Under Gottsunda

Regi: Viktor Johansson

En dagslång odyssé genom Uppsala-förorten Gottsunda; vi möter ungdomar där, och vissa av deras föräldrar.

 

De kommer till oss, de har alltid varit här. Nästan som spöken, men riktiga människor – de har aldrig synts förut. De är på andra sidan busslinjen, busslinjen som är som floden i Apocalypse Now – de är på sista hållplatsen, i skuggan av city, dit ingen vill gå, där ingen vill filma, den plats som finns och som många lever på men som är för verklig för svensk film. Förorten. Dålig business.

Så vad gör man i dessa tider? Man gör det själv. Där det behövs något skapar man något. Man har inte kunnat göra det förut, i alla fall inte så snyggt och så enkelt och så billigt, men nu slår det oss att det går. Vi är alla som aporna i 2001 nu, vi inser att forna tiders begränsningar inte finns. Och där en svensk filmindustri inte har utrymme skapas en egen svensk filmindustri. Det är så saker fungerar idag. Spelplanen har ändrats, det ligger öppet.

Det är samma sak med ideologi, politik. Vem vet vart vi är på väg. Förlorarna regerar efter ett val ingen blev glad av, men gräsrötterna har växt sig längre och längre. I denna kusliga men också spännande samtid, denna hegemoniernas jordbävning, har Viktor Johansson bestämt sig för att vara mannen som går ur huse. Han har tagit sin kamera och fångat Gottsunda. Uppsalaförort. Kidsen där, och några av deras föräldrar. Himlen ovanför betongen. Skymningen som faller längsmed sommarträden. Kontrasterna när kvällen kommer – eld mot natthimlen.

Vi glider igenom passagerna i Under Gottsunda. Vinjetter utan avbrott. Två killar snackar om sina föräldrar – ena killen är så jävla sårad, hans mamma är galen, har övergivit honom och kommit tillbaka inlindad i sjukdom – ”Är det det jag ska bli kvitt med?” hör vi honom fråga sig själv medan han kastar omkring en kundvagn.

De talar till oss så här. Vissa rappar. Vissa berättar berättelser. Det är killarna med mopederna, tjejerna i hoodies, kärleksförklaringar till energidrycker. Ett vrak av en bil som står på parkeringsplatsen. De bränner bilar här. Denna värld pågår.

Förorten har praktiskt taget aldrig skildrats på film förut, åtminstone inte så här. Vi känner igen den från en och annan Billy Elliot-kopierande feel-good kanske, och vi känner igen den från Uppdrag granskning. Men jag själv bor i förorten och jag vet att jag inte sett den – alltså så att det känts, så att det framgår, det har inte funnits en ärlig våglängd förrän Under Gottsunda. Det är inte en film som kommit till förorten för att filma den.

Tvärtom. Den kommer inifrån förorten. Filmen har växt fram via en ungdomsworkshop som Johansson – förutom filmregissör också författare – har haft med ungdomarna och orden vi hör är deras. Det finns fiktiva delar av filmen, och det finns spelade partier. Men det är svårt att skilja dem åt, eller att ens definiera dem. Filmen har ett otroligt flyt, en suggestiv ton som aldrig bryts; hela filmen är på sätt och vis ett montage, men vi skyndar oss inte.

I de mest magiska stunderna av filmen använder Johansson slow motion på ett sätt som gör att de mest oväntade saker får en otrolig kraft. Några killar demonstrerar kampsporten Systema för oss, förklarar hur kroppen fungerar när den utsätts för olika tryck. Någon håller i en kniv. De demonstrerar på varandra. Det ser ut som en livsfarlig dans.

Samma sak när de där killarna glider fram på sina longboards. Det är filmat på sätt man filmar skräckfilmer ibland. Det fixerar åskådarblicken, skapar fascination.

Partier av filmen är mer spelade, och de kommer med lindrande humor. Mannen från Makedonien som tycker att det är mörkt dygnet runt i Sverige och vill lära sin dotter självförsvar. Det finns en fantastisk scen där strömmen gått och han står och rakar sig med ett levande ljus och klagar medan hans dotter försöker få honom att se sig själv i ett mer progressivt perspektiv när han står där ”med sitt jävla Sankta Lucia-ljus” och gnäller över det stora emotionella strömavbrott som är Sverige. Han spelas av en utbildad skådespelare vid namn Vanco Nakev. Han skulle ha kunnat spela rolig invandrare i en Björn Kjellman-komedi. Men varken han eller rollen han har i Under Gottsunda är på den nivån.

Han är bara en i gänget här – en ensemble som får hjärtat att slå. Vi spenderar en 70 minuter lång dag med dem i Gottsunda, och Johansson tappar aldrig rytmen. Det är en suggestiv men också ögonvänlig visuell upplevelse; en film som tar en från ena sidan till andra utan att man vill ifrågasätta. Jag vill prata om alla som är med i filmen, men det skulle inte göra dem rättvisa. Vi hör deras röster medan vi ser bilderna. Det är inte direkt ett möte, det är mer svävande; men närvaron finns. Deras ord fastnar i huvudet.

Alldeles nu, medan jag skriver detta, körde en moped förbi utanför mitt fönster, nere på en promenadstig jag kan se från mitt skrivrum. Två personer satt på den i färgglada dunjackor. Vet inte om de hade hjälm på sig, för det var träd i vägen. De kan ha varit små. Jag har sett tioåringar köra runt på mopeder i kvarteret jag bor i. Jag kan se att de åker fort, men jag vet inte vart de vill åka.

Men det finns hjärta, smärta, själ och förtvivlan under förortens monotona landskap; ett emotionellt landskap under teglet och asfalten. Viktor Johansson hittar det genom ett visuellt bildspråk som saknas som syre i annan svensk film. Det är inte konstigt att det är en film gjord på nästan ingen budget alls. Det är inte konstigt att den inte har en ”normal” distribuering (den kommer med höstnumret av FLM). Och eftersom det inte är konstigt att den inte har utrymme så är det inte heller konstigt att den har något att säga.

Det är inte bara det att Under Gottsunda ger en röst åt marginaliserade människor, som existerar i vårt samhälle fastän många inte vill se det så till den milda grad att de själva inte vill se sig själva – varpå subkulturer, för att använda Johanssons egna ord, uppstår som svamp i skogen. Det är också det att det saknas en poetisk filmkonst i Sverige – eller bara ett mer personligt berättande – och där Under Gottsunda är en alternativ film skulle den inte behöva vara det. Den är vacker och universell. Den har ett hjärta som slår. Att så få hör är vad som gör det hjärtskärande.

 

FREDRIK FYHR

 

Läs även Videosöndags intervju med Viktor Johansson.

 

*

UNDER GOTTSUNDA

Originaltitel, land: Under Gottsunda, Sverige.
Urpremiär: 19 september 2014.
Svensk premiär: 19 september 2014.
Speltid: 74 min. (1.14).
Åldersgräns och lämplighet: Btl.
Huvudsakliga skådespelare: Vanco Nakev, Lovisa Justusson Lahti, Nikol Nikolyan, Meri Tairian, Kerim Ashkar, Ibrahim Farra, Sergej Brändén, Victoria Eriksson, Matilda Steffner, Patricia Ghavanini, Parvaneh Ghavanini, Mohammed Essa, Sergio Markowski, Fotsom Beyene, Adam Thideström, Ali Almaser, Walter Linebäck, Gustaf Silenstam, Sebastian Gavran.
Regi: Viktor Johansson.
Manus: Viktor Johansson.
Producent: Viktor Johansson.
Foto: Viktor Johansson.
Klippning: Viktor Johansson.
Musik: Andean Runner.
Produktionsbolag: Isberget Produktion.
Svensk distributör: – (Premiär i samband med tidningen FLM).