Blodsband

Regi: David Mackenzie

En ungdomsbrottsling hamnar i ett fängelse där hans pappa också sitter.

 

Inledningen är lysande på alla sätt. Vi följer efter honom, nittonåringen vid namn Eric Love, när han eskorteras till fängelsevåningens ingång. Vi får veta att han är extra farlig. Hans ansiktsuttryck röjer inget. Han tar av sig sina kläder, tar på sig fängelsekläderna. Förs vidare genom ett par olika grindar – vi är med genom varje – innan vakten når cellen, öppnar dörren, säger ”In you go” och in går han. Vi följer med. Vi ser hur liten cellen är. Dörren stängs igen.

Inte bara är detta ett lysande sätt att visa oss det ångestframkallande klaustrofobiska, och komplett behagsbefriade fängelselivet; som åskådare har vi nu fått se stora delar av platsen vi kommer befinna oss på. Blodsband utspelar sig på detta fängelse och nu har vi fått en indirekt guidning genom det. Det är klyftigt filmskapande som vet hur man slår fler flugor i samma smäll.

Inledningen tycks bädda för något psykologiskt drabbande – en tät och spänningsfylld fängelsefilm och kanske ett karaktärsporträtt. Jack O’Connell, som spelar ungdomsbrottslingen Eric, är formidabel i huvudrollen. Det han ger till rollen är viktigt. Med sämre skådespelare hade Blodsband varit riktigt dålig.

Vad får vi veta om Eric? Han har mördat någon. Sin mammas pojkvän, verkar det som. Han nämner att han dödade en pedofil när han var tio år också. Vi får inte veta så mycket mer, så vi måste utgå ifrån att filmen finner Erics historia ointressant.

Istället får vi storyn om Eric och hans pappa Neville (Ben Mendelsohn). Verkligen ett äpple från samma träd: Lika socialt dysfunktionell och våldsbenägen som sin son. De sitter rentav på samma kåk.

Så medan Eric förväntas bli ”rehabiliterad” i en terapisession med andra fångar, ledd av en eldsjäl (Rupert Friend), måste Eric också försöka kommunicera med sin pappa, vilket är lättare sagt än gjort. Dels har Neville blivit en statusfånge där Eric är färsking. Dels är Eric själv lika oförmögen att kommunicera tillbaka. Det finns något absurt komiskt i sättet de två männen, sedan barnsben förlorade i manlig hederskultur, pucklar på varandra (både fysiskt och psykiskt) för att få fram någon slags svar på varför de är som de är.

Blodsband kan vara en ypperlig film att studera om man är sociolog. Karaktärerna får utrymme att visa nyanser och de är alla trovärdiga och intelligenta; på många sätt känns filmen ibland som en dokumentär. Kåken är skildrad med strikt realism. Här finns ingen glad Morgan Freeman att muntra upp en, om man nu trodde det.

Om man nöjer sig med det så kommer man finna en bra film i Blodsband. Själv hade jag hela tiden känslan av att filmen var på väg till något den inte kom fram till.

Karaktärerna får utrymme, ja, men ändå leder de inte fram till speciellt mycket. Vad är det vi ska engagera oss för i dem? Erics sits verkar filmen ta för givet. Så, han och hans pappa har svårt att kommunicera för de är samma skrot och korn; okej. Vad har vi mer? Fängelset har en ledning av slipsgubbar och kavajtanter – de är jätteonda bara för att de är jätteonda och förstår inte alls vår vän terapeuten (Friend) som är en god man i en dålig värld.

Vi lämnas med ganska lite att bry oss om, för vi får inte veta mycket om karaktärerna och inte är det lättare att engagera sig för systemet i det glädjelösa minisamhället innanför murarna (det finns typiska biroller och småintriger vid sidan om). Och även om vi skulle bry oss så släpper Blodsband sin intrig i slutet och vi får inte veta hur det går med de där intrigerna. Istället når far och son en slags försoning genom en jäkla omständig väg fram till något som liknar en omfamning.

Det är inte en dålig film, men den glider mig ur händerna när jag tänker på den. Jag vet inte vad den har att ge. Bra karaktärer? Sådär. Jag känner hur min gamla ovän TV-manuset spökar, där karaktärer går från A till B utan att något annat än bokstäverna A och B är intressanta; kalla det popkulturellt kolesterol.

Men karaktärer är inte intressanta i sig själv, de är intressanta i kontrast till annat. Eric och Neville står i kontrast till varandra, och de står i kontrast till fängelseväggarna runt dem, men samtidigt inte.

Här är filmens problem: Vi ska bry oss om Eric och Neville trots deras råhet; vi ska se dem som människor, inte som fångar. Vi ska bry oss om dem fastän de är i fängelse – men att de är i fängelse är det enda som gör dem intressanta till att börja med.

Jag såg denna välspelade och skickligt gjorda film från början till slut men skakade aldrig av mig denna paradox. Blodsband är varken det ena – en spännande fängelsefilm – eller det andra – ett psykologiskt karaktärsdrama. Det är en passiv-aggressiv film, som stannar någonstans emellan och rastlöst hoppar upp och ner utan att röra sig åt något håll, som om den väntar på en fajt som aldrig kommer. Den gjorde mig mer frustrerad än stimulerad.

 

FREDRIK FYHR

 

*

BLODSBAND

Originaltitel, land: Starred Up, Storbritannien.
Urpremiär: 9 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 22 augusti 2014.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: ? (Panavision)/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Jack O’Connell, Ben Mendelsohn, Rupert Friend, Sam Spruell, Aisha Walters, Gilly Gilchrist, Frederick Schmidt, Edna Caskey, Darren Hart, Raphael Sowole, Duncan Airlie James, Anthony Welsh, David Ajala, Jerone Bailey, Basil Abdul-Latif, Matt Faris, David Avery, Ian Beattie, Tommy McDonnell, James Doran, C.C. Smiff, Gershwyn Eustache Jnr, Mark Asante, Peter Ferdinando, Ryan McKenna.
Regi: David Mackenzie.
Manus: Jonathan Asser.
Producent: Gillian Berrie.
Foto: Michael McDonough.
Klippning: Jake Roberts, Nick Emerson.
Scenografi: Tom McCullagh.
Kostym: Susan Scott.
Produktionsbolag: Sigma Films, Film4, Lipsync Productions, Quickfire Films.
Svensk distributör: Nonstop Entertainment.