Regi: Craig Johnson
Tvillingpar som inte sett varandra på tio år försöker ta livet av sig på samma dag. Brorsan flyttar in hos syrran och hennes nya man och i den gamla hemstaden lär de sig ett och annat av varandra.
Livets hårda sanning är att livet inte är lätt. Saker kan vara dåliga redan från början. Man kan växa in i något man inte valt, och man kan ha svårt att ta sig ur det. Och även om man gör det så är livet fullt av möjligheter till snedsteg och feltramp. När man växt upp finns inga enkla lösningar, inga garantier, inga självklara hem. Man får klara sig. Ens tillvaro kan ibland kännas som en enda lång kamp.
Så The Skeleton Twins är en film som handlar om det här. Depression, självmord. Sexuella övergrepp på barn. Kärnfamiljens dygd, alla bilder som är omöjliga att leva upp till. Men den är så fullständigt opretentiös och uppriktig att den aldrig blir svart. Naturligtvis vemodig. Men trovärdig. Milo och Maggie känns som riktiga människor. De delar samma verklighet som vi.
De är tvillingar, präglade av en barndom med en mamma som bara brydde sig om sig själv och en pappa som hoppade från en bro. De har inte mötts på tio år men försöker ta livet av sig på samma dag.
Maggie (Kristen Wiig) står i badrummet och är redo att svälja pillren när de ringer från sjukhuset och säger att hennes bror skurit handlederna. När hon träffar honom i sjukhussängen försöker han påstå att det hela bara var en ”melodramatisk dum grej” och att hon borde gå. Men att hon väl först kan gå hem till hans, och mata hans guldfiskar. Annars dör de ju.
Hon behöver förstås inte ens förklara att hon tänker stanna. De kanske inte talat med varandra på ett årtionde, men de är fortfarande lika synkade. De får köpa nya guldfiskar.
Maggie bjuder hem Milo till sig och supersnälla maken Lance (Luke Wilson). Milo är något överraskad över att hon har skaffat sig hela medelklass-prylen: Hon har ett hus, en Lance (”en mänsklig labrador”), ett ”jobb” som hemmafru och nu pratar de om att skaffa barn. Maggie har inte berättat om sitt självmordsförsök, men Milo anar. De är synkade, som sagt.
Milo själv är en misslyckad bög-skådis som uppenbarligen gett upp sitt liv i Los Angeles. Han har en osviklig krasshet, en humor lika torr som döden själv och spelas av Bill Hader som varit rolig i biroller i komedier förut, men aldrig fått en lika bra roll som här. Milo är dryg men han är också en riktig karaktär – Vi kan se att han är bitter. Hans dryghet är ett försvar, ett resultat av erfarenheter.
”När jag var liten trodde jag att tjejer inte bajsade” säger Lance runt middagsbordet, med ett litet Lance-skratt.
”Jag har aldrig bajsat” säger Milo utan att röra en min.
Antisocial humor, pinsam tystnad, mycket fint fångat.
Skådespeleriet är uniformt strålande – Hader är fenomenal och pareras utan problem av den alltid lika uppfriskat osminkade Kristen Wiig, som gör Maggie till en introvert motpol till Milos expressivitet. Där han försökt bli skådespelare har hon försökt bli hemmafru. Lance, som hon är gift med, är en sådan där kille som skrattar artigt åt allt alla säger, oavbrutet kallar folk för ”buddy” och trivs bäst när han krattar löv eller klättrar på en klättervägg.
Detta är en independentfilm så Luke Wilson kommer väl inte få någon Oscarsnominering för sin biroll men han är värd det. Jag tror alla i publiken förväntar sig att han ska vara en homofob snubbe som möter Milo med automatiskt förakt men Lance är så snäll och schysst att Maggie går sönder inuti. Hur ska hon kunna förklara för honom att hon inte alls är lika schysst? Att hon äter p-piller i smyg och haft sex med sin dykinstruktör (en ganska slemmig australienare med Brad Pitt-i-Thelma & Louise-komplex)?
Dramat dessa karaktärer emellan puttrar ofta i en slags behaglig tomgång som gör att filmen känns som en American Beauty för 80-talister. Trots en högre budget än de flesta mumblecore-filmer kvalar The Skeleton Twins definitivt in i subgenren (mumblecore-pionjärerna bröderna Duplass är exekutivproducenter): Det är en ojämn film, för verkligheten är ojämn. Tårar blandas med glädje och ibland måste man helt enkelt ställa sig och mima hela Starships Nothing’s Gonna Stop Us Now tillsammans med någon man älskar och scenen måste pågå hela låten ut – Vadå, har du aldrig gjort det?
Vissa grenar av intrigen huggs av ganska kort – som Milos en gång olagliga relation med sin gamla engelskalärare (Ty Byrell) eller hur det går med äktenskapet mellan Maggie och Luke – men det kan inte hjälpas. Det är i stämning och attityd som filmen vinner. Dess hjärta är enormt. Den har inte tid med intrig. Handling hit, handling dit. Den prickar istället rätt emotionellt, och visar oss två karaktärer som har det jobbigt och som därför är jobbiga mot varandra.
Efterhand – när de vågar sig djupare ner i sitt förflutna – förstår vi varför de har de jobbigt, och snart därefter förstår vi varför de förtjänar vår kärlek och omtanke.
Enkelt uttryckt kan man säga att The Skeleton Twins är en intelligent feel-good med mycket svärta i botten; en fin människoskildring av barn av sin tid. Ojämnheterna hindrar mig från att sätta ett högre betyg, men jag hade gett den 4 av 5 om jag arbetade så. Den är torr, medelklassig, deprimerad och dryg men den är också full av smärta och äkta kärlek.
Äkta kärlek använder inte förfinade metaforer och blommiga liknelser. Äkta kärlek är inte romantik. Äkta kärlek är att älska sig själv och sin nästa lika mycket. Äkta kärlek är kompromisslös och verklighetsbaserad. Syskonkärlek är i bästa fall den enklaste av äkta kärlekar. Milo och Maggie vet vad det innebär att vara utanför. De försöker anpassa sig till normala värderingar, men det går bara inte. Det är bara så.
Så de säger: Fuck it. De har varandra, i alla fall. Livet ut, tills dess det tar slut. I en värld av döda guldfiskar kan man ändå alltid kramas och dansa tillsammans.
FREDRIK FYHR
*
THE SKELETON TWINS
Originaltitel, land: The Skeleton Twins, USA.
Urpremiär: 18 januari 2014 (Sundance).
Svensk premiär: 10 oktober 2014.
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: n/a (DI);DCP/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kristen Wiig, Bill Hader, Boyd Holbrook, Ty Burrell, Luke Wilson, Kathleen Rose Perkins, Joanna Gleason, Ian Hyland, Jennifer Lafleur, Genevieve Adams, Paul Castro Jr, Eddie Schweighardt, Sydney Lucas, Truck Hudson.
Regi: Craig Johnson.
Manus: Mark Heyman, Craig Johnson.
Producent: Stephanie Langhoff, Jennifer Lee, Jacob Pechenik.
Foto: Reed Morano.
Klippning: Jennifer Lee.
Musik: Nathan Larson.
Scenografi: Ola Maslik.
Kostym: Mikaela Wohl.
Produktionsbolag: Duplass Brothers Productions, Venture Forth.
Svensk distributör: UIP.