Regi: Amma Asante
Verklighetsbaserad berättelse om ”mulattkvinna” som på 1600-talet växer upp i engelsk societet, samt en rättegång som fick stor betydelse för avskaffandet av slaveriet i England.
När man går ner till minsta beståndsdelen handlar film om smak. Jag tror nog det finns de där ute som skulle gilla Belle av ingen annan anledning än att de köper saker jag inte köper. Det är en habilt gjord film. Jag antar att det inte är något fel på den.
Jag kunde bara inte för ett enda ögonblick tro att den utspelar sig på 1600-talet. Inte heller kunde jag tro att jag såg på något annat än skådespelare i kostymer. Inte heller kunde jag tro att ett enda ord de säger lyfts från ett autentiskt 1600-tal. Belle må vara byggd på en verklig händelse. Det ändrar inte faktumet att allt i den är fejk.
Att storyn har ett intressevärde hör nog vem som helst. Berättelsen om Belle (Gugu Mbatha-Raw) har många intressanta förtecken. Hennes mamma är en död slav hon aldrig träffat; hennes pappa en idealistisk vit man (spelad av Mathew Goode i en cameo) som hon sedan aldrig får träffa igen. Hon växer upp i hans herrgård under namnet Dido, under hans föräldrar – Tom Wilkinson och Emily Watson – som inte alldeles villigt tar henne till sig. Hon får inte äta med dem, men inte heller med husets tjänare. Med tiden har de ändå en familjär relation, trots dessa strukturella orättvisor. Hon ifrågasätter det inte förrän hon börjar bli äldre, och ska leta friare tillsammans med sin syster – vita och blonda Elizabeth (Sarah Gadon) – och det framgår att hon är något ”exotiskt”, något att skvallra om.
Så, ja. En film om en så kallad ”mulatt-kvinna” som via en pappa som var före sin tid hamnar i societeten på 1600-talet har alla möjligheter att vara bra.
Istället tar Belle en konstig väg. Den gör allt för att likna ett fullständigt stereotypt kostymdrama. Klyschor, både uråldriga och moderna, finns här. Bland de uråldriga har vi klyschan där de äldre fnyser åt de yngre när ordet ”kärlek” kommer till tals. Bland de nyare klyschorna har vi Draco Malfoy (Tom Felton) som friare, vars överläpp är ständigt indignerad när han spottar åt Didos vägar och kallar henne mugglare, förlåt, mulatt.
Dialogerna är amatörmässiga försök att göra 1600-talsprat – alla pratar liksom helt modernt, meningarna är bara lite stelare och har ett par mer högtravande ord här och var. Man har snappat upp att det här med att nämna varandra i tredje person, det är ”gammaldags”.
Inte blir det bättre av att alla pratar med TV-seriens inbyggda retorik. Framför allt när de nobla karaktärerna pratar om hur förjävligt slaveri är, och hur fina och bra de själva är, talar de i rena rama revolutionära talen som – bara sådär! – ramlar ur deras munnar som om det vore helt naturligt. Fjärde gången blir det tröttsamt.
Belle förvandlas till en förutsägbar och monoton film där Didos förmögenhet ger henne friare. Så hon står i valet och kvalet mellan en ärbar man, som hon skulle kunna gifta sig med, och en fattig man som älskar henne och står för framtida ideal (det är han som håller fler av de där talen jag nämnde).
Skådespelarna är inte dåliga. Tom Wilkinson har i synnerhet en karaktär med en fin ark; en äldre man som vinner tillbaka idealismen som nöttes bort i takt med åren. I huvudrollen sysslar Gugu Mbatha-Raw för mycket med att darra på rösten och låta indignerad men hon är okej – det är resten av filmens utformning som sätter henne i en sämre dager. Andra skådespelare – som Miranda Richardson, som spelar ladyn som är mamma till Malfoy – spelar av någon anledning över så att det knakar i väggarna.
Ännu mer konstigt är att poängen med Belle inte ens är de här tröttsamma Jane Austen-intrigerna som filmen till 80% består av. Nej, filmens kärna är egentligen en rättegång rörande mordet på flera slavar, vars utgång hade en betydande roll i avskaffandet av slaveriet. Wilkinsons karaktär är här domare, och Dido står som en slags symbol för en friare framtid.
Problemet är att du inte behöver se filmen när jag nu berättat det här för dig. Belle hittar inget sätt att väva in de här sakerna i filmens cinematik. En berättelse handlar trots allt inte om vad som är i den utan om hur den berättas – och i Belle är allt redan retoriskt färdigt – den utmanar ingenting, den ifrågasätter ingenting, den kommer ingenstans, den har inte varit någonstans. Den utspelar sig i en värld vi aldrig får en känsla för, som inte innehåller något slumpmässigt eller organiskt. Budskapet skyms bakom ett sentimentalt och uppenbart filmspråk som alla kan i sömnen.
Man kan jämföra med kostymdramer som Scorseses Oskuldens tid (1993), där karaktärerna på grund av sin tids strikthet inte kunde säga vad de menade; Scorsese fick hitta på ett nytt berättarssätt för att förmedla den tidens sociala ångest.
Eller tänk Barry Lyndon (1975), där Stanley Kubrick visste att han inte kunde återskapa ett trovärdigt 1700-tal så han lät fotot imitera renässansmålningar, något vi är mer bekanta med.
Till och med en så pass ojämn och misslyckad film som Spielbergs Amistad (1997), som också handlar om en rättegång som föregick slaveriets avskaffande. Det var en film som anklagades för att vara stel och tråkig, men den fokuserade åtminstone på lagen och moralen i frågan, istället för någon såsig, orealistisk kärlekshistoria som skriker av syntes.
Dessa jämförelser är förstås inte rättvisa alls. Ingen förtjänar att rakt av jämföras med Scorsese, Kubrick och Spielberg – framför allt inte en ung filmskapare som Amma Asante, som bara gjort två filmer varav denna är en och den andra (A Way of Life) kom för tio år sedan.
Men lite originalitet är välkommet när man gör en film med så mycket speciell potential. Jag tror säkert att det är en personlig film för Asante; ändå saknar den helt blod, svett och tårar. Den rena tomheten av en filmstudio är kännbar när inte avståndet mellan de enstaka utomhusbilderna känns (för att inte tala om datoranimerade stadsvyer). Belle är en film med ett budskap, men den saknar budbärare. När den var klar insåg jag att det kändes som en film som fortfarande vill bli gjord.
FREDRIK FYHR
*
BELLE
Originaltitel, land: Belle, Storbritannien.
Urpremiär: 8 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 29 augusti 2014.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Teknisk process/print/bildformat: F65 RAW 4K; DI/D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Gugu Mbatha-Raw, Tom Wilkinson, Emily Watson, Sarah Gadon, Miranda Richardson, James Norton, Sam Reid, Tom Felton, Timothy Walker, David Grant, Charlotte Roach, Alan McKenna, Penelope Wilton, Matthew Goode, Lauren Julien-Box, Cara Jenkins.
Regi: Amma Asante.
Manus: Misan Sagay.
Producent: Damian Jones.
Foto: Ben Smithard.
Klippning: Victoria Boydell, Pia Di Ciaula.
Musik: Rachel Portman.
Scenografi: Simon Bowels.
Kostym: Anushia Nieradzik.
Produktionsbolag: DJ Films, Isle of Man Films, BFI, Metrol Technology, Pinewood Pictures.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox (Sweden).