Still Life

Regi: Uberto Pasolini

John May arbetar med att hitta släktingar till de som dör i ensamhet. Den döda mannen Billy Stoke är hans sista fall innan hans avdelning ska försvinna.

 

Han är tystlåten, oansenlig. Han äter samma tonfisklunch varje dag. Hans liv är ett fotoalbum med bilder på andra människor. Själv är han ensammast i världen, men han verkar inte ha tänkt på det.

Han heter John May. Hans jobb går ut på att leta rätt på släktingar till de människor som dött i ensamhet, till synes utan familj eller vänner. Ofta misslyckas han. John anordnar begravningarna ändå. Skriver tal åt prästen att läsa upp. Han och prästen är sedan de enda som är där, på begravningen för krigsveteranen James, kassören Jane, taxichauffören Muhammed, brevbäraren Carlos. De har levt sina liv, nu ligger de i kistor. Ingen är där. Det är precis som i Eleanor Rigby, Beatles-låten. No one was saved.

Ja, som John och Paul sjöng: Se på alla ensamma människor, vart kommer de ifrån?

Still Life är inte en film som vet, men den har hjärta nog att ställa frågan. Den börjar småskaligt, som ett enkelt möblerat rum, och växer sedan långsamt som en symfoni och spelar alla sina kort rätt.

John, oerhört fint spelad av Eddie Marsan, får veta av sin chef att han inte längre behövs. Han måste gå. Hans arbete är inte meningsfullt. John har arbetat i 22 år, men nu är det som att chefen av en slump noterat att han är där. Och konstaterat: Ja men den här behöver vi ju inte.

Chefen är en smörig typ i rosa skjorta som säger att John ska se det som en karriärmöjlighet.

John accepterar det hela med vad som verkar vara en vag uppfattning om att det är ledsamt att få sparken. Han verkar ha levt så länge bland de döda att han inte verkar förstå hur de levande fungerar. Han ber om att få arbeta på sitt sista fall, åtminstone. Chefen accepterar.

En stillsam odyssé följer därefter. Den döda heter Billy Stoke. John åker till grå bruksorter där folk säger: ”Billy Stoke? Dead, ey? What do you know.”

Han träffar en kvinna som säger att hon inte älskat någon annan i sitt liv än Billy, ”men det var ju så längesedan nu”. Hennes nya man säger att Billy var en galning och att det är bra att han är död. John träffar Billys dotter som fäller en tår och berättar om den sista gången hon träffade honom – när han satt i fängelse och attackerade en vakt.

John förklarar för dem alla när begravningen är. Att de borde komma. Att de väl ändå, snälla, kan komma på denna döda mans begravning. De kände honom ju en gång i tiden. Alla säger de nej, men lägger datumet på minnet. John kan bara hoppas att någon av dem dyker upp.

Det är en besk, deppig, fatalistisk film; färgerna i den är matta och tangerar till det grå. Men den har, förstås, humor. Den är skriven och regisserad av den brittiskt baserade italienaren Uberto Pasolini – som är en greve, före detta investmentbankir och ättling till den italienska neo-realisten Luchino Visconti. Han förstår sig på visuellt berättande såväl som manusskriveri. Bilderna är exakta och prydliga – men aldrig iögonfallande tillgjorda. Det finns klippning i filmen som är lika enkel som genial. Huvudpersonen ler bara en gång i filmen, men då rakt mot oss.

Metodiskt har Pasolini gjort filmen för att den ska fungera så subtilt som möjligt. Så fort vi tror vi vet vart den är på väg skjuter han något åt sidan, drar långsamt undan en matta, tar bort en stol från oss när vi ska sätta oss ner, och går lugnt och stilla bort till andra sidan av filmens rum och öppnar en ny dörr som vi inte vet vart den leder.

En twist mot slutet ter sig grym och elak, men efter överraskningen lade sig lugnet i mig. Detta är inte en film där handlingen är så viktig, fastän den står i centrum. Det är en film om döden, och våra känslor för den, och mot slutet lyfter den likt en ande från det som är sannolikt i verkligheten till det som är sant i själen.

Jag hade invändningar mot filmen inledningsvis för jag mindes en lysande holländsk film jag såg tidigare i år – Matterhorn – som är så lik Still Life att det är fascinerande. Tekniskt sett har de olika intriger men i själ och hjärta är det samma film. Huvudpersonerna är samma; det tysta, iakttagande berättandet är detsamma och det oförutsägbara sätt som intrigen utvecklar sig är lika lysande. Och det är två filmer som är precis lika ensamma.

Jag kan inte anklaga en film för att vara lik en annan om båda är så bra. De går att se efter varandra, Matterhorn som en film om de som fortfarande lever och Still Life som en film om de som dör. Och Eddie Marsan, det måste sägas igen, är fantastisk.

En ironisk tanke. Hur många ser filmer som Still Life och Matterhorn? Bilden på den tomma begravningstjänsten fick mig osökt att minnas när jag vandrade genom en biograf tillsammans med en maskinist en gång: Han frågade mig om jag ville se en (som jag minns det) tysk film som hette Du och jag som han skulle visa. Jag sa att jag inte hade tid. Han sa att det var synd; någon borde ju se den.

Varpå han förklarade för mig att en film som görs i ordning och projekteras alltid måste spelas till slut innan den kan spolas tillbaka. Så denna film – som dessutom hette Du och jag – pågick från början till slut den kvällen, i en fullständigt tom biosalong. Bara rader av tomma säten, och så denna film på duken för ingen att se. Förtexterna började, karaktärerna måste ha pratat;  musiken måste ha ekat; något måste ha hänt. Men ingen var där att möta bilderna.

Jag har fortfarande inte sett den filmen. Men jag har sett Matterhorn och jag har sett Still Life och jag tycker du borde göra det också. Filmer ska inte behöva vara så ensamma.

 

FREDRIK FYHR

 

*

STILL LIFE

Originaltitel, land: Still Life, Storbritannien/Italien.
Urpremiär: 3 september 2013 (Venedig).
Svensk premiär: 25 juli 2014.
Speltid: 92 min. (1.32).
Åldersgräns och lämplighet: 15 (av oklar anledning; inget våld eller obehag alls – 11 är mer rimligt).
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Eddie Marsan, Joanne Froggatt, Karen Drury, Andrew Buchan, Neil D’Souza, David Shaw Parker, Michael Elkin, Ciaran McIntyre, Tim Potter, Paul Anderson.
Regi: Uberto Pasolini.
Manus: Uberto Pasolini.
Producent: Uberto Pasolini, Christopher Simon, Felix Vossen.
Foto: Stefano Falivene.
Klippning: Gavin Buckley, Tracy Granger.
Musik: Rachel Portman.
Scenografi: Lisa Hall.
Kostym: Pam Downe.
Produktionsbolag: Redwave Films, Embargo Films, ass. Rai Cinema, Cinecittà Luce.
Svensk distributör: Folkets Bio