Into the Storm

Regi: Patrick Quale

Ett filmteam och ett par skolungdomar råkar illa ut när Världens Största Tornado plötsligt manifesterar sig över en liten småstad.

 

På ett enkelt plan är Into the Storm en lyckad katastroffilm. Det är en film om människor som är nära tornadostormar. I filmen ser det ut som att människor är nära tornadostormar. Det ser ut som domedagen på jorden. Det är öronbedövande. Och, faktiskt, till min stora förvåning, ganska underhållande.

Så, stormarna är imponerande. Resten går att diskutera. På storynivå är Into the Storm som vilken annan katastroffilm som helst som kommit sedan åtminstone 1916, då dansken August Blom gjorde Det flammande svärdet, filmhistoriens kanske första katastroffilm.

Det är ett panorama-drama, som vanligt, men inte över hela världen utan om en liten småstad ute på vischan. Det rör sig förstås ändå om ett par olika människor kring denna lilla stad. För det mesta befinner vi oss tillsammans med ett dokumentärfilmsteam som sitter instängda i en påkostad pansarbil; projektledaren Pete (Matt Walsh) har offrat allt i sitt liv åt att jaga tornados att fånga på film och han är beredd att offra sitt eget för att fånga The Big One. Frågan är om resten av hans team – i synnerhet motpolen Allison (Sarah Wayne Callies), en lagom syrlig meteorolog – har samma passion.

Sedan finns det ett high school i närheten som är i fara, förstås. En av dem är en blyg kille (Max Deacon) som gör sin egen dokumentärfilm, förstås. Så, förstår ni, är han kär i en söt tjej (Alycia Debnam Carey) och de försvinner lägligt dit där ingen kan hitta dem när stormen kommer; under tiden måste hans stabila, alldaglige pappa (Richard Armitage) försöka hitta honom tillsammans med hans tappra lillebror som vill visa att han är modig. Elledningar rasar som timmerstockar och ytterligare stormar krossar byggnader så att stenar regnar ner på dem; det mesta kommer i deras väg. Apokalyptiskt.

Sen finns det en svart kille (Arlen Escarpeta) som vi förstås misstänker att det kan komma att gå dåligt för – och så får vi inte glömma de idiotiska rednecksen som vi klipper till då och då (de ska vara roliga, antar jag) och som roar oss med att supa sig fulla och köra sin jeep så nära stormen de kan komma. Det är oklart hur de överlevt så länge som de gjort.

Ni hör att ni hört det förut. Ni kan även notera att det inte finns några stora namn inblandade här.

Det är också det som är charmen med filmen – för den har en viss charm. Naturligtvis är karaktärerna tunna som papp men man går inte och ser en sådan här film för karaktärerna; om de är för djupa skulle man ju faktiskt sakna dem när de flyger iväg i stormen.

Däremot är skådespeleriet bra, vilket är det viktiga. Alla inblandade är tillräckligt lovande (de unga) eller stabila (de äldre) för att vi ska acceptera att de är några slags människor i någon slags verklighet och att de svävar i livsfara och att det är spännande.

Jag gillar även hur filmen är gjord. Tekniskt sett är det en found footage-film, men det är så många kameror med i filmen – pansarbilen har tydligen tjugofyra stycken – att vi snart glömmer vem som filmar vad. Det löser det klassiska problemet ”vem är det som filmar allt och varför”, för dokumentärfilmsteamet har ju avsikten att filma. Alla är faktiskt ute efter att göra sin egen film här. Till och med rednecksen, som vill bli YouTube-kändisar.

Det finns också en meta-aspekt i det här med att alla filmar hela tiden. På sätt och vis är Into the Storm en film om filmmediets död. Nuförtiden kan ju vem som helst gå ut och köpa en HD-kamera och göra en film på ganska hög kvalitet. Tekniken är billigare än den någonsin varit, och det märks i den här filmen. Avsändare och mottagare närmar sig varandra. Into the Storm är nästa steg i found footage-genren; det är bara footage; det är inte ”upphittat”, det skapas medan det pågår.

Filmen är regisserad av Patrick Quale, som regisserade b-fotot i Titanic och som tidigare gjort Final Destination 5 – en ganska bra film för att vara Final Destination 5. Något säger mig att han känner sig hemma i filmteamet vi får följa; det andas en typ av autenticitet, en kärlek till stora leksaker och fältarbete i grupp. Och när de väldiga stormarna tornar upp sig över de små människorna i den där lilla pansarvagnen, då är det inte utan att det pirrar lite i kroppen. Eller så är det subwoofern som skallrar mellan biostolarna.

Man ska se Into the Storm på bio – jag tror inte den fungerar lika starkt i hemmiljö – men här finnes en hake: Filmen är inte riktigt tillräckligt bra för att vara värd priset av en biobiljett. Den rör sig i ett slags ingenmansland: Skådisarna är fina, effekterna fungerar, och om man är filmvetare så tycker jag den funkar som ett intressant litet studieobjekt.

Men det är förstås också i grunden en formulafilm, så välbekant att man inte kan berömma den hela vägen ut. I slutet försöker den få oss att tro att den är en hyllning till ”vanligt folks” jävlar anamma ”när det väl gäller” – och att den har ett budskap om att man ska ta vara på sig själv och inte ta livet för givet. Eller hur. Säg det till killen som flög iväg upp i luften tillsammans med kon och Ford-trucken.

Den lämnade mig med en billig eftersmak. Den har inget riktigt bra avslut. Skådespelarna bara tackar för sig och lämnar oss och man inser att de fått betalt för detta. Man börjar ställa sig frågor – varför fanns inte en enda brandbil, ambulans eller militärfordon med i filmen? – och lämnar salongen lite ledsen i magen.

Men vill man bara se ett par jäkligt schyssta stormar så är Into the Storm inte fy skam. Den är inte en bra film, kanske, men jag gillade den ändå mer än jag trodde att jag skulle göra. Kanske du då gillar den mindre, om du får för höga förväntningar – så jag kan egentligen inte rekommendera den varken hit eller dit. Men det finns bra virvelvindar i den, som sagt. Om den suger så suger den hårt och bra.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

INTO THE STORM

Originaltitel, land: Into the Storm, USA.
Urpremiär: 28 juli 2014 (Fantasia International Film Festival, Kanada).
Svensk premiär: 13 augusti 2014.
Speltid: 89 min. (1.29).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ARRIRAW 2.8K; DI 2K/35 mm; D-Cinema/1.85:1
Huvudsakliga skådespelare: Richard Armitage, Sarah Wayne Callies, Matt Walsh, Max Deacon, Nathan Kress, Alycia Debnam Carey, Arlen Escarpeta, Jeremy Sumpter, Lee Whittaker, Kyle Davis, Jon Reep, Scott Lawrence, David Drumm, Brandon Ruiter.
Regi: Steven Quale
Manus: John Swetnam.
Producent: Todd Garner.
Foto: Brian Pearson.
Klippning: Eric A. Sears.
Musik: Brian Tyler.
Scenografi: David Sandefur.
Kostym: Kimberly Adams-Galligan.
Produktionsbolag: New Line Cinema, Village Roadshow Pictures, Broken Road Productions.
Svensk distributör: Fox/Warner.