Lucy

Regi: Luc Besson

Efter att fått i sig en mystisk drog ökar vanliga tjejen Lucys hjärnkapacitet från det normala 10% till 20, 30, 40, på väg mot hundra. Ingen vet vad som händer då…!

 

Okej, så det här med att människan bara använder tio procent av sin kognitiva kapacitet är inte sant. Det är en myt, en myt som filmen Lucy bygger på. Big deal! Har du problem med den vetenskapliga trovärdigheten så ska du inte se den här filmen. Eller någon film som den. Faktum är att du överhuvudtaget inte borde titta på film, för du kan inte bli nöjd: Bilderna är ju inte på riktigt! Vilken bluff!

Den fisljumna kritik som Lucy mött är förbluffande. Jag vet inte om gammal hederlig, skickligt gjord underhållning blivit omodernt? Det är den typ av film som Luc Besson en gång i tiden blev känd för: En våldsam, kitschig story gjord med visuell glans och kylig perfektion. Där för många science fiction-filmer idag har intelligenta idéer genomförda på ett dumt sätt så vet Besson vart skåpet ska stå. Storyn ska vara dum. Hantverket intelligent.

Resultatet blir en Marvel- och Burger King­-ifierad version av regissörens milstolpar Nikita (1990), Leon (1994) och Det femte elementet (1995). Scarlett Johansson träder med självklarhet in i Bessons värld som en helt vanlig student som råkar vara i Taiwan, som råkar hamna i händerna på yakuzan och som råkar få i sig en drog som gör att hennes hjärnkapacitet växer – eller vad man ska säga – från de 10% vi alla startar på och långsamt stigandes mot 100.

I takt med att detta underbara nonsens pågår stiftar vi bekantskap med en, slags, forskare (Morgan Freeman) som håller ett föredrag om hur det här fungerar – sammanklippt med diverse fantastiskt övertydliga bilder på storstäder i höghastighetstagningar, och djur som jagar varandra på savannen – och i takt med att det blir nödvändigt för intrigen en snut (Amr Waked) och förstås de där asiatiska skurkarna, ledda av allas vår Oldboy Choi Min-sik.

De utgör inte direkt något hot mot Lucy dock, som kan göra de mest absurda saker med sin kropp och sin omgivning i takt med att hennes ”hjärnkapacitet” ökar – tio procent i taget, verkar det som.

Asså, shit. De gör dem inte som de gjorde förr alltså. Lucy är en ypperligt genomtänkt, underbart kortvarig, serietidningsstory som blandar en graciös elegans och grandiosa idéer med ett glatt humör, ett fullständigt genomarbetat hantverk, med funktionellt foto och perfekt rytm; kort sagt ett gammaldags, kommersiellt bildspråk som borde vara oemotståndligt för filmälskare. Och där Lucy hade varit en en-i-mängden-film på 90-talet är denna typen av Ordentligt Jäkla Filmskapande alltmer sällsynt idag.

Scarlett Johansson är också en central behållning eftersom hon är med i praktiskt taget varje scen i filmen – även om Morgan Freeman också är klokt castad, stabil som en Billy-bokhylla i en roll som praktiskt taget bara begär av honom att han dyker upp och gör sin grej. Man kan nog betrakta Johansson göra vad som helst vid det här laget – och Lucy, människotjejen som blir en ”nästa steg i evolutionen”-gudinna, bildar en perfekt treenighet mellan datorn i Her och utomjordingen i Under the Skin.

Det finns scener i Lucy som når högt upp, nästan till ett stadie av vacker popkonst, kittlande bilder och fantastiskt barnsliga förenklingar; i synnerhet mot slutet, när vi får lite tysk fenomenologi för dummies och filmens höjdpunkt: En knarkig odyssé ut i tid och rum, där det senare finns men kanske inte det förra. Vid dessa tillfällen känns Lucy som en film som förtjänar ett ännu högre betyg.

Sen finns förstås utfyllnadsgrejerna i mitten av filmen och det obestridliga faktum att karaktärerna inte har mycket kött och blod, och den popkonstkvalitén jag nämnde hålls inte vid liv från början till slut. Mer är det som en aning, eller en hägring, som bara glimmar till då och då, när inte konventionerna och klichéerna av en sommarblockbuster står i berättarfokuset.

I en ännu bättre film hade vi lärt känna Lucy först, för att veta vad för typ av människa hon var; för hennes mänsklighet offras till förmån för något gudalikt i filmen. Gudinnedelen förstår jag. Men Lucy-delen?

Nåja. Jag hade hursomhelst en förvånansvärt underhållande upplevelse med Lucy, som för övrigt slutar i klassiskt Besson-territorium med poliser och skurkar med handvapen låsta till varsin sida av en trång korridor. Lucy är ingen Nikita eller Leon men den har själ och hjärta och delar de filmernas DNA. Dessutom är den mycket bättre än det mesta Besson försökt göra på senare år. Till skillnad från tungfotade pekoral som The Lady, till exempel, så har Lucy åtminstone den goda smaken att vara barnsligt underhållande.

Och väldigt underskattad, verkar det som. Vi lever i en tid, måste jag konstatera, då folk går in för Lucy med siktet inställt att ta den på allvar – trots att ingen som gjort filmen gjort det. Ja, vi kan använda mer än 10% av vår hjärna. Och Leonardo DiCaprio var aldrig på Titanic. Och även om han var det, hur kunde den där tanten minnas honom i scener hon inte ens var med i?

Alla filmer ljuger. De hejdlösa gör det skamlöst. Luc Besson har alltid vetat det. Ser man inte skönheten i det ska man inte se en film som Lucy utan man ska hålla sig till Vetenskapens Värld. Vill man däremot se en fluffig fantasi så är Lucy rekommenderad. Den är ett överraskande roligt stycke klassisk filmunderhållning. Smaskigt skräp i prima lyxförpackning.

 

FREDRIK FYHR

 

*

LUCY

Originaltitel, land: Lucy, Frankrike.
Urpremiär: 25 jui 2014 (Frankrike, Kanada).
Svensk premiär: 22 augusti 2014.
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 65 mm, F65 RAW, 2.K ARRIRAW, SRMemory; 2K DI/35 mm; D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Scarlett Johansson, Morgan Freeman, Min-sik Choi, Amr Waked, Julian Rhind-Tutt, Pilou Asbæk, Analeigh Tipon, Nicolas Phongpheth, Jan Oliver Schroeder, Luca Angeletti.
Regi: Luc Besson.
Manus: Luc Besson.
Producent: Virginie Silla.
Foto: Thierry Arbogast.
Klippning: Luc Besson.
Musik: Eric Serra.
Scenografi: Hugues Tissandier.
Kostym: Olivier Bériot.
Produktionsbolag: EuropaCorp, Tf1 Films, Canal+, Ciné+.
Svensk distributör: UIP.