Wish I Was Here

Regi: Zach Braff

Misslyckad skådespelare (Zach Braff) får snålt om pengar och måste hemskola sina barn samtidigt som hans pappa ligger för dödsbädden – något som efterhand gör att alla lugnar ner sig i familjekärlek.

 

Det finns något som heter filmmagi. Det är ordet man använder när själva illusionen fungerar, och man glömmer vart man är och försvinner in i en värld som en film tycks bjuda in till. Det finns också kemi mellan skådespelare – även om skådespelare själva påstår motsatsen, för de kan inte råda över det.

Så finns det filmer där de här sakerna inte fungerar. Som Wish I Was Here, en dramakomedi som borde fungera ganska bra men som ändå inte gör det. De delar av filmen som är bra svävar omkring i varsin bubbla – det dåliga med filmen är att de bra sakerna aldrig klaffar.

Filmen är regisserad och skriven av Zach Braff och Zach Braff har huvudrollen. Zach Braff är inte en speciell karismatisk figur, men han försöker. För den som inte omedelbart registrerar namnet så räcker det med att säga att han är killen från Scrubs – den där populära TV-serien som verkligen blev mördande tråkig efter några få säsonger, men som verkligen höll på ett tag. Wish I Was Here är Braffs försök att mogna till sig – antar jag – med en film om något sånär mer vuxna problem, och det är här filmen inte riktigt fungerar.

Ni vet, på tal om Srcubs, de där sista minuterna i avsnitten på sådana TV-serier? När alla plot-trådar knyts upp och voice-overn släpar fram visdomsord och någon slags artificiell, fluffig fredagsmys-stämning övertar vardagsrummet?

Det är hela filmen. Det här språket är det Braff behärskar. Sitcom-dialogen, där två karaktärer rabblar ironiska drapor som om de var med i något slags poetry slam och hela tiden lyckas avsluta med touché-artade one-liners. Eller den sentimentala sitcom-visheten, när karaktärer pratar mer ”personligt” – ofta där den ena personen ”förstår något” som den andra personen inte förstår, men så får den andra personen något ”aha-liknande” i ögonen och mysi-pysi-pluuuu.

Redan i första scenen tittar Braff ut i ingenstans och drömmer att han är en rymdhjälte, så man vet att han egentligen inte kommit någonstans sedan Scrubs-tiden, men det värsta med hans manus är att han verkar tro sig blivit automatiskt visare med åren. Det är den vishet man får från lyckokakor och den glädje man köper på IKEA. Wish I Was Here kommer aldrig ifrån sin ihåliga och så uppenbart fejkade ”vishet”. Filmen är som en falskt klingande version av filmer Kevin Smith brukade göra på 90-talet – Den här ”inte-längre-så-ung man ska bli mogen”-subgenren. Men av någon anledning gjorde filmen mig mer övertygad om att Zach Braff är en självisk och omogen ”dude” och att den här filmen bara är självinsmickrande.

Men filmen har bra sidor också. Kate Hudson känns som en unsung hero i vad hon än gör nuförtiden – Här spelar hon den hårt jobbande kvinnan som är bäst på att ta hand om hus och barn (och man) och samtidigt kämpar hon med sexuella trakasserier på kontorsjobbet där hon, också, tjänar pengar åt familjen – Mannen Aidan (Braff) är en misslyckad skådespelare, vars drömmar och aldrig förlorade hopp om att ”bli något”, hon också ska lyssna på och ”förstå”.

Sarah, som Hudsons karaktär heter, är inte dummare än att hon förstår det här. Kate Hudson är lysande i rollen, och gör den nästan helt trovärdig, men man tror aldrig att hon faktiskt är gift med Zach Braff som dyker upp i sina scener till ljudet av pillemariskt synt-duttande och är helt ”titta här, här kommer jag, jag är Zach Braff, tjohej, huh?”

Så där blir inte heller hon trovärdig. Liknande saker går att säga om Aidans bror Noah (Josh Gad) som är något slags ”IT-geni” som bor i en husvagn och är en slacker. Sa någon Kevin Smith?

Noah har problem med att försonas med pappan (Mandy Patinkin), som nu ligger för döden. I en story som egentligen är väldigt flyktig och svår att få grepp om så är det i grund och botten denna dödsbädd som filmen, efterhand, börjar cirkulera kring. Medan Braff går igenom någon slags pliktskyldig sekulariserad humor bland mycket judiska miljöer (och kulturella in-jokes) och försöker ta hand om sina barn samtidigt som hans egen far går bort, så föds en tematik förstås om det viktiga med familjen och att man alltid håller ihop.

Men det är en krånglig och obekväm film, som helt enkelt aldrig fungerar på en fundamental nivå. Braff är inte charmig nog att göra en riktig karaktär rättvisa och hans familj känns bara som skådespelare som gör sitt bästa mot ett konstigt manus där ingen pratar som människor gör i verkligheten, utan hela tiden fyller i varandras retoriska rader för bästa snap, crackle och pop-effekt.

Innan produktionen blev filmen uppmärksammad för att den kickstartades av Braff, varpå vissa undrade om han verkligen behövde kickstarta en film när han har så många rika vänner i Hollywood. Wish I Was Here har, på tal om det, en uppsjö av cameos och mindre roller med kända TV-figurer som Jim Parsons (The Big Bang Theory), James Avery (Fresh Prince in Bel Air) och förstås Donald Faison, Scrubs-kollegan som dyker upp i en scen som bilförsäljare.

Det finns en punkt där sådana här skämt går från att vara interna detaljer till att förta hela filmupplevelsen. När Braff och Faison står och jiddrar med varandra ökar bara känslan av att det här är en film gjord av – men även för – filmskaparna. Ingen har tänkt på publiken, så vi sitter och kippar efter luft i en och annan scen som är bra – och jag tror Kate Hudson känner vår sympati, där någonstans – medan helheten likväl bara blir en syrefattig ekokammare av tomma, fagra ord och skämt utan pålagt skratt.

 

FREDRIK FYHR

 

*

WISH I WAS HERE

Originaltitel, land: Wish I Was Here, USA.
Urpremiär: 18 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 17 oktober 2014.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Zach Braff, Kate Hudson, Mandy Patinkin, Josh Gad, Pierce Gagnon, Joey King, Allan Rich, Alexander Chaplin, Jim Parsons, Mark Thudium, Ashley Greene, Michael Weston, Cody Sullivan, Bruce Nozick, Matt Winston, Donald Faison.
Regi: Zach Braff.
Manus: Zach Braff.
Producent: Adam J. Braff, Zach Braff, Michael Shamberg, Stacey Sher.
Foto: Lawrence Sher.
Klippning: Myron I. Kerstein.
Musik: Rob Simonsen.
Scenografi: Tony Fanning.
Kostym: Betsy Heimann.
Produktionsbolag: Wild Bunch, Worldview Entertainment, Double Feature Films.
Svensk distributör: Lucky Dogs.