A Million Ways to Die in the West

Regi: Seth MacFarlane

Fårfarmare i 1880-talets vilda västern – fast samtidigt är det bara Seth MacFarlane – blir dumpad av sin tjej (Amanda Seyfried), skaffar en till (Charlize Theron) och… inget händer väl egentligen mer förutom att Liam Neeson spelar ond gunslinger, gift med Therons karaktär, som står och glor tills han har ett par scener i slutet, vilka vill lura oss till att tro att filmen handlar om något.

 

Hujedamej! A Million Ways to Die in the West är något så sällsynt som en i nästan alla avseenden kanondålig film. Den hade varit så dålig att den är rolig om den inte tekniskt sett var en komedi. Den är producerad, regisserad, skriven, framförd, masturberad av och kissad och bajsad på av Seth MacFarlane. Eftersom kiss och bajs, och sex och sådant där annat busigt, objektivt sett inte är roligt i sig självt måste man göra det roligt. Farrelly-bröderna gjorde det på 90-talet, till exempel. Men MacFarlane vet inte hur man gör. Alls.

Jag pratar om att göra film nu. MacFarlane är ingen filmskapare. Vänta, säger du då, han gjorde ju Ted? Ja. Jag har inte sett Ted. Otroligt nog har MacFarlane regisserat en hel film förut, som många dessutom gillar. Han borde veta hur man gör en andra gång. Men han vet inte hur man gör. Kanske han trott att han kunnat göra humorn i Family Guy, som MacFarlane är upphovsman till, till icke-animerad spelfilm? Kanske ser rätt dumt ut? Hm?

I den första scenen står Seth och ska duellera med en arg snubbe, men han försöker slingra sig förstås. Han är så dålig skådespelare att scenen inte framstår som verklig någonstans. Seth pekar på marken och vi får se två skuggor – filmen vill mena deras – varpå han böjer sig fram på något sätt (?) så att det ser ut som att den ena skuggan suger av den andra. Ho ho.

Du tror att det är det värsta men det är det inte. Det värsta är att skuggorna inte matchar personerna. Vi tittar på ett separat klipp som hade kunnat komma från en annan film. Det hade fungerat om det var animerat, då klippningen inte behöver matcha för det är bara att animera det som man vill. Men en spelfilm måste hänga ihop visuellt. Denna film är, rent visuellt, amöba-dåligt gjord. Ett hån. Människor som inte vet hur man gör film har gjort den här filmen.

Att MacFarlane är visuellt handikappad, att vi bara ser fyrkantigt sorterade tagningar utan sammanhang, gör att inga skämt kan fungera. Filmen har ingen rytm alls. Tempot är blytungt. All komisk tajming försvinner och skämten slår i marken med dunsar så höga att dammet yr.

Haveriet bygger på att detta är ett megalomaniskt projekt. Man har gett MacFarlane carte blanche utan att tänka på att han saknar talang som filmskapare.

Eller manusförfattare. Manuset (vi går ner för listan här) är ett inkompetent första utkast, antar jag, till en film där MacFarlane otroligt nog gjort en ”stjärnfilm” till sig själv; han spelar sig själv, som om han vore en Arnold Schwarzenegger eller en Eddie Murphy.  Han är ”Seth in the West” här, och vi träffar honom som om han är en utomstående figur som kommit till västern i en tidsmaskin: Han gnäller inför alla han träffar om hur detta är den värsta tiden i historien och att de inte vet vad Parkinsons är än.

Sedan – eftersom han inte vet vad han håller på med – insisterar MacFarlane ändå på en ”story” där hans ”karaktär” blir kär i en skarpskjutande cowgal spelad av Charlize Theron, som tar en kula för laget i varje scen hon är med i; hon tvingas säga saker som ”I’ve got great tits” och fnissa, och sedan hela filmen igenom hjälpa Seth med problemen han har att komma över sitt ex (Amanda Seyfried) genom att oavbrutet skratta åt hans uppenbara (men därmed sagt aldrig intelligenta eller rättfärdigade) ”skämt” om judar och muslimer, indianer förstås, samt diverse kvinnofientlig sexism som han tror passerar om han ”vet” att det är ”politiskt inkorrekt”. Det hade passerat om det var humor, och inte bara agg.

Och Therons uppoffring är inget mot Sarah Silverman som spelar hora (för att använda MacFarlanes ord) som har repliker som ”Come on cowboy, shoot a load all over my face” och det är skämtet. Inget mer. Hon är ihop med en kille (Giovanni Ribisi) som hon aldrig har sex med. Det är skämtet. Inget mer. Om och om igen blir vi påminda om detta ”skämt”.

Theron rider in med Liam Neeson i början, som om de ridit vilse i en bättre film och nu hamnat i denna. Neeson har, å andra sidan, aldrig varit så här lat. Han muttrar varje replik med en halvt medveten dimmig blick som om han försöker minnas vad han ska handla när arbetsdagen är slut (jag gissar på en flaska tequila).

En vagt formulerad ”intrig” puttrar i bakgrunden där Neeson och hans elaka cowboys är i stan för att… ja, vad de nu ska göra. Vem bryr sig? Inte Seth, som visar att de dyker upp men som inte ger någon anledning till varför.

Och under tiden äter filmen långsamt minut efter minut, som en fet orm, i en fullständigt ointressant ”story” om hur Seths ex (Seyfried, en till kvinna som är själsligt våldtagen av Seth) nu är ihop med en rik snobb (Neil Patrick Harris) som äger en mustaschfabrik.  Harris – från How I Met Your Mother – gör vad han kan med ”roliga röster” och billiga (”sheep”) skämt. Så måste han bajsa i en hatt, för sånt är ju jätteroligt. Det är som om Seth straffar honom för att vara tre gånger mer begåvad än honom själv.

Så, det finns en story. Men Seth bryr sig inte om den. Allt handlar om honom, och hans många utdragna monologer som får Jerry Seinfelds lamaste ”did you ever notice”-gags att bli Nobelpris-värdiga. I oändlighet filmar han sig själv när han babblar, babblar, babblar, ointressant, självupptaget skitprat. Folk dör i vilda västern – då och då kommer han på att filmen ska handla om det men, skit samma, det kastas överbord, mer om Seth! Filmen pågår som en trögflytande, ofärdig massa som långsamt böljar upp och ner; Seth pratar oavbrutet, men ibland kommer små bitar av en riktig film upp till ytan innan de sjunker ner igen, i bajs och sekret.

Det rör sig, till exempel, om det fåtalet scener då Seth inte är med och filmen kan andas. Riktiga skådespelare sysslar med skådespeleri. Det är det enda som hindrar filmen från att vara objektivt värdelös till 100%. Eller, det lindrar, lättare sagt. Som paracetamol lindrar huvudvärk. Det, och musiken av Joel McNeely som piskar upp oväntat bra old school-western-vibbar och samtidigt föreslår en komedi som inte finns i den här filmen. Både Jamie Foxx och Christopher Lloyd har cameos – som de figurer du tänker på – och de fick mig att gråta av tanken på en bättre film.

Och skiten är lång, förstås. Skiten är skitlång. I slutändan är skiten två timmar av en självupptagen skitstövel som vill ha sex. Han blir ledsen när han inte får det. Manusförfattaren och regissören kan inte acceptera detta faktum så i en patetisk självuppfyllande dröm låter han den perfekta tian Charlize Theron bli hans ”vän”, som hjälper honom med hans problem och uppmuntrar honom som om hon inte har något bättre att göra alls. Likt en förtryckt slav kallar hon honom för ett ”kap” och ”the nicest guy in the world” när dessa drag inte finns någonstans i manuset. Seth har ingen karaktär alls. Men han utgår ifrån att eftersom han tycker han är så himla bra så borde hon – och vi – tycka det utan bevis. Vi ska även tycka om de tusen ord i minuten han spottar ur sig. Och alla skämt (om sex och våld) som saknar uppbyggnad och punch-line.

Jag menar, ett kap! The nicest guy in the world! Verkligen? Det är vad Eva Braun skulle säga till Hitler i en romantisk hemmainspelning från bunkern. A Million Ways to Die in the West är en pinsam ego-tripp, bara matchad i sin odräglighet av sitt komplett talanglösa filmskapande. Det är en film som straffar sin publik genom att vara inte bara usel utan usel i två timmar. Jag antar att MacFarlane har en pytteyttefjytteliten snopp. En teori som borde tilltala hans intellekt. Och filmen borde heta A Million Wanks with Seth in the West.

 

FREDRIK FYHR

 

*

A MILLION WAYS TO DIE IN THE WEST

Originaltitel, land: A Million Ways to Die in the West, USA.
Urpremiär: 29 maj 2014.
Svensk premiär: 29 maj 2014.
Speltid: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Seth MacFarlane, Charlize Theron, Amanda Seyfried, Liam Neeson, Giovanni Ribisi, Neal Patrick Harris, Sarah Silverman, Christopher Hagen, Wes Studi, Matt Clark, Evan Jones, Aaron McPherson, Rex Linn.
Regi: Seth MacFarlane.
Manus: Seth MacFarlane, Alec Sulkin, Wellesley Wild.
Producent: Jason Clark, Seth MacFarlane, Scott Stuber.
Foto: Michael Barrett.
Klippning: Jeff Freeman.
Musik: Joel McNeely.
Scenografi: Stephen J. Lineweaver.
Kostym: Cindy Evans.
Produktionsbolag: Bluegrass Films, Fuzzy Door Productions, Media Rights Capital, RGB Media.
Svensk distributör: UIP.