A Walk Among the Tombstones

Privatdetektiv letar rätt på sadistiska skurkar som mördar, och hackar upp oskyldiga kvinnor.

 

Så Western-genren må vara död, likaså Charles Bronson, men vi har Liam Neeson. En stark irländsk skådespelare vars karriär numera liknar ett försök att hålla den lågan vid liv. Det kanske mest förvånande, när jag ser tillbaka på Neesons senaste år, är hur stark han ändå varit och hur bra filmerna ändå varit. Som actionhjälte har Neeson blivit ett säkert kort, rentav, och även om enstaka filmer är dåliga – som Taken 2 – så är de flesta bra; som den lattjo Non-Stop tidigare i år, och nu A Walk Among the Tombstones – en stenhård, skickligt gjord film noir med vidriga skurkar och en antihjälte att sätta sin tro på.

Filmen är faktiskt oväntat stark och förmodligen den bästa film av det här slaget Liam Neeson gjort. Förutom att den inte är ett dugg originell så gillar jag allt med den. Det är en noir i Raymond Chandler- och Elmore Leonard-traditionen där Neeson spelar Scudder – privatdetektiv, och nykter alkoholist, som lagt av som polis efter att flaskan började styra skotten. Han får ett uppdrag av en rik knarklangare – den typen som bor i ett snyggt hus och som mer blåögda människor aldrig skulle misstänka för något fuffens. Någon har kidnappat och mördat knarklangarens fru.

Scudder säger nej men såklart hör han en inspelning av de sadistiska mördarna gjort och han bestämmer sig – som en gång Kalle Bronson – att de förmodligen inte förtjänar att leva, så han laddar pickadollen och ger sig av till de skumma kvarteren för att nosa rätt på skurkarna – som visar sig vara en sadistisk sociopat-duo som åker runt och låtsas vara knarkpoliser och kidnappar, torterar och styckar upp unga kvinnokroppar.

Filmen visar ingen pardon vad gäller grisigheterna – Det är en sjaskigt våldsam och brutal film, där mördarnas nästa offer blir en fjortonårig flicka som aldrig gjort någon något ont. Om inte Scudder kan rädda henne. Vilket man aldrig vet säkert i en sådan här film, som visar våld och död på helt oglamorösa sätt och mer än en gång är ute efter att vrida om åskådarens tarmar med en del genuint obehagliga bilder.

I de gamla Chandler- och Leonard-deckarna brukade det ju efter ett tag bli svårt att veta vart storyn började och slutade, men A Walk Among the Tombstones är för det mesta hyggligt enkel att följa med i om man har huvudet spänt. Den är regisserad av Scott Frank, som skrivit manus till Leonard-filmatiseringar (Out of Sight, Get Shorty) men också mer ovanliga deckare som Minority Report och The Wolverine (jag visste att det var något särskilt med den filmen). Han är mycket begåvad på den här typen av storytelling och han kan skriva snitsiga manus i sömnen.

Klippningen i filmen kastar omkring händelser på ett snyggt sätt, och ofta lyckas Frank leda vår uppmärksamhet bort på villospår genom bilderna (inte det som sägs) och det var åtminstone två gånger då jag var genuint överraskad av utvecklingarna. En blå skåpbil som blir vit, utan att någonsin bli vit. Till exempel. Eller information som en karaktär har, som senare återkommer, men bara för den åskådare som kommer ihåg vad det var.

Det hör till genren att Scudder går igenom fula fiskar innan han kan komma till den stora barracudan. När han kommer dit känns hans trademark-scen (där han pratar i telefon med skurken och förklarar vem som bestämmer) så otroligt mycket mer förtjänad än i andra Neeson-rullar, där det liksom bara sker per automatik.

En annan snygg sak med filmen: Den utspelar sig 1999, och känns som en film från 1999. Jag undrar om inte manuset kan ha skrivits så tidigt, rentav. Frank kanske vet att det inte går att göra en noir av det här slaget idag, där vi kan lokalisera varandra med smartphones. Filmen utspelar sig därför i en analog tid, där inte alla har mobiltelefoner och där folk fortfarande lägger mynt i de där Public Phone-båsen. En skyline på New York, där filmen utspelar sig, ger oss två torn som inte finns kvar idag. I tidningarna går att läsa om Y2K och, som en av skurkarna säger i filmen, ”people worry about the wrong things”.

Snygga detaljer av det slaget pareras i filmen av andra mindre snygga, sentimentala ankare: På biblioteket lär Scudder känna den hemlösa ungen TJ (spelad av någon som bara kallar sig själv för Astro) som är ovanligt intelligent för att vara street-kid; TJ hjälper Scudder, och manuset, vid ett par tillfällen, men rollen känns aningen tillrättalagd. Detsamma gäller Scudders AA-möte, där ”de tolv stegen” får en symbolisk mening som jag aldrig blev riktigt klok på.

Och filmen lyckas inte heller ge oss en final som är lika minnesvärd som upptakten till den. En kioskdeckare av klassiskt snitt – vilket man får kalla A Walk Among the Tombstones – funkar bäst medan den pågår – vi vet förstås ungefär hur det kommer att sluta, men vi vet inte vad som händer härnäst.

I slutet av den här filmen skjuts det med pistoler, händer sågas av och folk avrättas hit och dit. Det låter kanske som våldsam underhållning, men det övergår ganska snart in i en slags monoton trance av våld. Kruxet med en sådan här film är att den väl inte kan sluta på något annat sätt. A Walk Among the Tombstones är en mycket brutal, betonggrå film. Men den är skickligt gjord, Scott Frank har tänkt igenom storyn både en, två och tre gånger och även om den aldrig riktigt levererar det där extra lagret av substans den teasar oss med så erbjuder filmen 113 hårdkokta minuter för den som vill ha dem. Jag noterade att filmen försvann ur mitt medvetande så fort den tog slut. Må så vara. Medan den pågick var den lika spännande som omskakande.

 

FREDRIK FYHR

 

*

A WALK AMONG THE TOMBSTONES

Originaltitel, land: A Walk Among The Tombstones, USA.
Urpremiär: 18 september 2014 (diverse länder).
Svensk premiär: 17 oktober 2014.
Speltid: 114 min. (1.54).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: SxS Pro, ProRes 2K, Redcode RAW 5K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Astro, David Harbour, Adam David Thompson, Dan Stevens, Eric Nielsen, Sebastian Roché, Liana De Laurent, Danielle Rose Russell, Frank De Julio, Ólafur Darri Ólafsson, Mark Consuelos.
Regi: Scott Frank.
Manus: Scott Frank, byggt på boken av Lawrence Block.
Producent: Tobin Armbrust, Danny DeVito, Brian Oliver, Michael Shamberg, Stacey Sher.
Foto: Mihai Malaimare Jr.
Klippning: Jill Savitt.
Musik: Carlos Rafael Rivera.
Scenografi: David Brisbin.
Kostym: Betsy Heimann.
Produktionsbolag: Cross Creek Pictures, 1984 Private Defense Contractors, Da Vinci Media Ventures, Double Feature Films, Exclusive Media Group, Free State Pictures, Jersey Films, TPSC.
Svensk distributör: Scanbox.