Hallonbåtsflyktingen

Regi: Leif Lindblom

Finnen Mikko (Jonas Karlsson) vill leva ett svenskt liv och tar sig till Sverige efter att ”råkat” ha fått den svenska Mikael Anderssons identitet efter ett självmordsförsök på Finlandsfärja. Där träffar han Mikaels syster och blir ihop med en sjuksköterska.

 

Jag har sett trailern för Hallonbåtsflyktingen sex-sju gånger när jag varit på vanliga biovisningar och jag har noterat samma pinsamma tystnad alla gånger: Ingen har skrattat. Åt någonting. Jonas Karlsson i rollen som ”tvångsfinne” – alltså en finsk man som vill vara svensk – har något dödsdömt över sig. Filmen har ”dålig idé” skrivet i pannan redan från början.

Och det låg något kvävande i luften även under pressvisningen. Känslan av att ha blivit påtvingad en film. Känslan av ”Hallonbåtsflyktingen… måste vi?”

Jag räknade skratten till sammanlagt fyra och de var inte stora. Hallonbåtsflyktingen är inte rolig. Inte heller är den mer än måttligt roande. Minst av allt är den välgjord. Mest av allt är den konstig.

Jag kände mest: Men vad är det här?

Tydligen är den byggd på en bok som många läst (eller?) om Mikko, som av helt oförklarlig anledning är besatt av Sverige. Han vill ta livet av sig för att han är finne.

Varför? Fråga ej.

På färjan – var annars – träffar han en psykolog vid namn Mikael Andersson (Erik Johansson) som också är självmordsbenägen.

Varför? Fråga ej.

Han beslutar sig för att ge Mikko sin identitet i utbyte mot att Mikko tar hans liv.

Varför? Fråga ej.

De förfalskar Mikaels pass genom att ”lura” polisen.

Varför? Fråga ej, men det har att göra med munherpes.

Sedan kan inte Mikko döda Mikael – han är av någon anledning inte ens medveten om att det var dealen, fastän den var omöjlig att missförstå. Är Mikko mentalt handikappad? Har han någon slags social defekt? Detta är uppriktiga frågor man får när man ser hans bisarra personlighet men filmen ber oss: Fråga ej.

”Neeeej, neeeej” stönar Mikko och säger att han ”aaaldrig skulle kunna döööda en sveeeensk maaaan”.

Skulle han kunna döda en finsk?

Vem vet. Fråga ej.

Ni hör redan att manuset är långsökt på ett horribelt sätt. Det finns få saker som är så irriterande som när komedier har mycket skämt som spelar på pinsamma sociala situationer men de kan inte få de normala rätt. Hallonbåtsflyktingen är en film att jämföra med Länge leve Bernie; ni vet, den där usla 80-talsfilmen om två snubbar som bär omkring ett lik på en fest och alla av någon anledning tror att det är en levande person.

Hallonbåtsflyktingen handlar om Mikko, som vill vara svensk (varför?) så till den milda grad att han kan riskera livet för det (är han galen?); han får en lägenhet, jobb och en ny identitet (genom en total slump!) och mirakulöst nog faller första bästa sjuksköterska (Frida Hallgren, som akut behöver hitta nya roller) för honom. Inte lång tid därefter träffar han Maria (Josephine Bornebusch) som är syster till Mikael – som väl är död eller hur var det? Han försvann ju ner för ett berg… då måste han vara död eller hur? Det kan inte vara så att han kommer tillbaka senare i filmen, av någon anledning.

Vem vet. Tänk ej!

Alla karaktärer beter sig som om allt som händer i filmen är helt logiskt fastän det inte är det. Eftersom Mikko ska vara Marias bror så går hon med på det – typ – och inte långt efter att han flyttat in med sjuksköterskan Lotta (Hallgren) så har inte filmen nog med fantasi för att hitta en ny vändning. Vi får en och annan prekär situation och ett och annat montage. Förr eller senare måste Mikael återuppstå från de döda och förr eller senare måste Mikko förstå att hans svenska dröm – fråga ej – inte är vad han trott – vad han nu trott, varför han nu trott det. Och vi väntar. Tålmodigt. På att filmen ska ta slut.

Och den är inte bara förolämpande dum, den är amatörmässigt gjord och ofta helt obegriplig. Man förstår inte vem Mikko är och hela upptakten – när han träffar Mikael – är rörig och ofokuserad. Han förklarar sin bakgrundshistoria i flashbacks som förbryllar lika mycket som de irriterar för de tjatar bara om hur mycket Mikko ”älskar Sverige” utan att vi förstår varför. Taktlös klippning förstör vad vi förstår ska vara skämt – för vi minns sådan klippning i lyckad version från roligare komedier – och pladdriga dialoger gör att vi alltid måste tänka efter i onödan för att förstå vad som ens sägs eller vad de antyder.

Och ibland är det dött lopp även då. Kontentan är en film där vi inte vet vad vi tittar på. Det kryllar av cinematiska syftningsfel. Filmen är fullständigt visuellt dyslektisk. Mikko pratar ibland med svensk dialekt och ibland med finsk – eventuellt ska de representera två olika sidor av honom och hans personlighet och en scen i början föreslår att dialekten är en magisk kraft som kommer till honom när Mikael ”dör”.

Varför nu någon skulle bry sig om att han är finne. Intrigen som följer lyckas med konststycket att vara både otroligt förutsägbar och fruktansvärt långsökt. Hallonbåtsflyktingen borde användas på filmskola som exempel på vad som kan gå fel om man bara använder sig av mallar från Lär Dig Skriva Filmmanus-böcker. Bara för att man har en protagonist, biroller, en konflikt och en intrigark kan de inte vara vad som helst. Varje film måste ha en egen personlighet och egen logik.

Tekniskt sett är filmen är ett hafsverk. Den är fult klippt, slarvigt regisserad, till synes utan scripta – skådespelare byter plats när de står still, och miljöerna omkring dem förändras fastän de inte rör på sig. En scen, som innefattar två jultomtar, innehåller ett av de absolut sämsta klippen jag någonsin sett i en film. Ena stunden står Jonas Karlsson ute på verandan och drömmer – i andra är han inuti ett hus; de två scenerna sammanbinds av en direkt eyeline match som föreslår att vi tittar på samma scen, inte en ny. Scenen som följer innehåller en ganska viktig plot point men jag trodde allt bara var en drömsekvens. Läser man rörlig bild på gymnasiet skulle man kunna göra det bättre.

Men vem är jag att slänga runt med akademiskt fackspråk i en film som Hallonbåtsflyktingen, som bara ska roa för stunden. Tack och lov är det en oförarglig film – det är den typen av film som använder Jarmo Mäkinen som finsk granne inte för att han är hotfull utan för att han är mysig.

En annan förmildrande omständighet är Josephine Bornebusch, som har en särskild typ av avslappnad charm som hade varit mödan värd i en bättre film. Bortslösade är däremot Suzanne Reuter – som svag mamma med Okänd Sjukdom – och Nour El-Refai som arbetskollega till Mikko/Mikael. Hon lyckas dricka kaffe med fantastisk komisk tajming i en scen, och hon håller stilen i scenerna hon har, men hon (likt mycket i filmen) kommer ingenstans.

Jonas Karlsson är tekniskt sett bra, men hans dialekt svajar och han är Jonas Karlsson – han spelar måhända en svensk man i en finsk kropp men han är en finsk man i en svensk kropp. Eftersom Hallonbåtsflyktingen är en svenskfinsk produktion, och eftersom intrigen tar avstamp i Finland, borde nog Mikko ha spelats av finsk skådespelare – Faktum är att Jarmo Mäkinen borde haft huvudrollen och Jonas Karlsson klämts in som finsk granne i en modest, otippad biroll. Det hade varit vågat, kreativt, roligare – men det hade förstås föreslagit en mycket bättre film till att börja med.

Filmen är på det stora hela taget usel, men eftersom tonfallet aldrig blir mer än mjäkigt så når den en punkt då den söver publiken till underkastelse och man sitter där och ser saker tuffa på mot oundvikliga upplösningar. Det är segt och hårt feel good-godis; lite som en filmisk motsvarighet till doktor Busés godisburk i Jönssonligan och den svarta diamanten. Man vet att det ska vara sött och gott, men det är det inte. Att döma av reklamen förväntas detta bli årets stora komedi. Man kan nog ha kastat pengarna i Östersjön.

 

FREDRIK FYHR

 

*

HALLONBÅTSFLYKTINGEN

Originaltitel, land: Vadelmavenepakolainen/Hallonbåtsflyktingen, Sverige/Finland.
Urpremiär: 19 augusti 2014 (The Norwegian International Film Festival).
Svensk premiär: 10 oktober 2014.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: n/a.
Huvudsakliga skådespelare: Jonas Karlsson, Josephine Bornebusch, Frida Hallgren, Erik Johansson, Suzanne Reuter, Björn Bengtsson, Jarmo Mäkinen, Maria Kulle, Nour El-Refai, Armi Toivanen, Tommi Korpela, Yasmine Garbi, Hanna Ullerstam, Anna Bjelkerud, Rune Bergman, Marie Delleskog, Fredrik Evers, Elina Knihtilä, Johan Hedenberg.
Regi: Leif Lindblom.
Manus: Erik Ahrnbom, Daniel Karlsson byggt på romanen av Miika Nousiainen.
Producent: Ilkka Matila, Patrick Ryborn.
Foto: Tuomo Hutri.
Klippning: Anders Nylander, Simon Pontén.
Musik: Tuomas Kantelinen.
Scenografi: Michael Higgins.
Kostym: Anna Hagert.
Produktionsbolag: Matila Röhr Productions, samprod. Eyeworks, Film i Väst, YLE, SVT med stöd av Nordisk Film- & TV Fond och Svenska Filminstitutet..
Svensk distributör: Nordisk Film.