Night Moves

Tre miljöaktivister planerar att spränga en hydroelektrisk damm. De ger sig av, i nattens mörker, för att utföra attentatet. Handlingar ger konsekvenser.  

Night Moves är en intelligent thriller, snitsigt gjord och fasansfullt spännande – Innan den försvinner in i sin egen obskyritet är det en riktigt, riktigt bra film.

Den är skriven och regisserad av Kelly Reichardt – en indie-darling-doldis som gjort bra filmer få människor sett, och vars karriär gynnats av 00-talets mumblecore-trend; nollbudgetfilmer gjorda av unga människor som vill skapa naturalism och realistisk närvaro i sina filmer – filmer som handlar mindre om vad som händer i dem, och mer om hur verkliga händelserna känns.

Känslan av närvaro är vad som gör Night Moves så tät och bra. Det är bra, men inte helt avgörande, att veta på förhand vad den handlar om: Tre unga miljöaktivister som ska spränga en damm. Det lilla vi lär oss om dem kommuniceras mycket skickligt. Dena (Dakota Fanning) har gjort en till synes ganska uppmuntrande dokumentärfilm om hur vi måste rädda planeten. Hon träffar Josh (Jesse Eisenberg) en mörk höstkväll efter att hon visat sin film för andra likasinnade. Vi vet inte mycket om honom heller. Men de sätter sig i sin jeep på väg längs den mörka vägen mot Harmon (Peter Sarsgaard), som vi förstår är en slags ledare, och de hinner stanna för att se efter en påkörd hjort som fortfarande lever. Sättet Josh reagerar på det skadade djuret säger mycket. Han konstaterar att djuret fortfarande lever, och bär på barn. Därefter skjuter han bort det från vägen och fortsätter köra.

Storyn är uppdelad i tre ganska tydliga delar – Förberedelsen, utförandet och efterspelet av aktionen. Medan allt pågår kan vi studera karaktärerna och förstå deras psykologi. Harmon, ledartypen, är mer avslappnad än Josh, som oroar sig. Båda vet att det de gör inte är en barnlek. Någonstans har de tappat tron på mänskligt liv som något viktigt. Men det är inte säkert att Dena är likadan. Harmon har aldrig träffat henne förut. Josh har – av någon anledning – tagit med henne. Harmon är inte helt säker på att hon är en bra idé, men han är en strateg och vet att han inte har råd att förlora ansiktet. Han får gå på omdömet från Josh. Varför Josh har med sig Dena vet vi inte, men eftersom han spelas av Jesse Eisenberg så är det inte omöjligt att det är fråga om generade och djupt problematiska kärleksbekymmer.

Dena visar sig vara en tillgång till trion, och hon löser problem genom en social överlevnadsinstinkt. Hon lyckas, till exempel, köpa stora mängder nitratgödsel, trots att försäljaren vet att hon är precis den typ av kund han borde vara extra försiktig mot.

Alla de här sakerna sker medan vi lägger ett mentalt pussel i bakhuvudet. Reichardt förklarar inte för oss exakt hur karaktärerna tänker, exakt vilka de är, utan vi möter dem när de talar till varandra och som åskådare lär vi känna dem som om vi träffar riktiga människor i verkligheten. Effekten känns igen från många mumblecore-filmer, men de brukar oftast vara mer eller mindre feel-goods. Night Moves är en thriller, full av sylvass svärta och becksvart mörker.

Medan vi pusslar ihop karaktärerna ser vi dem genomföra en kriminell aktion – av ideologiska skäl de eventuellt tror på, eller psykologiska skäl de inte kan rå för. Själva händelseutvecklingen är ofta extremt spännande, och ska inte förtas med spoilers. Gott och väl räcker det med att säga att Reichardt  lånar från de bästa. Och det slog mig återigen, när jag såg filmen, hur Hitchcocks inflytande på filmhistorien inte är att leka med. Hans generella stil är förstås återanvänd i tusentals filmer men Night Moves påminde mig om att det finns en hel thriller-tradition hämtad från en enda liten scen i Psyhco (1960): Den där när Norman Bates kört ner Marion Cranes bil i kärret och äter nötter medan han väntar på att den ska sjunka ner i botten. Och när den sjunkit fyra femtedelar stannar den upp; ett ögonblick ser det ut som att bilen inte kommer att sjunka till botten; bakluckan sticker upp ohjälpligt; ilande sekunder går innan bilen till sist sjunker.

Spänningen i Night Moves bygger helt på den effekten, och det skadar inte att Reichardt fyller det visuella med ett höstdränkt foto där dagarna är bleka och grå och där kvällen kommer fort – kall och ogästvänlig – och där det enda ljuset snart kommer från fordonens baklyktor när de rör sig på de föga befolkade vägarna. Blinkers, helljus, och blinkande sirener i novembersvärtan. Night Moves fångar en autentisk känsla av fara i de här suggestiva bilderna, omöjliga att värja sig mot, och perfekta att svepa in en story som bygger på spänning, oförutsägbarhet och omdömet från det mänskliga psyket, ack så bristfälligt.

Och, sedan, så kommer sista tredjedelen av filmen. Jag önskar att jag kunde vara mindre krass, men det är svårt. Det är en så pass bra film att den inte ruineras av sitt slut, men den skadas ganska svårt. Filmen bygger upp en fantastisk spänning och skapar en situation som är kaotisk för karaktärerna – deras nerver torde brista när som helst – men istället för att utsätta dem för mer påtryckningar så ger filmen dem en utväg som inte håller.

Förlåt om jag är kryptisk. Jag menar, rent praktiskt, att något händer. En karaktär gör något som rimligtvis borde kriminalisera denna omedelbart. Vi ska förstå det som att alla tre karaktärer, på ett eller annat sätt, försvinner in i den anonymitet de kom ifrån och det är en snygg idé. Tyvärr, med lite logiskt tänkande, är det svårt att gå på den idén. Låt säga att jag skulle mörda en person, till exempel. Varför skulle polisen inte hitta mig bara för att jag kastar iväg min plånbok och skaffar ett jobb på ICA?

Reichardt tar en fantastisk upptakt och spelar därefter väldigt säkert med den. Istället för att ge ytterligare intressanta och spännande utvecklingar så står karaktärerna stilla och trampar vatten, och Reichardt trampar vatten med dem; till slut kommer hon på att filmen inte behöver sluta på någon särskild ton alls och ju mindre som görs desto större kommer effekten bli av det.

Men ibland är less bara less, och istället för att nå ett avslut så är det som att filmen bara ”lägger av”. Hade Night Moves varit en medioker film överlag så hade jag kunnat se det som en intressant idé bland flera, men nu är det så att detta är en film för bra för att sluta på en sådan avslagen och feltänkt ton.

Ändå rekommenderar jag filmen, tämligen varmt. Det är en film som eventuellt inte lever upp till sina egna ambitioner men den är ohyggligt välspelad, berättartekniken är imponerande, filmen är full av murrigt höstmörker och stark spänning. I botten av filmen vilar frågor om ekoterrorism, civilkurage, värdet av människolivet och planetens överlevnad – men det är långt till den bottnen, och själva sjön är full av farliga fiskar. Fram till slutet är den klockren; två tredjedelar av en mästerlig thriller.

 

FREDRIK FYHR

 

*

NIGHT MOVES

Originaltitel, land: Night Moves, USA.
Urpremiär: 31 augusti 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 17 oktober 2014.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (Alexa)/DCP/1.78:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jesse Eisenberg, Dakota Fanning, Peter Sarsgaard, Alia Shawkat, Logan Miller, Kai Lennox, Katherine Waterston, James Le Gros, Traber Burns, Autumn Nidalmia, Barry Del Sherman.
Regi: Kelly Reichardt.
Manus: Jonathan Raymond, Kelly Reichardt.
Producent: Saemi Kim, Neil Kopp, Chris Maybach, Anish Savjani, Rodrigo Teixeira.
Foto: Christopher Blauvelt.
Klippning: Kelly Reichardt.
Musik: Jeff Grace.
Scenografi: Elliott Hostetter.
Kostym: Victoria Farrell.
Produktionsbolag: Maybach Film Productions, Film Science, Tipping Point Productions, RT Features.
Svensk distributör: TriArt Film.