Oculus

Regi: Mike Flanagan

Två syskon tar reda på att deras traumatiska barndom påverkats av en ond spegel.

 

Oculus är bra skräckfilm, uselt gjord. Den är så dåligt regisserad och framförd att det är mycket lättare att se den som en komedi. Jag menar nu inte att det är en sådan där ”så dålig att den är rolig” -film. Jag menar att den verkar vara gjord som en komedi – fast den ska inte alls vara det.

Den behandlar två syskons kamp för att ta reda på vad som hände i deras barndom, då brodern dödade deras pappa efter att pappan dödat deras mamma. Efter en lång tid psyket kommer nu myndige brodern (spelad av Brenton Thwaites) ut, bara för att mötas av en i det närmaste besatt storasyster (Karen Gillan) som är övertygad om att det egentligen var en övernaturlig spegel som ligger bakom allt.

Okej. Här fanns flera möjligheter att göra något bra. En spegel är inte en dålig liknelse, för alla skärvor av den bra filmen Oculus skulle kunnat vara ligger verkligen överallt.

Tim, brorsan, är övertygad om att det där med spegeln bara är fantasier. Kaylie, syrran, håller på med något slags videoreportage som går ut på att bevisa spegelns övernaturlighet. Varför inte bara ha sönder den, frågar Tim?

Kaylie stirrar på honom och säger: ”Smash it…! By all means!”

Och jag tänker: Ace Ventura! Hon levererar repliken exakt som Ace Ventura! Ho ho!

 

Skådespelarna är verkligen inte bra, och det är det första (gigantiska) problemet med filmen. Karen Gillan är känd från TV-serien Dr. Who, ser jag på IMDb, så hon lär ha fans och uppbackare. Hon kanske är bra egentligen. Men hennes karaktär här går inte att ta på allvar för det som ska vara en besatt ung kvinna på jakt efter sanningen om sin barndom blir här en karaktär som antingen är spritt språngande galen eller en amatörskådespelare som tar i så det knakar: Hon flänger omkring och pratar väldigt fort och stirrar som om hon har en klocka som tickar ner intill sig men vi får aldrig en känsla av att det här är en karaktär på riktigt. Såvida hon inte fått för sig allt det här om spegeln och hon egentligen ska vara störd – och filmen verkar köra på det spåret ett tag…

Men, nej, det gör den inte alls visar det sig. Vi har redan börjat filmen med en läskig kvinna med självlysande ögon i ett mörkt rum så vi fattar att den här filmen inte är ute efter en ”tänk om allt bara är fantasi”-twist. Självlysande ögon är inte vetenskapligt belagda. Och, förresten, om du har en irrationell skräck för Jawa-figurerna i Star Wars, så kanske Oculus är för dig.

Brenton Thwiates, som också gjort TV och som har en försvinnande liten roll som prins i Maleficent, får inte göra mycket mer än att stirra och se dum ut. Han är den senaste i raden Ashton Kutcher-kopior vars karriär existerar för att det finns en marknad för söta tjugonåntings. Återigen, han kanske är en bra skådespelare egentligen. Oculus är inte filmen att visa upp på CV:t i framtiden.

När vi har två huvudroller som inte fungerar, kollapsar hela filmen. Vi klipper mellan de två kidsen till när de var små och vi får möta deras föräldrar – Rory Cochrane och Katee Sackhoff; återigen, var det bara ett äktenskap i kris eller var det månne en hemsökt spegel? Och på vilket sätt skulle i så fall den där tanten med de självlysande ögonen, i första scenen, vara något annat än en läskig gast?

Sackhoff har också gjort TV och hon är en habil skådespelare som kan leverera repliker och le/gråta som en hemmafru om rollen kräver det, men så mycket mer inlevelse hittar vi inte här. Rory Cochrane har haft biroller i Parkland och Argo. Han är en trooper. Han är den enda i filmen som gör ett lite mer imponerande jobb, men då är också rollen som familjefadern i det nya familjehuset som blir galen och ger sig på sin familj… eh, ja, lite gjord?

Så länge Oculus lite halvt verkar gå ut på frågan om Tim och Kaylies barndomsupplevelser bygger på ”vanligt”, domestiskt våld eller på mindre vanliga övernaturliga speglar så finns en chans för filmen att vara intressant. Detta är en tredjedel ungefär. Jag kände att: Okej, men det är ju åtminstone en intressant premiss. Tim, som suttit på psyket, vill se det rationellt; Kaylie, som grottat ner sig i gamla polisrapporter och konspirationsteorier, vill se det som övernaturliga fenomen.

Regin är fortfarande ”Filma det som är framför kameran”. Dialogerna är fortfarande extremt övertydliga, där karaktärer rabblar alltför mycket information på ett onaturligt sätt, inklusive hela Wikipedia-artiklar om diverse psykologiska fenomen (sådär som vi ju alla pratar med varandra: ”Har du hört talas om latinus fenomenus? En sällsynt defekt i frontalloben, patienter från sexton länder samlades nittonhundrafemtiosju för att delta i ett experiment där…” sånt man säger i förbifarten). Och manuset innehåller fortfarande helt (o)begripliga repliker som ”Oh, look, it’s dog!”

(Hunden heter ”dog”… jo på riktigt)

Men den riktigt, riktigt, riktigt stora besvikelsen med denna redan från början misslyckade film är att allt det här är helt meningslöst.

Varför?

Därför att en magisk spegel kan fungera lite hursomhelst. Vem bryr sig om ett sammanhang?

Åh jo. Var redo att inte behöva hänga med i filmens andra hälft. Vadå, trodde du på allvar att filmen skulle handla om psykologi? Nej, det är förstås så att en magisk spegel torterar huvudpersonerna på ett sådant sätt att de inte längre kan skilja på fantasi och verklighet. Vilket i praktiken leder till att vi bara får se karaktärerna gå omkring och uppleva trista hallucinationer (vissa är bara fåniga, som en som involverar ett äpple och en glödlampa). Och vid det här laget har allt filmen började med – är upplevelserna övernaturliga eller psykologiska? – lämnats helt därhän. Du tar en tugga av ett random rött äpple på en bänk – för du har jagats av spöken en hel kväll och du är hungrig, antar jag – och märker att (kras!) det egentligen är en glödlampa. Sen blir det ett äpple igen, när du blött i munnen ett tag.

Säkert bara din inbillning!

Oculus urartar i en sinnesavtrubbande långtråkig serie hallicunationer och mumbo jumbo där ingenting spelar roll och där vad som helst kan hända. Det finns ett ”mysterium” i filmen – eller en exakt omständighet, rättare sagt; ska man tycka illa om pappan i slutet eller inte, typ. Och filmen kan gott och väl komma till den slutsatsen omgående men, nej, vi behöver 20 minuter av infantil vandring genom ett spökhus där upp är ner och ner är upp och man därför lika gärna kan gå och lägga sig istället för att hålla ögonen öppna på filmen.

Stoffet är sådant som bra regissörer gör bra filmer av. Vi kan kalla det mindfuck-skräckfilmen. David Lynchs underskattade Inland Empire. Lucio Fulcis för evigt missförstådda The Beyond. Regissören och manusförfattaren Mike Flanagan är, av allt att döma, inte en filmskapare av samma kaliber. Han har skrivit manuset till Oculus byggt på sin tidigare kortfilm med samma namn. Han har säkert hjärtat på rätta stället.

Men jag har, när jag tänker efter, sett avsnitt av Scooby Doo som är bättre än Oculus. De hade en början, ett mitt och ett slut som gick ihop: Den där gubben i början visade sig vara gubben som klätt ut sig hela tiden!

Se där, lite logik. Oculus tror att sådant inte behövs i en sådan här skräckfilm. Det är en film som inte bryr sig så noga. Det är därför inte ens okritiska skräckfilmsfans behöver skynda sig att se den, och det är därför den havererar fullständigt.

 

FREDRIK FYHR

 

*

OCULUS

Originaltitel, land: Oculus, USA.
Urpremiär: 8 september 2013 (Toronto International Film Festival); 3 april 2014 (Cannes, premiär).
Svensk premiär: 11 juni 2014.
Speltid: 104 min. (1.44).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: codex; 2.39:1.
Huvudsakliga skådespelare: Karen Gillan, Brenton Thwaites, Katee Sackhoff, Rory Cochrane, Annalise Basso, Garrett Ryan, James Lafferty, Miguel Sandoval, Kate Siegel, Scott Graham.
Regi: Mike Flanagan.
Manus: Mike Flanagan, Jeff Howard.
Producent: Marc D. Evans, Trevor Macy.
Foto: Michael Fimognari.
Klippning: Mike Flanagan.
Scenografi: Russell Barnes.
Kostym: Lynn Falconer.
Produktionsbolag: Intrepid Pictures, Blumhouse Productions, WWE Studios.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.