Tom at the Farm

Regi: Xavier Dolan

Ung man som sörjer sin döda pojkvän kommer till dennes märkliga mamma och våldsamme, homofobe bror som bor på en gård ute på landet – ett märkligt psykologisk dragkamp börjar, och Tom stannar oförklarligt kvar på gården längre och längre tid fastän han vill, och borde, fly för livet. 

 

Den tjugofemårige Xavier Dolans fjärde film Tom at the Farm är en välspelad, personlig, djupt kännbar film. Det  är också en nervös, undflyende film som verkar rädd för allt den handlar om, så den går som en katt runt sin egen heta gröt.

Det råder inget tvivel om att Dolan är en fantastisk regissör. Hans förra film – Laurence Anyways – var ett mästerverk; en tre timmar lång film om en kille som bytte kön, och en av få filmer jag sett som lyckades ha stil som, inte över, substans.

Tom at the Farm är inte dålig. Den är rentav sevärd, för den kan starta ett samtalsämne. Man kan fråga sig: Okej, vad var det där om?

Det är Dolans första film byggt på annat material än hans eget – han har skrivit manuset med Michel Marc Bouchard, och filmen bygger på Bouchards pjäs. Det är kanske därför så mycket av berättelsen hänger och dinglar i luften – Dialogerna, och samspelet mellan skådespelarna, bär hela filmen och Dolan är mer sparsmakad än tidigare med den visuella flärd han grottat ner sig i tidigare.

Han spelar själv Tom, den unge mannen som kommer till gården där hans döda älskare kom ifrån. Vi vet inte varför han dött, men en olycka nämns. Tom träffar den dödes mor och homofobe bror; hon vet ingenting om sin sons läggning (eller vet hon?) men det vet brodern Francis (Pierre-Yves Cardinal) som överfaller Tom och säger att han ska lämna dem ifred efter begravningen.

Men hur pass homofob är han egentligen? Efter att Tom misslyckas med att hålla ett tal på begravningen antyder mamman att hon vill ha kvar honom på gården och Francis tiger still. Långsamt och besynnerligt börjar de två männen stifta närmare bekantskap med varandra, och snart vill inte Tom lämna farmen fastän han borde – Francis är nämligen inte en sund person. Hans psyke fungerar så att alla problem löses antingen med tystnad eller våld – och hotet om våld däremellan; en dominant maktutövare, där Tom verkar vara en masochist. Francis greppar tag om hans hals och ber honom ”säga stopp”.

Det finns många sådana mystiska scener i filmen. Vissa dryper av psykologisk spänning medan andra bara är absurda; en scen finns där karaktärerna sitter runt middagsbordet och skrattar medan de utropar könsord. Det får en omständighet, men ingen riktig förklaring.

Överhuvudtaget vet vi väldigt lite om Tom, Francis, Agathe (som mamman heter) och den döda mannen. Tom ger sken av att vara en smart men känslig individ – Dolan spelar honom ypperligt. Likaså sätter Cardinal den hotfulle Francis utan problem. Lise Roy, som mamman, lägger till den tredje proffsiga pusselbiten. Tom at the Farm är konstant välspelad.

Det har att göra med att materialet är byggt för att framföras på scen. Som dramatik fungerar Tom at the Farm utan problem, för i dramatik är karaktärerna inte lika viktiga som vad de säger.

Men filmen Tom at the Farm är en psykologisk thriller, och vi ställer frågor som filmen inte svarar; ibland erkänner den inte ens frågorna. Vi noterar spänningen mellan Tom och Francis – men vi vet inte vad den betyder. Kanske Tom leker en farlig, sexuell lek med en man som i själva verket är en psykopat. Men har det något med den döde älskaren att göra, och hur passar mamman in i bilden?

Efter ett tag anländer en till karaktär – Sarah (Evelyne Brochu) som, av diverse skäl, måste spela att hon varit flickvän till den döda mannen. Efter att stelt pratat med modern, som frågar varför hon inte dök upp på begravningen, konstaterar hon för Tom att Francis är galen och att de måste fly farmen. Men senare på kvällen sitter hon ändå och dricker sprit med Francis, farligt nära att göra något dumt (verkar han tycka).

Allt det här är skickligt fångat; karaktärerna är trovärdiga och Dolan väver in dem i en tät atmosfär. Allt som filmen egentligen behöver är motivation; något som står på spel. Varje karaktär har sin helt egna problematik – modern sörjer sin son, brodern är frustrerad över att vara fast på landet, Tom… ja, vad tänker Tom? Varför sticker han inte från gården? Vad är det som lockar honom att stanna? Vem var hans älskare? Hur såg deras relation ut? Hur dog han? Varför kan han inte prata på begravningen? Vem är han, egentligen? Är Francis smygbög? Är det han eller Tom som saboterar Toms bil så att han inte kan fly gården? Är han ens i någon fara eller är allt bara ett psykosexuellt rollspel?

Vi ställer frågorna, men inte filmen. Hade vi fått ledtrådar, något mer att arbeta med, en orsak att bry oss om Tom så hade filmen varit lika drabbande som den vill vara. Nu ser vi vad som händer men vi vet inte riktigt varför. Och vi vet inte varför vi inte vet varför, om det låter klokt. Tom at the Farm ska vara en psykologisk thriller om olika viljor – tror jag – men i praktiken är det en film om ett par olika människor som går runt på en bondgård och beter sig konstigt mot varandra. Orsakerna förblir dunkla.

Tidigare i år kom Främling vid vatten som hade liknande tematik som Tom at the Farm – den var lika mystisk, men enklare, rakare, omöjlig att ifrågasätta; klaustrofobisk och oemotståndlig. Tom at the Farm har både för lite och för mycket kött på benen på samma gång.

Men du kanske hör att det här inte är en oambitiös eller ointressant film. Du kanske vet om du vill se den eller inte. Själv tyckte jag om Tom at the Farm, fastän den inte är alldeles lyckad. Det är en fascinerande film gjord ur en märklig synvinkel; Xavier Dolan visar prov på uppfinningsrikedom, nyfikenhet och lekfullhet med filmmediet – och han filmar förstås i 35 mm – som gör att vi kan beundra vackra inramningar, stickbilder, oväntade kameravinklar, skiften mellan bildformat och slug, elliptisk klippning, utmärkt dynamisk thrillermusik (av Gabriel Yared) och Dolans egna, hipstriga kostymval när vi inte nödvändigtvis förstår oss på berättelsen.

Jag är inte säker på vad Tom at the Farm är ute efter, men jag tror inte den nått fram som tanken varit. Men den är gjord av en filmskapare med mycket stor potential, och den är värd att ses för alla som vill bilda sig en uppfattning om den. En rekommendation inom parentes, för den nyfikne.

 

FREDRIK FYHR

 

*

TOM AT THE FARM

Originaltitel, land: Tom à la ferme, Kanada/Frankrike.
Urpremiär: 2 september 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 9 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 29 augusti 2014.
Speltid: 102 min. (1.42).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35 mm/D-Cinema/1.85:1, vissa scener: 2.35:1 (letterbox).
Huvudsakliga skådespelare: Xavier Dolan, Pierre-Yves Cardinal, Lise Roy, Evelyne Brochu, Manuel Tadros, Jacques Lavallée, Anne Caron, Olivier Morin.
Regi: Xavier Dolan.
Manus: Xavier Dolan, Michel Marc Bouchard, baserat på pjäsen av Bouchard.
Producent: Charles Gillibert, Nathanaël Karmitz.
Foto: André Turpin.
Klippning: Xavier Dolan.
Musik: Gabriel Yared.
Scenografi: Anne Pritchard.
Kostym: Xavier Dolan.
Produktionsbolag: MK2, Sons of Manual, i samarbete med Arte France Cinemá, Canal+ och Ciné+.
Svensk distributör: Folkets Bio.