liknande missförstånd i filmhistorien. Kanske är det människan som på en kognitiv nivå vill pussla ihop saker hon inte förstår? Samband som borde finnas?

Jag tänker, i en utsvävning, på Stanley Kubricks The Shining (1980) som till och med fått en egen dokumentär om alla bisarra teorier. Återigen är det lustigt hur de intervjuer som Kubrick gav inte föreslår något mer än att filmen ska vara medvetet förvirrande och – citat Kubrick – ”försöker man bli klok på vad som händer i filmen så blir det ju bara absurt”.

Ingmar Bergman hade en liknande upplevelse när han gjorde Persona (1966), en galet överanalyserad film som han bara skrev och gjorde i ett inspiratoriskt rus: en film han menade ”skrev sig själv”, högst enkelt och okomplicerat. När han själv såg filmen kunde han förstås själv pussla ihop en del saker i den, men medan han gjorde filmen gav han knappt en enda tanke åt materialet. Det var bara bilder, ett försök att göra något ”sant”, dvs visuellt, expressionistiskt.

 

Så, okej, hursomhelst. Det har alltid verkat självklart för mig att Lynch inte kommer göra någon tredje Twin Peaks-säsong – dels för att han till sin natur går framåt och alltid lämnar gamla projekt bakom sig, och dels för att han styrs av sina känslor och sin kreativitet – inte av intellektet och inte av koncept. Om någon annan vill göra en uppföljare eller ny säsong efter 25 år av vilken serie det nu än må vara – Det kan jag förstå. Men inte Lynch och inte Twin Peaks.

Men nu, alltså, jo, Lynch och jo, Twin Peaks.

Det gör mig… nyfiken. Allt vi har att gå på är, trots allt, en replik och ett årtal.

Det finns egentligen bara två alternativ. Antingen gör Lynch en cash-in, filmar något slags konventionellt och nostalgiskt manus och håvar in vad för pengar han nu kan få för det (men detta skulle vara första gången han någonsin gör detta).

Eller så är det något som väckts i honom. Kanske gamle Twin Peaks-kollegan Mark Frost hörde av sig, som på beställning 25 år senare, och kanske Lynch visste att han skulle ringa. Kanske det var som ett kosmiskt samband. Kanske han bara stirrade på sin röda telefon (visst har han en sådan?) där den ringde, på pinnbordet vid lampan med det röda sammetsöverdraget (visst har han en sådan också?). Kanske han till slut tog luren och långsamt sa: ”Well, hello Mark, I know it’s you. Just, please, slowly, tell me your ideas. I want to hear them as if in a dream…”

Jag tror man gör bäst i att se Inland Empire och Fire Walk With Me – långfilmen som till viss del var en prequel till serien, hatad när den kom men mer och mer uppskattad i takt med att åren gått – en eller två gånger innan man börjar spekulera i nya Twin Peaks. Lynch är i en position att röra sig fritt nu och ingenting föreslår att han skulle göra något väntat. Mina instinkter säger mig att det – åtminstone – kommer vara något oväntat och förmodligen långt, långt borta från vad de i behov av en nostalgi-fix kommer vilja ha.

I korthet kommer det bli något nytt, något annorlunda. Alla sådana där läskiga saker.

FREDRIK FYHR

 

*

Lynchs alla kortfilmer med presentation och ”förklaringar” av honom själv.

 

When Lynch Met Lucas from G.O. Welles on Vimeo.

En fin animation byggt på Lynchs anekdot om hur han träffade George Lucas och nästan regisserade en Star Wars-film. På tal om Lynchs tendens att inte bli korrupt.