Vem diagnostiserar Sverige? Vem botar? Vem tröstar? Finns det ett språk vi ännu inte upptäckt, med vilket vi kan förstå varför Sverigedemokraterna fått 13% av rösterna i riksdagsvalet och vad vi ska göra åt det? Det är tretton procent förlorade röster åt ett parti som omnämnts som vinnare – fast de är ju förlorare, och kommer alltid vara det. Det är alltså tretton procent förlorade röster åt vinnande förlorare. Jag undrar när de själva ska inse det?
Det finns ett språk som används när man talar om Sverigedemokraterna. En kritik. Men det språket, den kritiken, fungerar inte. Järnrör, rasism, nazistisk historia, rasistiska och nazistiska medlemmar, uppenbara signaler av ondo. Inget förändrar framgångarna.
Det innebär att SD-väljarna inte bryr sig om dessa saker. Orsakerna till detta framstår som fördunklade, kanske även för dem själva. Analyserna är övergripande: Det är förstås enkelt att gilla ett parti som bara klagar på allt som är fel. Det är lätt att själv klaga. Det är lätt att rösta på bråkstakar, som protest. Eller också så är man helt enkelt bara en korkad rasist.
En intressant ny bok av David Baas (Bevara Sverige svenskt – modig i offentligheten men konflikträdd internt) förklarar Sverigedemokraterna som ”skandalresistent”. De får röster oavsett vad. Och det är något fascinerande att se motståndet: Fastän de får röster vill ingen ta i dem med tång. Själva verkar de tro att deras politik kommer att slå igenom. Att någon ”måste” lyssna på dem bara för att de fått si och så många röster.
Men när Stefan Löfven höll sitt tal på valnatten var han klar och tydlig: Dörren till samarbete och inflytande är helt stängd för SD. Alla andra partier har klart och tydligt signalerat samma sak.
Det kommer säkert som en överraskning för flera SD-röstare, eftersom jag misstänker att flera av dem inte är helt hundra på hur den parlamentariska demokratin i Sverige fungerar. Regering och riksdag är som vilka andra arbetsplatser som helst – De kan fungera utmärkt även om inte alla följer regelboken till punkt och pricka. Och folk kan mobbas på jobbet. Enda skillnaden är att SD inte kan avskedas.
Detsamma gäller med demokratin. Det spelar helt enkelt ingen roll hur mycket röster SD får. Den grundläggande moraliska konstitutionen tillåter dem inte inflytande. Orsaken är väldigt enkel: Europa idag påminner för mycket om det tidiga 1930-talet och SD påminner för mycket, och är för mycket, som NSDAP, partiet genom vilket Hitler skapade Nazi-Tyskland.
Problemet är förstås att 13% av befolkningen gör sig dummare än de är eller behöver vara. Tänk vart alla de där SD-rösterna hade kunnat gå: Moderaterna blev skadeskjutna, Vänsterpartiet hamnade i status quo, KD var bara 0.5% ovanför spärren och F! var 0.9% under.
Istället är partierna skrala, försvagade och omskakade i skuggan av det 13 procent höga bajstornet.
Och en undergångsstämning präglade större delen av valnatten. Reinfeldt hoppade av skutan så fort han kunde – och jag kan inte se vad som var så överraskande med det, eftersom han varit trött som en hund hela året. Vi kommer, hursomhelst, se tillbaka på honom som en mycket märklig – kanske mystisk, kanske mytomspunnen – svensk ledare.
Jag skulle förresten inte vara förvånad om fler borgerliga partiledare hoppar inom en snar framtid. Om inte både Hägglund och Björklund så åtminstone Björklund, gamla schassen. De närmaste fyra åren är en idealisk tid för resterna av Alliansen att ”reboota” med ”ungt blod” och med tanke på hur många unga liberaler med vassa armbågar det finns i partiet känns han gammal som gatan.
Det var en mörk kväll, men ett någorlunda tydligt formulerat ljus i tunneln kom mot slutet, när Stefan Löfven höll ett tal som balanserade sosseledarens traditionella överlägsenhet med en ödmjuk och trygg ton. Mirakulöst nog lyckades han hylla Reinfeldt samtidigt som han dansade över hans politiska grav. Och som en god sosseboss sträckte han ut sin hand i hopp om väl behövligt samarbete från alla utom SD.
Förvisso satt Alliansen och surade i SVT:s studio om det hela. Jag fick intrycket av att Annie Lööf måste vara en sådan där person som blir hemsk när hon förlorar Trivial Pursuit eller Monopol. ”Lycka till” sa hon bara, komiskt tjurigt, till Löfven.
När alla partier är så skadeskjutna är den hållningen orealistisk – kanske – men strunt samma. Sådana här spekulationer, när valnatten knappt kallnat, är futila. Politik är som horoskop: De påstår en sak men något annat händer. Det stora hoppet för framtiden är allas klara hållning mot SD.
Problemet är däremot, förstås, alla som röstat på SD. Den krassa sanningen är att dessa personer har gjort fel.
Det är inte jag som är PK. Det är inte en fråga om en politisk hållning – det är inte ens en åsikt. SD går emot den moraliska hållning och de humanistiska värderingar som byggt upp den västerländska civilisationen. I synnerhet efter andra världskriget. Ta en sådan sak som FN och de mänskliga rättigheterna. Går man emot dessa idéer så är man en politisk persona non grata. Röstar man på ett parti som motsätter sig eller fördunklar dessa idéer så gör man fel. Dessutom slösar man sin tid.
Vissa SD-röstare vet detta, andra inte. Vissa misstänker det. Andra ignorerar det. Hursomhelst står det klart att vi kan finna pedofiler, barnamördare, självmordsbombare eller cracklangare i SD:s högsta ledning och de skulle fortfarande få röster. Det betyder att de som röstat inte brytt sig om vad de röstat på – en till orsak till varför SD inte behöver mer uppmärksamhet än Kalle Anka-partiet.
Vi har bevisat SD:s idioti om och om igen. Det spelar ingen roll. Så det vi måste göra nu är att närma oss människorna som röstat på SD. Inte ”lyssna” på dem, för jag är övertygad om att de inte har något att säga som en politiskt medveten människa kan få ut något begripligt av. Röstar man på SD är det tvärtom en själv som måste lyssna, för man vet mindre än den som inte röstat på SD.
Okunnighet, ovetskap, självcentrering, en snäv bild av verkligheten som sträcker sig till sin egen vardag – spontana känslor istället för logiska tankar – rädsla, som blir hat och lidande; viljan att följa karismatiska ledare, att göra sig omyndig, att bli en slav åt dekadens och aggressivitet. Det är inte människor att ”lyssna” på, för de har på sätt och vis blivit galna. De måste lugnas, bildas, engageras, återvinnas. Och hur detta ska gå till är den stora frågan.
Det är förstås sant att ju bättre de andra partierna är, desto mindre fokus kommer hamna på SD. Men ändå. Folk måste få sitt shit together och bli allvarliga. Inklinationen att rösta på SD måste utplånas från den svenska medvetenheten. Det finns ingen naturlig, definierande orsak för partiets framgångar. Inte heller ett naturligt vapen mot dem.
Ännu. Men ett måste skapas.
Och på något sätt måste detta ske naturligt. SD:s väljare måste först inse att SD inte är ett alternativ. Att en röst på dem inte kommer att innebära någonting för samhället eller ens eget liv. Andra partin kommer nu som i framtiden att fortsätta bestämma dagordningen. Ingen kommer någonsin bry sig om SD. De har inga vänner, och kommer därför förtvina. Förr eller senare måste också SD:s väljare engagera sig för ett annat politiskt parti, förslagsvis ett etablerat, seriöst riksdagsparti. Kanske någon gång då kommer vi få mindre kaotiska valnätter. Kanske då kan vi somna med en renare, lugnare, mer förenad och mindre förorenad känsla av hopp.
Valet 2014? Hm. Jag bad om maktskifte och jag fick det. Men det var en skakig färd. Alla tog stryk och vissa, som F!, dog på slagfältet. Efter en sådan natt känns Socialdemokraternas återkomst till makten efter åtta år som slutet på Hemingways Den gamle och havet, där fiskargubben (S)antiago utmattat återvänder till stranden med sin stora, fina fisk – som nu bara har skelettet kvar.
Själv röstade jag inte på Socialdemokraterna i riksdagen men jag har alltid tyckt om Löfven och jag tror han är uppriktig med det mesta han säger. De följande fyra åren kommer visa om hans ord är sagda förgäves eller inte. SD har ingen framtid – de måste därför, förhoppningsvis mer förr än senare, försvinna ur svensk politik. Antirasism och feminism har däremot bara mer att vinna. Inget parti har, vad jag vet, varit direkt fientliga mot Feministiskt Initiativ.
Jag tippar på att de borgerliga partierna kommer att satsa på ett par ordentliga make-overs, trogen den reklam-anda de verkar i, och de kommer attackera våldsamt om fyra år. Och när allt kommer omkring så ska det bli spännande att se hur Löfvens Sverige ser ut då.
FREDRIK FYHR
PS
Till dig som är SD-sympatisör, vars fingrar kliar. Jag förstår. Du har ögnat igenom texten och vill nu kommentera. Du vill säga något elakt, något som är så dumt formulerat att det inte kan argumenteras mot och något som därför gör att du känner dig som en vinnare.
Mitt råd är följande: Låt bli. Du slösar din tid. Jag kommer inte att godkänna kommentaren och jag kommer därefter att blockera dig. Mitt andra råd: Läs texten ord för ord. Överväg uppriktigheten i budskapet och fråga dig själv om du vet vad politik är. Svälj stoltheten och inse att din SD-röst är värdelös. Och att du gräver en grop för dig själv om du fortsätter på den här vägen. Det finns inga garantier i livet, saker kan vara skit, men samhället är inte din fiende och det finns politiska alternativ som kan leda oss – både dig och mig – någonvart. SD är inte ett sådant. Det säger jag inte för att vara präktig, utan för att det är sant.
*
Bild: GP
Ett svar på ”Vem ska trösta Sverige?”