Sånger från Manhattan

Regi: John Carney

Avdankad skivbolagsagent träffar ung singer-songwriter och de påbörjar ett skivprojekt ihop utanför mainstreamen, samtidigt som de ältar sina respektive kärleksproblem.

Man måste förtjäna att ha med Dooley Wilsons As Time Goes By i en film. Sånger från Manhattan – med orignaltiteln Begin Again – gör det. Dan (Mark Ruffalo) sitter på en bänk tillsammans med Greta (Keira Knightley) och lyssnar på den; han säger ”Musik kan göra det mest banala till något som känns viktigt”.

Och det är samma sak med den här filmen. Den är banal men den känns viktig. Det är något så ovanligt som en feel-good som förtjänar att göra oss på gott humör. Jack Blacks karaktär i High Fidelity skulle kanske kalla den för en skam, men han vore den enda.

Men man får inte vara cynisk vad gäller sådana här filmer. Allt de behöver göra är att fungera och den här filmen fungerar. Den är inte på något sätt grundbrytande, men den är inte lat. Den liknar andra filmer men den är inte opersonlig. Den har själ och hjärta där inuti sin lite plastiga Hollywood-förpackning. Den är som du och jag; den kan inte rå för hur den ser ut. Den är regisserad och skriven av John Carney, som låg bakom musikalen Once (2006), som jag vill minnas var ungefär som Sånger från Manhattan men bättre.

Mark Ruffalo spelar alltså Dan; en alkoholiserad kuf som en gång i tiden var en toppagent för ett skivbolag. Keira Knightley spelar alltså Greta; en begåvad tjej som skriver låtar. De träffas av en slump på en bar. De skulle kunna bli kära i varandra men de är båda upptagna, med varsitt förhållande till musiken.

Greta har nyligen dumpats av sin pojkvän (Adam Levine) som bestämt sig för att åka ut i stora världen för att bli rockstjärna.  Hon vill inte veta av någon eller något, förstås, men hon gillar sättet hon inte behöver bry sig om Dan. Han säger åtminstone sanningen hela tiden. Hans CV är fullt av artister han upptäckt, och en gång i tiden var han ganska revolutionär. Nuförtiden ser han sin framtid i bottnen av en whiskeyflaska och när vi möter honom har han förresten fått sparken. Han har förstås ex-fru och dotter också. Det ingår ju alltid i paketet.

Storyn går ut på att de tillsammans hittar på en alternativ karriär för Greta; de startar ett band och gör en skiva som de spelar in på gator och gränder, hustak och parker i New York, mitt bland folk; sorlet kommer med på ljudspåret och skapar en ”autentisk” ljudbild. Filmen är också inspelad på New Yorks gator enligt en gör-det-själv-stil som känns lite fejkig. Det är många låtar som kommer och går och de flesta handlar om Gretas tankar och känslor som en lagom cool katt i storstan, can ya dig. Det känns också lite fejkigt. Men inte helt och hållet. Låtarna känns inte direkt originella, men de är genuint menade. Ju mer man lyssnar på texterna desto mer får man ut av filmen.

Cee Lo Green – under alias ”Trouble Gum” – är en av artisterna Dan tydligen upptäckt; andra fina biroller kommer från Mos Def, som Dans halvt själlösa kollega, samt den ofta märkligt rolige James Corden, som spelar en mysig ”bloke”-kompis till Greta från England. Den alltid lika stabila Catherine Keener, som Marks ex-fru, dyker upp som om hon bor i varje film som spelas in i New York och Hailee Steinfeld är inte fy skam som den förbisedda tonårsdottern dem emellan.

Det låter kanske som en ganska ointressant och stereotyp film, men den är faktiskt inte så pjåkig. Skådespelarna har inlevelse som inte går att fejka; Ruffalo är smått superb och Knightley visar att hon kan vara bra i rätt roll (det är en ganska chockerande kontrast mot henne här och i till exempel Jack Ryan: Shadow Recruit). Manuset lägger all vikt på karaktärerna och låter storyn lunka på så att vi får lära känna dem – och filmen försöker hela tiden undvika klyschor och konventioner för att ge oss något autentiskt istället. Den leker till och med lite i klippningen under första tredjedelen, där vi får veta vilka alla är genom en del oväntade tillbakablickar.

I grund och botten är Sånger från Manhattan ett relationsdrama, och karaktärerna pratar om sina relationer på trovärdiga sätt. De ställer frågor som inte är självklara. De blir inte osams av idiotiska skäl, som i korkade romkoms. De blir inte ihop efter att de gjort slut. Livet går vidare och man får ta vara på den kärlek man hittar i livet. Musik är viktigt. Genom det uttryckssättet får även ”det mest banala en mening”, som Dan uttrycker det. På sätt och vis handlar filmen om väldigt emotionella karaktärer som försöker hitta sätt att känna glädje efter för lång tid av sorg.

Det är synd att den här storyn kommer i ett så konventionellt paket. Musiken är ganska radiovänlig, mycket är sentimentalt, en del könsstereotypa inslag finns och man påminns ofta om att skådespelarna bara är skådespelare i en film, trots att de så hårt försöker framstå som riktiga människor. Hade det varit en riktig indiefilm – där ett ungt, fattigt filmteam faktiskt gått ut på gatorna i New York med oetablerade skådespelare för att gerillafilma sin story med egenskriven, osignad musik – så hade den kunnat vara riktigt, riktigt bra.

Nu är den var den är. En fin liten biostund. En film som inte är otrolig, men bra. Ovanligt stabil för att vara vad den är. Den försöker trots allt, med allt den har, och det är verkligen inte alla filmer av det här slaget som gör det. Dessutom är den ganska mysig. Jag brydde mig om vad som hände i den, och jag satt och stampade takten från början till slut.

FREDRIK FYHR

*

Sånger från Manhattan har biopremiär premiär 18/7.

*

SÅNGER FRÅN MANHATTAN

Originaltitel, land: Begin Again, USA.
Urpremiär: 7 september 2013 (Toronto International Film Festival).
Svensk premiär: 18 juli 2014.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process och bildformat: D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Keira Knightley, Mark Ruffalo, Hailee Steinfeld, Catherine Keener, Adam Levine, Aya Cash, Mos Def, James Corden, Rob Morrow, CeeLo Green, Maddie Corman, Sheena Colette, Shannon Maree Walsh.
Regi: John Carney.
Manus: John Carney.
Producent: Tobin Armbrust, Anthony Bregman.
Foto: Yaron Orbach.
Klippning: Andrew Marcus.
Musik: Gregg Alexander.
Scenografi: Chad Keith.
Kostym: Arjun Bhasin.
Produktionsbolag: Likely Story, Exclusive Media Group, Sycamore Pictures, Apatow Productions.
Svensk distributör: SF.