Bröllopskaos

Regi: Philippe de Chauveron

Ett åldrat överklasspar får spader när yngsta dottern gifter sig med en afrikansk man – efter att de tre äldre döttrarna gift sig med en jude, en kines och en arab.

OBS! Filmen utspelar sig i nutid, inte 1883.

 

Bakom den generiska titeln Bröllopskaos gömmer sig originaltiteln Herregud, vad har vi gjort för att förtjäna detta? och det kan man verkligen fråga sig. Det var längesedan en komedi gjorde mig så bottenlöst deprimerad.

I ett alltmer brunfärgat Europa har vi här en glatt hatisk film – en storsuccé i Frankrike – om att komma över sina fördomar mot människor som inte är av samma etniska härkomst som en själv. Och den vältrar sig i de äldsta och mest osmakliga stereotyper om judar, araber, kineser och afrikaner man kan hitta. Det är alltså en film som lyckas med konststycket att vara både fundamentalt rasistisk och insmickrande politiskt korrekt.

Ingen går fri. Huvudpersonerna är ett åldrat överklasspar som förfasar sig över att deras fyra döttrar gift sig med en jude, en arab, en kines och en afrikan. De erkänner själva att de har ”fördomar”. Mamman jämför sin rädsla för ”det främmande” med hur hon alltid var rädd för möss när hon var liten. Pappan är ”inte rasist, men” det är klart att han vill se sina döttrar gifta med åtminstone en vit katolik.

Ska det vara igenkänningshumor? Varför känns plötsligt den fyrtiofem år gamla Gissa vem som kommer på middag? – där Sidney Poitier spelade den unge svarta mannen som får den vita dotterns föräldrar att sätta i halsen – som radikal när den bara för några år sedan kändes lite föråldrad?

Döttrarna har inte så mycket personlighet, men en av dem ska vi skratta åt. Hon är nämligen överkänslig och gråter hela tiden, åt minsta lilla. Hon målar tavlor med ledsna motiv – ha ha vilken loser. Ingen har gett henne antidepressiva, minsann. Hon blir rörd till tårar när det snöar på julen – hon är en ynklig idiot, som alla dumma konstnärer.

Den judiska mannen har ett mål i livet: Att tjäna pengar, såklart, på att sälja mat som är ”eko-kosher”. Vi får ofta se när han äter på ett slafsigt och osmakligt sätt. Ehrm.

Den kinesiska mannen är smörig och fjantig och är otroligt punktlig, och om någon attackerar honom kan han alltid hugga till med ett karateslag mot strupen. Heh.

Den arabiske mannen är ett lättstött aggro som jämt ser ut att vilja börja veva med armen. Han är advokat och i två scener får vi se honom i förorten tillsammans med tilltänkta klienter – dimmiga kids med hoodies som bara röker hasch. Mmmhmmm.

Så har vi den afrikanske brudgummen – centrum för uppståndelsen i filmen – som är en social och trevlig skådespelare. När han hånglar med sin tjej kallar han henne för hans vaniljbakelse – hon kallar honom för hennes chokladkaka. Kameran fixerar på hennes trosrumpa, för lite gammalt hederligt vitt kött kan man ju alltid klämma in i helylle-underhållning som det här.

Hursomhelst. Hans familj anländer till bröllopet och hans mamma är snäll och pratsam – precis som den franska mamman för mammor vill alltid komma överens – men pappan är såklart en stor, sur karl i tunika som stirrar med sina elaka ögon och mullrar att alla vita är onda.

Varenda karaktär i filmen ”har fördomar” (dvs. är rasister) gentemot varandra också, förstås, och kallar varandra för Arafat och Jacky Chan. För jag antar att vi alla är rasister inombords så det här med att komma överrens borde vara helt omöjligt (enligt denna films ”logik”).

Ändå har filmen ett helt oförklarligt lyckligt slut där alla kommer överens. Det ska ju vara feel-good, liksom. Men när detta skifte sker är omöjligt att bli klok på. Plötsligt är alla bara snälla i sista scenen, när de varit hemska mot varandra fram till den punkten.

Okej, visst. Det uppstår viss bromance mellan de tre brudgummarna och de två papporna fiskar ju ihop, förstås. De blir fulla och hamnar i fängelse när afrikanen ställer till med en scen på ett konditori. Han ber högljutt om att få en ”negerboll” – och personalen ringer polisen varpå de genast hamnar i häkte. Det här med att häkta folk hit och dit, det är ju en normal samhällsbild.

Jo, just det. Så var det. De två papporna inser att båda två är gamla Gaullister. ”Jag trodde du var kommunist” säger afrikanen till fransmannen varpå de skrattar i samförstånd. Vid en annan scen – kanske den mest oheligt vidriga – bevisar kinesen, araben och juden för sin svärfar att de minsann är goda nationalister när de ställer sig upp och sjunger Marseljäsen utantill med handen på hjärtat så att han får ”gåshud”.

Kanske är detta bara en djupt okunnig film om och av människor långt borta från de verkliga problemen. Kanske det är en dåligt gjord film som hade fungerat om den var mer taktfull och intelligent gjord. Kanske det är en välmenande film som helt spelar fel makter i händerna. Eller kanske är det en förtäckt propagandafilm av folk som saknar Sarkozy. Kanske är det bara en opportunistisk komedi som försöker spela på det politiska läget. Eller kanske är det faktiskt en direkt främlingsfientlig film med en pliktskyldig och falsk humanistisk inramning. Nazi-propaganda från 30 och 40-talet visste man vart man hade. Det här är mer oklart. I vilket fall som helst är filmen helt klart suspekt, korrupt och fruktansvärd.

I slutet pratar den franska mannen om att åka på en Jorden runt-resa för att hälsa på alla släktingar i olika delar av världen. Detta efter att ha bekostat fyra stora bröllop. Det slog mig att alla karaktärer i filmen är snygga, har svinrika jobb och väldigt mycket pengar. Varför inte göra en film som är lite mer realistisk? Vad sägs som en feel-good om hemlösa romer, papperslösa krigsflyktingar och gängmedlemmar i förorten som måste gifta sig med nynazister, militanta poliser och nyrika brunskjortor? Vadå, vore inte det jätteroligt?

FREDRIK FYHR

 

*

BRÖLLOPSKAOS

Originaltitel, land: Qu’est-ce qu’on a fait au Bon Dieu?, Frankrike.
Urpremiär: 16 april 2014 (Frankrike och fransktalande Schweiz).
Svensk premiär: 17 oktober 2014.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: Red Epic/D-Cinema/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Christian Clavier, Chantal Lauby, Ary Abittan, Medi Saudoun, Frédéric Chau, Noom Diawara, Frédérique Bel, Julia Piaton, Emilie Caen, Elodie Fontan, Pascal N’Zonzi, Salimata Kamate, Tatiana Rojo, Loïc Legendre, Elie Semoun, David Salles, Nicolas Wanczycki, Frédéric Saurel, Nicolas Buchoux.
Regi: Philippe de Chauveron.
Manus: Guy Laurent, Philippe de Chauveron.
Producent: Romain Rojtman.
Foto: Vincent Mathias.
Klippning: Sandro Lavezzi.
Musik: Marc Chouarain.
Scenografi: François Emmanuelli.
Kostym: Eva-Marie Arnault.
Produktionsbolag: Les films du 24 samprod. TF1, ass. Soficia UGC1, La Banque Postale Image 7, delt. Canal+, Ciné+, Edition Video France UGC, TMC.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment.