Inland Empire (2006)

Regi: David Lynch

 

27/2 2009

 

En sak jag alltid älskat med film, även när jag var för liten för att förstå det, är känslan av att inte vara säker på vad man upplever när man ser en film. Inte bara för att mediet är ungt, utan också för att det är komplext och fullt av oändliga möjligheter för konstnärliga uttryckssätt.

En roman har språket som primärt verktyg; en pjäs bygger på skådespeleri, scenografi, koreografi – det är nästan per definition en uppsättning, ett sceneri.

Men vi kan inte riktigt greppa en films verktyg, och kanske vi aldrig kommer göra det. Det är en uppfinning som övergår vårt förstånd och det är vad som gör konstformen extraordinär. Musik är kanske i essensen den enda konstformen mer magisk men, å andra sidan, film innehåller musik. Och språk. Och skådespeleri.

Ni förstår säkert poängen. Jag har alltid stört mig på när film reducerats till enbart ett ”visuellt medium”. Bildkonst är ett visuellt medium. Film innehåller mycket. Till exempel är det definitivt ett auditivt medium. Vilken skräckfilm som helst visar oss att ljud är lika viktigt som bild.

Eller, för att komma till saken, vilken David Lynch-film som helst. Få andra regissörer har en sådan fingertoppskänsla för att freaka ut sin publik. Han är en drömmästare, och han kan få ens undermedvetna att bli oroligt bara av att filma en skylt på rätt sätt (som i Mulholland Drive). Som bäst är han verkligen den post-surrealist som hans beundrare vill få honom till.

Men det är inte förrän nu, och den monstruösa skapelsen som är Inland Empire, som jag kan hålla med.

Lynchs säregna stil var satt i sten redan i debuten, den rätt så oförglömliga Erasherhead (1978), men sedan dess tror jag inte det varit lika lätt. Hans mest notoriska och berömt bisarra filmer – Blue Velvet (1986), Lost Highway (1997), Mullholland Drive (2001) – gjorde helt enkelt inte tricket för mig. Det är filmer fulla av läckra scener, uppenbar känsla för spänning och visuellt ögongodis men hur snygga de än var så kom jag inte ifrån känslan av  att de var essentiellt tramsiga.

Ett problem var intrigerna. Filmerna hade för mycket av den varan. Det är filmer med konventionella karaktärer som man följer genom till synes konventionellt berättande – men så drar Lynch undan mattan hela tiden och kör in intrigen i dunkla återvändsgränder där logiken byts ut mot absurdismen.

Det är underhållande, på sitt sätt, men i slutändan irriterande. Lynchs lekande med mysterie- och film noir-genren är kanske inte dum, men jag förstår inte varför han behövt ödsla så många projekt på det. I synnerhet Lost Highway är ett rörigt misslyckande.

Lynch är som bäst stämning, effekt, drömlogik – inget mer. I Eraserhead följde Lynch sin artistiska vision in till perfektion. Den behövde ingen intrig. Men om en film har en intrig då följer man den. Om någon berättar en berättelse så följer man berättaren. Och finns ingen poäng så finns ingen poäng – oavsett hur fascinerande lagren är eller hur vackra bilderna må vara.

Men, som sagt, Inland Empire är den ultimata Lynch-filmen. Till slut.

 

I sitt sedvanligt kryptiska statement har Lynch sagt att filmen helt enkelt handlar om ”en förälskad kvinna i fara”. Men jag tror inte det finns mer att förstå den här gången.

Nepp. Inga blå lådor eller magiska nycklar, inga identitetskriser och inga skumma dvärgar eller storytrådar som inte kommer någonstans. Inland Empire är bara en no-nonsense-åktur, full fart framåt in i mynningen av ett gevär laddat med drömkrut.

Den nästan tre timmar långa fimen är fotad på platt och klumpig digital video och handlar om skådespelaren Nikki (Laura Dern) som springer genom olika platser och situationer – olika länder, rentav – där hon är åtminstone två olika personer. Allt vi vet säkert, åtminstone på ytan, är att hon är plågad av en kärleksrelation och, till synes, på flykt undan något. Ibland jagad. Ibland jagandes något annat. Allt är illusoriskt. Uppå detta finns en ”sidointrig” i Polen med en tjej som gråter på ett hotellrum och ett par kaniner i en stel – för att uttrycka sig milt – sitcom.

Det är förvisso sant att första timmen av filmen ägnas åt att sätta upp vad som verkar vara en story: Nikki är en skådespelare som får en roll i en film som visar sig ha ett ökänt rykte: Rentav sägs filmen bära på en förbannelse, och de som gjorde filmen förra gången slutade med två döda huvudrollsinnehavare på halsen. Tydligen finns något ”inuti filmen” och snart vet vi inte vad som är övningar eller filmningar, vad som är Nikki eller Sue, hennes karaktär. Och snart därefter vet vi inte vad som händer överhuvudtaget, och hela åskådarens orienteringsförmåga går förlorad.

Lynch genomför det på ett briljant sätt; filmen går från den vakna världen till drömsfären med ett perfekt följsamt flyt. Många saker är klassiska Lynchismer: Tematiken om dualitet, kvinnan i fara och stora, tunga, röda gardiner. Men där Lynchs tidigare filmer kunde ge en känslan av att vara en remake på en remake av en remake så är Inland Empire snarare den fulla individen som växt fram av det spädbarn som var Erasheread.

Bilderna fastnar på ens näthinnam, och i ens undermedvetna, för de riktas mot ens undermedvetna. Filmen är så nära en film kan komma en autentisk dröm. En skruvmejsel omnämns i dödliga sammanhang och plockas, mycket senare, upp. Världens bästa sex störs av otäck, intim alienation – och någon som spionerar på paret i mörkret. En älskare står i ett rum med sin fru och beter sig som om du är en total främling. En dörr leder till en trädgård i ett annat land. En stor fläck ketchup på en tröja är blod och vi vet inte ens varför men vi vet att vi vet. Ingen står naken framför en fullsatt publik, men det är allt som saknas.

Ett ord måste sägas om Laura Dern. Det har rapporterats av många men det tål att sägas igen: Hon är fucking astonishing. Dern rusar på i filmen med de största humörsvängningarna jag kanske någonsin sett i ett enda framträdande – och hela tiden med kristallklar närvaro som aldrig någonsin visar en enda spricka av tvekan. Inte en enda sekund av hennes framträdande misslyckas. Och med tanke på att hon går igenom, och med tanke på att man inte vet exakt vad det är, så är det ingenting att bli annat än hutlöst imponerad av. Hon är inte ute efter en intellektuell avläsning, hon bränner genom registret av karaktärer med magkänsla, intuition hämtad ifrån kärnan av de sannaste av känslor. Det är hat, sorg, ilska, biterhet, kärlek, rädsla, panik och det är känslorna på max; varje svängning är extrem och Dern träffar varje beat.

Hon är huvudsakliga motorn i powerhuset – vad som verkligen gör filmen utmattande men utmattande på ett upphetsande sätt. Jag får även känslan av att hon är den första skådespelare att helt, från början till slut, lyckas tillfredsställa Lynchs idé om karaktären med de dubbla personligheterna. Det är något man aldrig glömmer.

 

När jag pratar om den här filmen så kommer jag nog inte nöja mig förrän jag gör en scen-för-scen-analys. Men det vore också meninglöst, eftersom jag är säker på att varje person som ser filmen kommer ha en helt egen upplevelse av den. En filmupplevelse alltid är subjektiv, visst, men inget psyke är det andra likt: Där jag störs och fascineras av vissa bilder i filmen kommer andra säkert få drömmarna hemsökta av helt andra bilder. Man kan säga att det är en film om reaktioner.

Därmed kan man säga att det är en film om skådespeleri. Man kan säga att det är en tolkning av en människas drömmar och mardrömmar. Många saker föreslår att filmen handlar om kvinnan som offer. Man kan skriva en lista som matchar längden film som dessa 172 minuter består av, full av förslag och tolkningar.

Så med det sagt vet jag inte hur mycket mer jag kan prata om den. Men jag kan säga att det är en av de mest vitala ansträngningar att göra ordentligt bra film jag sett hela årtiondet, och det är eventuellt David Lynchs bästa film (åtminstone Lynchs bästa ”Lynch-film”) och det är en surrealistisk nattlig färd som jag rekommenderar till varje människa med aktiva hjärnor – hjärnor som gömmer rädslor och begär som bara väntar på att komma upp till ytan.

 

FREDRIK FYHR

 

*

INLAND EMPIRE

Originaltitel, land: Inland Empire, USA/Frankrike/Polen.
Urpremiär: 6 september 2006 (Venedig).
Svensk premiär: 19 oktober 2007.
Speltid: 180 min. (3.00).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Video (HD-DV)/35 mm/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Laura Dern, Jeremy Irons, Justin Theroux, Karolina Gruszka, Jan Hencz, Krzysztof Majchrzak, Grace Zabriskie, Ian Abercrombie, Karen Baird, Bellina Logan, Amanda Foreman, Peter J. Lucas, Harry Dean Stanton, Cameron Daddo, Jerry Stahl.
Regi: David Lynch.
Manus: David Lynch.
Producent: David Lynch, Mary Sweeney.
Foto: David Lynch.
Klippning: David Lynch.
Musik: Marek Zebrowski.
Scenografi: Christina Ann Wilson (art director).
Kostym: Karen Baird, Heidi Bivens.
Produktionsbolag: Asymmetrical Productions, StudioCanal, Fundacja Kultury, Camerimage Festival, Absurda.
Svensk distributör: Sonet Film AB (35 mm, 2007).