Moms’ Night Out

Regi: Andrew Erwin, Jon Erwin

Kristna medelklassmammor ska ut och festa men det går dåligt, ty deras män kan inte ta hand om barnen.

Moms’ Night Out är ingen komedi. Det är en tragedi, uselt förklädd till en komedi av människor som inte klarar av att se verkligheten som den är.

Att vara mamma kan vara svårt. Mörkertalet på depressioner som har med mödraskap att göra lär vara gigantiskt. Huvudpersonen i Moms’ Night Out är en sådan mamma. En psykiskt instabil hemmafru. Ett nervvrak – ganska realistiskt spelad av Sarah Drew – som inte kan sova om nätterna; hon har ett maniskt kontrollbehov – hon får dödsångest av smuts och är besatt av dagdrömmar där allt går fel. Barnen skriker och är jobbiga. Hennes man (Sean Astin) är någon slags arkitekt och han är aldrig hemma. Hon får utslag i ansiktet av stress. Hon låser sig själv i fosterställning och när hon får psykbryt och panikångestattacker tänker hon att det bara är ett av hennes ”moments” – psykologisk förnekelse, naturligtvis.

Det bisarra med Moms’ Night Out – en vidrig film – är inte bara att den här sjukdomen ska föreställa vara rolig utan att ord som terapi, antidepressiva medel eller ens KBT aldrig nämns. Istället ska man bara ”tro på sig själv” – och hur gör man det?

Genom Jesus, såklart!

Ni tror jag skojar, kanske, men jag skriver den här recensionen med en dödsallvarlig min. I år har det vårats för kristna propagandafilmer i USA – retoriska titlar som Son of God, Heaven Is for Real och God Is Not Dead (nej, det är inte en trilogi) – och jag har tackat asagudarna för att ingen importerat några av dessa filmer till Sverige.

Så kommer Moms’ Night Out. En film som skulle få till och med Göran Hägglund och Siewert Öholm att rynka på näsorna och säga ”Mjääeeee.”

Visst, karaktärerna pratar om ”gud” i den här filmen i förbifarten, som om ”han” faktiskt skulle finnas i verkligheten. Så, okej, Ned Flanders har skrivit manuset; big deal. Men jag hade kunnat leva med det, om det bara inte var försmaken av hela bajskakan som Moms’ Night Out är.

Det är inte bara en dålig film – Det är en sådan där aggressivt dålig film, till synes beställd av en kommitté som bara finns till för att några filmer måste vara inte 80%, inte 90%, utan 100% värdelösa. De har nästan lyckats. Filmen är så nära noll stjärnor att det nästan kliar i mina fingrar. Men. Det finns några skådespelare i filmen som är bättre än filmen förtjänar; de förärar svinstian med några pärlor av plast.

Filmen handlar ju alltså om en trio kvinnor som bestämmer sig för att ha en ”utekväll”. Det går inte så bra, eftersom de inte kan lämna sina barn hos sina män – som naturligtvis inte kan ta hand om dem utan hamnar på akuten genom ”dråpligheter” på ett tivoli (på vägen råkar någon döda en papegoja – kul).

Men även innan det händer så har mammorna svårt att klara sig på egen hand. Allyson, som huvudpersonen heter, har ju psykiska problem som gör att hon inte kan hantera när personalen på restaurangen glömt deras bokning – ett skämt som går ut på att bråka om vilken lördag begreppet ”nästa lördag” innefattar pågår i minst fem minuter.

Varpå dessa icke-drickande, icke-rökande, icke-dansande och icke-sexuella kvinnor, sugna på lite ”partaj”, går till bowlinghallen för att… jag vet inte, släppa loss?

Där hänger de i en kvart innan – gissa? – de går tillbaka till restaurangen där det fortfarande inte finns ett ledigt bord… Uh-ooooh, det ballar uuuur!

Jag vet inte om jag får fram hur fascinerande lamt det är. Skämten är så tätt inseglade i en medelklassbubbla så paniskt livrädd för verkligheten att man själv får panikångest. I början av filmen vet inte Allyson hur pappershållaren på en toalett på en arbetsplats fungerar – för hon är hemmafru och inte van vid så exotiska platser, antar jag. Någon scen senare, när hon kommer försenad till en predikan (så skämmigt!), måste hon Ta Sig Förbi En Tjock Man som sitter på raden där hon ska sätta sig. Nämen usch vad jobbigt! Och så vansinnigt roligt…! Tjoho, vad jag dör av humor. Jag riktigt dör. DÖR!

Hjälplöst försöker Allyson driva en mammablogg men har bara tre följare. I början av filmen sitter hon och bölar i ett hörn i ett mörkt rum och äter godis i obehagligt välspelat självförakt. ”Jag lever drömmen” säger hon till sin man, ”men är ändå inte lycklig – kan du förstå varför?”

Sådan dialog är värdig Ken Loach, den brittiska regissören känd för att ha skapat diskbänksrealismen. Det låter som dialog ur ett deprimerande drama om lögnerna vi bygger våra liv på. Men här är det bara själva lögnen kvar.

På tal om britter så finns en brittisk taxichaufför med i filmen. Han är rolig för han har en brittisk accent. Absolut ingen annan anledning än detta. Det fnissas i baksätet – han är britt! JAG DÖR, VAD ROLIGT DET ÄR MED COCKNEY-SLANG!

Det är uppenbart att manusförfattarna inte vet hur världen fungerar. De vet, till exempel inte skillnad på MySpace och Facebook – tonårsdottern säger om en kille hon ska dejta: ”I’m just number three on his Facebook page”.

Och jag ba: Öh… va?

Förresten dejtar hon ju inte den där killen ändå för hon får ju inte dejta förrän hon är sjutton. Hennes mamma är en av de tre – jag har redan glömt vem – och mot slutet inser hennes tonårsdotter förstås att Mamma Har Rätt och att det här med tonårsrevolt… nej förresten, dumma mig, det ordet nämns förstås aldrig.

Jo, det är mamman som är lite medelålders, så var det ja. Den tredje mamman är gravid; hon avverkar femton graviditetstest i början av filmen, så lita på att graviditeten och inget annat är hela hennes karaktär.

Mamman som är lite medelålders, däremot, hon har haft mycket sex i sina dagar! SKANDAL! Det visar sig att hon har varit på en Woodstock-återförening som hon nu tror att hon blir ”straffad av gud” för. Hon har en tatuering också. Jaha, tänker du. Nej men det är ju en allvarlig sak!

En Ta-Tu-EEE-ring? Vaaaa?

Alla i filmen blir förskräckta och hon blir full av skam när hon erkänner detta. En tatuering. Okej. Hon var ”vild” när hon var ung och nu ångrar hon sig – Man ska inte skratta åt hur absurt det här beteendet är. Man ska känna igen sig i att känna skam – och skratta, skratta i sin uselhet.

Förutom bowlinghallen och restaurangen så spenderar filmen osedvanligt lång tid på en tatuerarsalong också. Där ska tydligen männen ha dumpat en av ungarna och mammorna springer nu runt stan för att hitta sitt borttappade barn – för det är ju så det blir när mammor ska få för sig att göra något på egen hand.

Manuset är ett stycke oformulerat skit som bygger scener kring platser där inget händer, bara för att tiden ska gå. Manusförfattarna har inte en komisk cell i sin kropp för inte ett enda skämt existerar ens i filmen. Fram tills nyss så trodde jag att A Million Ways to Die in the West var årets tveklöst sämsta film men den hade åtminstone anständigheten att låta en kille bajsa i en hatt – något som kanske skulle hända i verkligheten, någon gång.

I Moms’ Night Out blir karaktärerna chockade, förskräckta, fulla av agg när det visar sig att någon de känner har en tatuering.

Dessa karaktärer har ingen stolthet, bara skam. Barnen lär sig att föräldarna har rätt, och föräldrarna lär sig att de är fångna i sina gudagivna könsroller. Pappor kan inte ta hand om barn, så de får tjäna pengar istället. Mammor blir nervvrak i hemmet – och går de ut och försöker släppa loss brakar helvetet löst. Det låter som en del av Dantes Inferno men det är bilden av verkligheten som den här filmen målar upp.

Det är alltså egentligen en väldigt sorglig film, om att medelklasskvinnor ska lära sig att härda ut med ett fullständigt fruktlöst liv för nu råkar det vara så att ”gud” hatar kvinnor. Jag skulle kunna fortsätta prata om hur uselt gjord denna komedi (!) är, men det kan inte bli tydligare. Moms’ Night Out är propaganda för djävulen.

 

FREDRIK FYHR

 

PS.

Jag noterar i statistiken att denna text är Videosöndags 666:e post. Only saying.

 

*

 

MOMS’ NIGHT OUT

Originaltitel, land: Moms’ Night Out, USA.
Urpremiär: 9 maj 2014 (USA, Kanada).
Svensk premiär: 15 augusti 2014.
Speltid: 98 min. (1.38).
Åldersgräns och lämplighet: 7.
Huvudsakliga skådespelare: Sarah Drew, Sean Astin, Patricia Heaton, Trace Adkins, David Hunt, Logan White, Harry Shum Jr, Abbie Cobb, Robert Amaya, Kevin Downes, Alex Kendrick, Sammi Hanratty, Michael Leone, Shiloh Nelson, Brett Rice, Rhoda Griffis, Anjelah Johnson-Reyes, Manwell Reyes, Randy McDowell, Lance E. Nichols, Odessa Sykes.
Regi: Andrew Erwin, Jon Erwin.
Manus: Jon Erwin, Andrea Gyertson Nasfell.
Producent: Kevin Downes, Andrew Erwin, Jon Erwin, Elizabeth Hatcher-Travis, Michael Scott, David A.R. White, Russell Wolfe.
Foto: Kristopher Kimlin.
Klippning: Andrew Erwin, Jonathan Olive.
Musik: Marc Fantini, Steffan Fantini.
Scenografi: Mark Garner.
Kostym: Anna Redmon.
Produktionsbolag: Affirm Films, TriStar.
Svensk distributör: UIP.