En kvinnas martyrium (1928)

<- Nosferatu.
-> Babettes gästabud.

Regi: Carl Theodor Dreyer

Filmatisering av rättegången mot, och avrättningen av, Jeanne d’Arc

Det finns smak och så finns det objektiv sanning. Vissa saker kan man gilla, andra saker man man ogilla – men vissa saker går inte att förneka. Och ibland kan även en film vara ett sådant faktum.

Carl Theodor Dreyers En kvinnas martyrium är en sådan film. Det är en bra kandidat till den bästa film som någonsin gjorts. Det är inte en fråga om att man kan tycka det eller inte. Det är en perfekt film. Man kan se den och konstatera det: Detta är objektiv perfektion. Man hade, eventuellt kunnat bli likgiltig av hur bra den är, men det är också svårt.

På grund av Falconetti, förstås. Ja det är lika bra att jag fortsätter: Falconettis framträdande i En kvinnas martyrium är det bästa skådespeleri som någonsin filmats.

Det kan kanske diskuteras, men jag tycker det. Och det är ett rimligt påstående. I en film som till stor del består av närbilder är Falconettis stirrande blick filmhistoriens kanske allra mest hemsökta och hemsökande. Hon är Jeanne d’Arc – en känsla som blir desto starkare av faktumet att denna mystiska kvinna inte var med i någon annan film efter detta.

Men låt oss spara på superlativen ett ögonblick och förklara omständigheterna med lite mindre bokstäver.

Trots en karriär kantad av ekonomiska misslyckanden och årtionden av exiler har Dreyer gått till filmhistorien som en av de mest inflytelserika regissörerna: Genom hans långsamma, lyhörda och exceptionellt noggranna filmer skapades förutsättningarna för mer personligt filmskapande, för filmer som eftersträvade högre betydelser, för filmen som konstform. Om det rådde tvivel på att filmen var en konstform – och det har det egentligen alltid gjort – så var Dreyer ett stort skäl till varför den synen är mindre vanlig idag.

Efter framgångarna med komedin Mannen och hans överman (1925) fick Dreyer i uppdrag av Frankrikes filmråd att göra en film: Han fick välja mellan en film om Marie Antoinette, Catherine de Medici eller Jeanne d’Arc och att det blev den sistnämnda berodde tydligen inte på mer än en stickdragning.

Dreyer spenderade över ett och ett halvt år med research. Han gick igenom de verkliga materialen från rättegången mot Jeanne d’Arc och destillerade ner det till ett manus: Även om det är en stumfilm reciterar skådespelarna de verkliga ord som sades under rättegången och Dreyer – en perfektionist om det någonsin funnits en – ville inte ha det på något annat sätt.

Det ser ut som en intim, småskalig film idag men den spelades i själva verket in på ett påkostat bygge där en stor, medeltida kyrka byggts upp med minutiös, tidsenlig arkitektur på en budget på sju miljoner franc. Det var en av de dyraste produktioner som någonsin gjorts i Frankrike. Också kyrkan, kläderna och scenografin var utformad efter bilder och ritningar från medeltiden. Reproduktionen var total.

Dreyer var inte säker på att ha Falconetti som Jeanne d’Arc; Falconetti var teaterskådespelare och hade inte mycket till övers för film, och Dreyer misstänkte att hon inte skulle tycka om hans ideal: Att filma skådespelare utan smink, och låta de agera så realistiskt som möjligt.

Det gjorde hon inte heller, och inget blev bättre av att Dreyer (enligt ryktesvägen) var en stammande tyrann som filmade plågsamma scener om och om igen när han inte fick som han ville, men hon var också professionell. Liksom Dreyer var hon engagerad av att filmen skulle bli så bra som möjligt, och enligt Jean och Dale Drums bok My Only Great Passion var deras relation mycket mer sansad, samarbetsartad och kreativt lagd. Falconettis liv var för övrigt en märklig berättelse, som någon borde göra en egen film om; hon flydde andra världskrigets Nazi-ockuperade Frankrike och levde i många olika länder, blev galen och begick självmord en decemberdag i Brasilien år 1946.

I filmen är hon förevigad som martyren Jeanne d’Arc, Frankrikes skyddshelgon. Det finns få ord som kan förklara styrkan i hennes framträdande. Långt borta från klichébilden av en krigarinna i rustning är Jeanne i Dreyers film en oansenlig bonnflicka som utan att ifrågasätta blir pressad och ifrågasatt av prästerskapet. Hon har påstått att hon är på uppdrag av gud – det är hädelse. Hon måste ljuga, eller vara lurad av djävulen. De ställer ledande frågor och hoppas kunna snärja henne, men hennes tro är så stark att inte en falsk not går att finna.

Dessa vidriga män, som från maktens högsta höjder trampar ner denna människa, är provocerade inte bara av få sin makt utmanad utan av faktumet att hon är en så mycket bättre människa än dem… Men de är också yrkesmän som arbetar utefter det som ansågs vara lag och ordning på dessa vidskepliga tider. Det finns en sjuk, infrastrukturell ordning i deras förtryck.

När jag säger att de är vidriga talar jag mer om det visuella. Inte nog med att filmen består till 80% av närbilder, den är filmad i den då nyskapande pankromatiska filmtekniken, vilken gjorde att hudnyanser framstod klarare. Varje vårta och hårstrå på dessa gubbars ansikten är därför fullt synbara, och de är upptryckta i ansiktet på en; när de spottar henne i ansiktet spottar de oss i ansiktet.

Att vi i publiken är lika utsatta som Jeanne är en stor del till filmens empatiska funktion, och varför den är en sådan tidlös film. Vi ser dessa män anklaga denna kvinna, och vi vet att hon står inför döden, ändå är hon en så värdig människovarelse. Hon gråter när hon blir rörd. Hon ler när hon tänker på något lyckligt. Hon drabbas av skräck när hon möts av fasa. Och varje sekund av filmen är Falconetti sömlös. Om man ursäktar den vulgära liknelsen så är det nästan som att se en dataanimerad figur, skapad enligt ett förutbestämt protokoll där även genuin känsla finns med.

Fotot är genialiskt. Närbilderna som attackerar oss går inte att värja sig mot, för de kommer med frågor. Ett ansikte slungas fram – en fråga, en anklagelse. Vi ser Jeanne ta in frågan, ser henne försöka svara så uppriktigt hon kan. Hon förstår kanske inte processen hon är del av, men hon behöver inte veta. Hon vet att hon är guds dotter, liksom Jesus var guds son, så allt som sker kommer vara rätt. Hon vill inte dö, men är redo. Hon vill inte mötas av detta förakt, men hon tar det. Smärtan är oerhörd. Jeannes själ odödlig. Hela hon är som ett ljus som inte kan slockna.

Det finns en konflikt här mellan människa och samhälle – känsla och intellekt – lag och ordning kontra människans själ – som Dreyer skulle återkomma till många gånger. Hans sista film Gertrud (1964), byggd på Hjalmar Söderbergs berättelse, är ett mer välkänt exempel, där en kvinna före sin tid tvingas hamna i sociala och samhälleliga konflikter på grund av den hon är. Just kyrkans omnipotenta vanvett syns i ett annat Dreyerskt mästerverk – Vredens dag (1943) – där en förälskad ung man och kvinna blir förvirrade till galenskap, för de båda på fullaste allvar tror att hon är en häxa.

Men symbolen blir förstås aldrig större än i Jeanne d’Arc. Det är milstolpen i Dreyers karriär, den film som inte bara bekräftade honom (filmen blev omedelbart sedd som ett mästerverk så fort den kom) utan som även stigmatiserade honom (filmen blev ett komplett fiasko ekonomiskt, och Dreyer kom att göra få filmer under resten av sitt liv).

Närbilden som effekt är överanvänd idag, men den kan fortfarande göras effektivt. Skolexemplet är En kvinnas martyrium. Den emotionella styrkan i filmen kommer direkt från närbilderna – de förstärker så skickligt det hjärtskärande förhållandet mellan Jeanne – en förtryckt men autonom, övertygad och totalt fri individ – och de maktutövare som vill göra henne till kättare, som drivs av ett samhälleligt systematiserat klass- köns och människoförakt. De kommer inte att övervinna hennes ideal. De kommer att bränna henne på bål fastän de själva inte vill – de gör bara vad som står i boken att man ska göra – och de vet egentligen också att hon är ett helgon.

Och allt kommer från närbilderna. Men de är inte klippta rakt upp och ner. Man skulle inte kunna kalla raka närbilder för mästerligt foto. Sättet Dreyer klipper mellan närbilderna är vansinnigt genomarbetat. Ena stunden stirrar vi in i ögonen på en anklagare. Vi får därefter se Jeannes reaktion. Men när vi klipper tillbaka till prästen är han kanske filmad från en annan vinkel. Lika mycket närbild, men något förskjutet – perspektivet skapar en slags åksjuka, och vi vet inte längre vart vi är. Filmen sipprar in i vårt undermedvetna, närmar sig bröstkorgen, når oss; drabbar oss.

Dreyer parerar närbilderna med svepande kameraåkningar som ger oss prästerskapet uppradat; skvallrandes, spekulerandes.

Ibland klipper han skeva vinklar där en panna eller ett halvt huvud står i kontrast till väldiga väggar eller dörröppningar.

Ibland klipper han till exakta, mycket effektfulla inramningar som liknar de han skulle göra i sin uppkommande skräckfilm Vampyr (1932).

Inte minst sker detta i tortyrkammaren (ja…) där engelska fångvaktarna hånar henne och en man vevar en kvarn vars spikar bildar former och mönster inspirerade av dadaisterna. Plötsligt, mitt i alltihop, en surrealistisk attack. Dreyer vet exakt vad han ska göra, vilka bilder som fungerar. En iskall logik som klipp för klipp genererar ett emotionellt mästerverk.

Liksom många stumfilmer har filmen försvunnit och återupphittats, klippts om och restaurerats – Länge var den kompletta versionen förlorad, men 1981 fann man en kopia i vaktmästargarderob på ett mentalsjukhus i Oslo (av alla ställen!)

Sedan dess har den förstås digitaliserats och finns på Criterion-DVD (i skrivande stund ej på BluRay). Jag äger den inte själv, men utgår ifrån att den är oumbärlig. Samtidigt kan förstås ingenting slå den på originalformatet 35 mm. Jag såg en riktig filmkopia av En kvinnas martyrium på Cinemateket i Göteborg med levande piano av Stefan Wingefors.

Upplevelsen – som föranlett denna text – var magnifik. Gråskalorna glänste med en bildkvalité som är en helt annan sak än den platta färgkvalitén som pixlar bygger upp på en digital bild. Detta var det riktiga materialet – fotograferad rörlig bild på duk – och huden på de väldiga ansiktena kom ut ur duken mer effektivt än någon 3D-film. Skuggorna föll så tjocka, och kontrasterades så självklart med ljuset, att det var som att befinna sig inuti en annan värld. Och jag såg filmen, insåg jag, för första gången. Så är det alltid när man ser en film på detta sätt: Det riktiga, tilltänkta sättet.

Tja. Bortsett från att Dreyer avskydde att (dåtidens stum-)filmer visades med musik. Han ville att man skulle se hans filmer i komplett tystnad. Och nej, jag erkänner, en så stor purist är jag inte.

Hursomhelst. Mer än så kan jag inte säga om En kvinnas martyrium utan att ge mig på en klipp-för-klipp-analys av hela filmen. Ni må tro att jag skulle kunna göra det. Dreyers inramningar är geniala; om man nu ser den på DVD så kan man pausa när som helst och hitta en perfekt bild (det är bland annat därför har jag varit generös med dem i denna text). Att Dreyer valde ut varje bild själv, och klippte ihop dem med en rytmkänsla som till och med dikterar hastigheten på titelkorten, det talar för ett särskilt uthålligt och organiserat psyke. Att organisera det så självklart, i en sådan intensiv process, det är få andra som lyckats med. Det är den lilla klicken namn på toppen – Melies, Eisenstein, Kubrick, Orson Welles – som Dreyer tillhör.

Och En kvinnas martyrium är en av de bästa filmer som gjorts. Det är utmattande att se den och nästan lika utmattande att försöka tala om den. Sekund efter sekund pågår den i sin perfektion. Fullkomligt vattentät. Nästan klaustrofobiskt, man tappar syre. Och det majestätiska i känslorna den skapar – filmen når ett enormt själsligt katharsis – kommer kanske från den där syrebristen.

På bålet dör man ju inte av flammorna utan av röken. Den drömska rytmen, sättet filmen gör historiska fakta till en dunkel fantasi, den pinsamt starka personligheten i lidelsen; En kvinnas martyrium uppstår framför ögonen som en dröm som uppstår på näthinnan alldeles innan man dör. Av den eld som förtär kroppen; i röken stiger själen upp, överlever allt in i odödligheten och vidare.

 

FREDRIK FYHR

 

PS

Om Carl Theodor Dreyers karriär, och alla hans filmer, har jag skrivit en Auteurathon-text.

 

 

*

EN KVINNAS MARTYRIUM

Originaltitel, land: La passion de Jeanne d’Arc, Frankrike.
Urpremiär: 21 april 1928 (Danmark).
Svensk premiär: 9 maj 1932.
Speltid: 97 min. (1.37). alt vers. 110 min. (1.50)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm svartvit film/1.33:1.
Huvudsakliga skådespelare: Maria Falconetti, Eugene Silvain, André Berley, Maurice Schutz, Antonin Artaud, Michel Simon, Jean d’Yd, Louis Ravet.
Regi: Carl Theodor Dreyer.
Manus: Carl Theodor Dreyer, Joseph Delteil (enbart krediterad).
Producent: Okrediterad (La Société générale de Films).
Foto: Rudolph Maté.
Klippning: Carl Theodor Dreyer, Marguerite Beaugé.
Scenografi: Jean Victor-Hugo.
Kostym: Jean Victor-Hugo, Valentine Hugo.
Produktionsbolag: Société Générale de Films.
Svensk distributör: SF (35 mm, 1932). Polfilm (1995), copyright Gaumont International (1995).