The Double

Regi: Richard Ayoade

Kontorsråtta i odefinierad dystopi får sitt liv förstört av en dubbelgångare som tar över hans liv och gör allt han själv inte vågar.

 

Jag har egentligen inte läst så många böcker, om man jämför med många jag känner, men en bok jag läst är Dubbelgångaren av Dostojevskij. Den handlar om en helt vanlig knegare som är anti-social och självömkande – En kväll flyttar en dubbelgångare till honom själv in i hans lilla kyffe. Dubbelgångaren ser ut som honom och har praktiskt taget samma namn. Han går till jobbet och gör allt han aldrig vågat göra – Han tar för sig, är oerhört social och får till och med till det med tjejen han är kär i.

Det är en sådan där bok som är med mig lite då och då, en sådan bok jag aldrig glömt. Den freakade ut mig fullständigt, och även om jag läst andra (betydligt längre!) böcker av Dostojevskij har just Dubbelgångaren just av sin enkelhet en tur utan retur-biljett in i mitt psyke.

Så, hursomhelst, The Double är en film som bygger på boken och Jesse Eisenberg spelar knegaren i fråga. En kontorsråtta i en Terry Gilliam-värld som talar med en vän röst, alltid låter sig trampas på, och knappt är synlig av tjejen han gillar (Mia Wasikowska). När det dyker upp en dubbelgångare till honom – som gör allt han inte vågat göra – så är det nästan ingen som märker att de är identiska till varandra. ”Du är inte en sådan man lägger märke till” säger någon. ”Du är lite av en icke-människa”.

Eisenberg är fint vald i båda rollerna – Inte minst som den odrägliga psyko-klonen. Filmen är som bäst i början, när de lär känna varandra och dubbelgångaren försöker lära honom raggningsknep. Han kan väl inte rå för det, men det finns något självupptaget över Jesse Eisenbergs aura och ingen har på samma sätt behövt spela mot sig själv. Det är ett sömlöst framträdande och jag glömde omedelbart att jag såg på samma person. Wasikowska är också bra – om än i en rätt stereotyp roll – och jag känner mig till och med manad att berömma Wallace Shawn (du vet vem det är när du ser honom) som den korkade chefen, som ger dubbelgångaren allt beröm. Med tummen upp, förstås, och ett dumt leende.

Men förutom skådespelarna så är regissören, den brittiska komikern Richard Ayoade – som gjorde Submarine – en hejdlöst entusiastisk stilist. Det är nästan omöjligt att inte gilla The Double när den börjar. Det första man tänker på är Terry Gilliam och David Lynchs debutfilm Eraserhead (1978), vilket är logiskt eftersom filmen utspelar sig i ett odefinierat, konstigt landskap av skrot och gammelteknik, samtidigt som alla ser ut som 10-talshipsters. Allt styrs tydligen av en 1984-aktig diktator vid namn ”Översten”, som vi aldrig riktigt träffar. Det är ett ingenmansland, en hipster-dystopi där alla beter sig enligt Kafka-logik och stimulerande mänsklig kommunikation verkar totalt omöjligt.

Men namedrop-listan slutar inte vid Gilliam och Lynch. Ayoade måste ha sett en hel del modern europeisk arthouse för karaktärerna bor praktiskt taget i samma hyreshus som karaktärerna i Kieslowskis Dekalogen – Eisenberg spionerar på Wasikowska med en stjärnkikare som i En liten film om kärlek – och han äter mat på vad som praktiskt taget är ett fik i en Kaurismäki-film (och vi får även ett bisarrt sångnummer av en lakonisk orkester som också hade kunnat passa hos Aki), det finns den dunkla röken och dimman från Bela Tarr och naturligtvis mycket av quirket från Wes Anderson och Michel Gondry samt ett par stänk av Brian De Palma.

Och det här är exakt problemet med filmen. Berättelsen är egentligen pinsamt personlig, privat rentav, full av verklig ångest och hemsk psykologisk och sociologisk igenkänning. Men när filmen är så full av stil, ytterligheter, spexig scenografi och självmedvetenhet så hamnar vi oundvikligen utanför filmen på ett emotionellt plan – och då spelar det ingen roll hur bra Eisenberg är, eller hur trovärdig Wasikowska är som olyckligt kärleksobjekt.

Det är en löjligt stilistisk film. Varje scen medvetandegör sig själv. Slumpmässigt användande av slow motion och snabbspolning, konstiga montage, till synes helt meningslösa panoreringar och långa tagningar fram och tillbaka i tracking shots, rastlöst och spexig klippning med musik. Visst, jag är formalistiskt lagd men herregud. Detta är en film som verkligen försöker imponera på mig.

Desto tristare är att filmen förlorar sin intrig för varje nytt, överdådigt visuellt steg den tar. Manuset av Ayoade och Avi Korine (bror till Harmony) är förvisso ingen DNA-filmatisering av just Dostojevskij-berättelsen, men den styr sin kosa åt nya håll utan att pröva vingarna. Eisenbergs utsatthet är fantastisk i början av filmen, och världen är skickligt genomtänkt. Det finns genuin, svart humor i sättet alla bara vill varandra skit och sättet alla kör över honom utan att de ens märker det själva.

Men det är som att filmen är mer intresserad av att vara lite smart än lite bra. Sista tredjedelen av filmen är i synnerhet en utdragen process där man tror man ska komma till ett avgörande slut – men istället får man en sådan där vag, öppen grej. Uppenbara idéer – som att Eisenberg och hans dubbelgångare såklart kan vara samma person – hintas på ett onödigt vagt sätt och andra delar av intrigen – som en kärleksrelation till chefens dotter och huvudpersonens dementa mamma – blir aldrig helt tydliga, och detta av ingen annan anledning än att hitta en snygg bild att fota dem i.

Det är tråkigt att dissa The Double för den har kvalitéer och det finns enskilda saker i den jag gillar. Men fel man har varit på fel plats här, och till slut måste det förstöra filmen hur gärna jag än skulle vilja säga motsatsen.

Jag kunde inte förneka min fundamentala besvikelse i slutet, till exempel. Det är tråkigt när en film som ändå har en sådan indie-envis, kreativ heder i behåll större delen av speltiden ballar ur och blir en totalt konventionell konflikt-film mot slutet – en slow motion-bild på en knytnäve i ett ansikte förtydligar bara hur nära besläktad storyn är med Rocky-uppföljarna.

För har vi en karaktär och en annan så måste de ju ha ihjäl varandra, typ. Det är lite grann som att saker slentrianmässigt måste explodera i slutet. Originalberättelsen har ett fantastiskt, och helt logiskt, slut. Mot slutet av The Double så slår bara Jesse Eisenberg sig själv och ingen är där att fråga honom varför.

Eller, tja, åskådaren finns ju förstås. Men filmen lyssnar inte. Den är upptagen med att vara snygg och smart. Den förstår inte riktigt att om den inte håller koll på orsakerna till de där snygga bilderna så försvinner också alla anledningar till att någon skulle bry sig.

FREDRIK FYHR

*

THE DOUBLE

Originaltitel, land: The Double, Storbritannien.
Urpremiär: 7 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 19 september 2014.
Speltid: 85 min. (1.25).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/DCP(?)/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Jesse Eisenberg, Mia Wasikowska, Wallace Shawn, Yasmin Paige, Noah Taylor, James Fox, Cathy Moriarty, Phyllis Somerville, Gabrielle Downey, Jon Korkes, Craig Roberts, Kobna Holdbrook-Smith, Susan Blommaert, Bruce Byron, J. Mascis, Tony Rohr, Karima Riachy.
Regi: Richard Ayoade.
Manus: Richard Ayoade, Avi Korine efter Fjodor Dostojevskijs roman Dubbelgångaren.
Producent: Amina Dasmal, Robin C. Fox.
Foto: Erik Wilson.
Klippning: Chris Dickens, Nick Fenton.
Musik: Andrew Hewitt.
Scenografi: David Crank.
Kostym: Jacqueline Durran.
Produktionsbolag: Alcove Entertainment stöd Attercop Productions, BFI, Film4.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment.