Y tu mamá también (2001)

<- Cykeltjuven.
-> Två eller tre saker jag vet om henne.

Regi: Alfonso Cuarón

Ynglingarna Julio och Tenoch – som spenderar sommardagarna med alkohol, knark och sex – får av en slump med sig den fullvuxna kvinnan Luisa i sin bil på en resa till en strand de hittat på men som de låtit henne tro finns i verkligheten. Om hon inte förstår att de inte vet (inte omöjligt). Det blir några dagars bilfärd, köttsliga eskapader och melankoli. En okänd berättarröst kommenterar då och då saker som på olika sätt har att göra med det vi ser.

 

Jag har aldrig varit i Mexiko och jag har aldrig sovit på en strand. Har inte ens körkort. Ändå känner jag varje hjärtslag i Y tu mamá también, Alfonso Cuaróns genombrott och fortfarande bästa film. Där de flesta filmer utspelar sig i någon slags verklighet utspelar sig Y tu mamá también inuti ett minne. En halvdröm om vad som en gång var. Saker som skedde innan man visste hur saker egentligen låg till. Återstoden av en upplevelse; skärvorna, förlorade i tid och rum.

Ett mästerverk – fast kanske det lättaste och mest tillbakalutade som gjorts. Första gången jag såg den tyckte jag den var fantastisk, men jag förstod inte hur fantastisk den faktiskt var – Eller så gjorde jag det. Om du bara vill ha en generell rekommendation och en hyggligt kort text så duger min sjuttonårings recension från 2003 fortfarande, även om jag där kallar filmen för en ”taco” – för en mer intellektuellt stimulerande överkurs, läs KD:s essä om filmen och om Cuarón (dessa texter publiceras i tandem med denna text).

Jag läser min recension från 2003 igen och inser att jag förstod filmen bättre än jag kommer ihåg att jag gjorde. Jag gav den 4 av 5. Men jag har inget dåligt att säga om den – Recensionen säger alltså 5 av 5. Jag antar att det var genren och formen – detta är en film med humor och sex – som pliktskyldigt sänkte betyget. Den typen av omedvetna snobbighet som brådmogna tonåringar tveklöst kommer att luta sig mot, eftersom det är lättare att vara konventionell än att ha egna åsikter. Resonemanget var ungefär att eftersom en film som Road Trip existerade var Y tu mamá también inte bättre utan lite sämre, bara för att de gick att jämföra.

Hursomhelst. Jag ser om Y tu mamá también för första gången sedan dess och jag är tagen. Rodnar. Stirrar fascinerat. Jag är också, återigen, ute på vägen. Vilken film detta är. Vackert gjord in till minsta cinematiska fiber. Varje idé i den känns spontan, men ändå fungerar precis allt som händer i den. Bilderna lyfts ut ur sina sammanhang och hamnar hos oss, i åskådaren; våra egna minnen, våra egna associationer. Så orättvist det vore att se detta som en lättsam feel-good.

Jag menar, den är inte ens speciellt feel-goodig. Den är snarare en sådan där ”feel-sorta-bad-movie”. Den är melankolisk som en sång ur ton. Det den bäst fångar är kanske våra minnens ljudlöshet. När jag tänker tillbaka på filmen ser jag leende ansikten och handhållen kamera – precis som visuella minnessnuttar i ens hjärna – och jag ser det i tystnad. Upplys mig gärna med vetenskap här, men jag misstänker att människan på någon nivå inte har förmågan att minnas ljud. Jag kom att tänka på det när jag såg Y tu mamá también – eller när jag försökte minnas den igen. Vågskvalp, skratt, jukebox-dans, sex och stön; alla bilder i nästan total tystnad.

 

Filmen handlar om två pojkar. Killar. Definitivt inte två ”män”. Tenoch (Diego Luna) och Julio (Gael García Bernal) är barnsliga och pubertala fastän de inte direkt är jättesmå. De tycker om alkohol, knark och sex. Humor finns i en prutt. Det är dessa saker som binder samman deras vänskap – Tenoch är överklass och Julio medelklass, men de fnissar, gapskrattar, tjurar och har tråkigt ihop. De har förstås också en ”pakt”, en hemlig ”klubb”, ett par ”budord”, allt det där.

Sanningen är att de väntar på att livet ska börja. Alltså, inte livet utan ”livet”. I förbifarten får vi höra något om en utbildning som Julios föräldrar tvingar på honom. Han har ingen lust. Han vet inte vad han vill. Han och Tenoch är för gamla för att klassas som barn men för unga för att ses som vuxna. De vet det inte, men deras liv har inte börjat – eller slutat, beroende på hur man vill se det. Vid det laget filmen är slut kommer denna period av limbo vara över för dem och De Kommer Veta.

Vägen till upplysning går genom köttets trädgård. Förkroppsligad i filmens mest psykologiska och realistiska karaktär Luisa (Maribel Verdú). Luisa är mitt i livet, fast i ett överklassäktenskap och gift med mannen som bara råkar vara någon avlägsen kusin till Tenoch. De tre möts på ett påkostat bröllop. Tenoch och Julio är fulla, såklart. Som ett skämt – inspirerat av kåthet och trams – säger de att de kan ta med henne till en strand de känner till, men att det är en bit att åka. Och oberäkneligt nog går Luisa med på planen. Julio och Tenoch kan inte säga nej till henne – för hon är ett löfte om sex, hur absurt och ogenomtänkt det ”löftet” än verkar – så de får hitta någon slags strand på någon slags karta och fixa en bil och åka ut på vägarna med henne och se vad som händer.

 

Luisa ser igenom Julio och Tenoch på en gång, men håller en slags vuxen, genomlevd hövlighet mot dem. Det finns ingen anledning att vara taskig mot dem. Hon skulle ändå inte kunna förklara allt hon vet om livet, som de inte har en aning om. Hon följer med av en anledning, men vi behöver egentligen ingen under stora delar av filmen. Y tu mamá tambien fungerar på flera nivåer och den mest befriande nivån är bara stämningen och känslan i den. De ger sig ut på vägarna och det drömska, minnesliknande, fragmentariska slår in som solkatter på väggarna och någon som blåser ut ljus på en födelsedagstårta för så längesedan.

Du kanske har tågluffat. Du kanske varit ut på äventyr. Du kanske har haft vänner du inte känner längre. Man växer ifrån varandra. Du kanske minns din ungdom; det patetiskt uppenbara i sex, och det lika pinsamma behovet av det.

Av anledningar vi till sist lär oss helt är Luisas behov stort. Hon är inte direkt kåt, så mycket som hon är desperat; i hennes huvud är sex del av ett paket som består av den mest ideala friheten. Däri ingår också ett liv på en sandstrand. Plötsligt har Luisa bestämt sig för att lämna civilisationen, lämna mannen, lämna överklassen och åka rakt ut i ingenstans på ett äventyr helt utan garantier.

Hennes beteende är ett stort mysterium för Julio och Tenoch, som letar efter sex och som får sex. Därefter känner de skam – den naturliga följden av att inte kunna prestera och göra sina egna lustar rättvisa när man är väldigt ung och ett hjälplöst offer för macho-ideal. Men all stolthet måste sväljas. Deras självupptagenhet måste bemötas. Att växa upp är att inse sin egen betydelselöshet. Och att saker som kärlek och sex inte alltid är exakt vad de ser ut att vara. Det finns en hel del sexscener i filmen, och en är mer intressant än de andra. Man kan tolka den bokstavligt eller mer filosofiskt. Jag tror man kan ”göra båda”, så att säga.

En mer konventionell version av den här filmen skulle vara lättsam, ytlig, förglömlig. Många sådana filmer finns. Det som separerar Y tu mamá también från dem är sättet den är gjord på. Cuarón måste ha känt sig ute på flykt själv, för så mycket liv och rörelse i tekniken; så många olika saker han prövar på. Mycket måste vara improviserat men lik förbannat fungerar det.

Som när Luisa reser sig upp från ett bord, går bort till en Jukebox och börjar dansa med kameran – stirrar oss i ögonen. Det dryper av självmedvetenhet som oftast bara fungerar i franska filmer från 60-talet, men här känns det komplett naturligt. Det måste ha känts naturligt för Cuarón att filma det så också. Kreativiteten tar sig genom bildrutorna. Det är vackert.

 

Men den verkliga nyckeln till filmens originalitet ligger i berättarrösten som förföljer bilderna. Vem är detta? Han berättar vad karaktärerna känner ibland; vid andra tillfällen förklarar han vad som händer utanför deras liv (de passerar en plats där en människa har dött; de får aldrig veta något) och ibland är berättaren direkt kryptisk och mystisk (en ljuvligt kuslig passage om blödande kycklingar till exempel; det förtjänar kanske en googling men jag vill inte veta mer).

En av många dimensioner berättaren skapar är ensamhet. Det här perspektivet sliter oss bort från karaktärerna och gör deras personliga historia till en av miljarder i den stora, vida världen. En sekund är en sekund överallt. Dessa tre människor är förlorade i tiden tillsammans med dig, mig, allihop.

Man kan föreställa sig hur det sett ut om någon av karaktärerna haft berättarröst istället, och se hur mesig och ospeciell filmen blivit. Här har vi en främling som berättare, vilket gör karaktärerna betraktade. Det är inte olikt François Truffauts metod i Jules och Jim (1962), som också handlade om två pojkmän och en otämjd kvinna. Cuarón är definitivt en regissör som har franska nya vågen att tacka. Y tu mamá también överträffar Jules och Jim, till exempel, genom att utveckla det här ”nära-inpå-livet”-perspektivet och göra något ännu mer närgånget och övertygande.

Samma ödesmättade känsla från Jules och Jim finns dock i Y tu mamá también – Känslan av att vi tittar på något som redan hänt; något vars utgång inte går att förändra. Jag kom inte ihåg mycket av filmen när jag såg den igen, men jag kom ihåg slutscenen. Hur hårt den tog på mig; hur väl jag kände igen mig i den.

Men då var jag själv sjutton. Idag är jag närmare Luisa i åldern. Jag fann mig nyfiken på hennes liv. Bilden som stannar kvar i mig är den när hon står på strandkanten; det är en plats närmare mening än någon hon haft förut och absolut någon hon kommer få i framtiden. Den kallas Boca del Cielo – Himlens mun. Det är en slump att den heter just så – men det kan förstås inte vara en slump.

Och så slår livets vågor in och försvinner och återkommer. Tre människohjärtan förenas och separeras och sådant är livet. Någonstans i tiden har detta skett mellan några människor. Det har skett tusentals gånger förr och det kommer hända tusentals gånger igen. Tänker man på det tillräckligt mycket kan man bli gråtfärdig – inte för att det är glädjerikt. Inte för att det är speciellt sorgligt. Utan för att det är en onåbar och oändlig känsla som befinner sig precis där i mitten – Det är vad det är.

Varat, kanske de gamla existentialisterna skulle kalla det. Y tu mamá también är en av de bästa filmer som gjorts om den melankolin. Den fångar den i en glasburk, där syret aldrig tar slut. Jag vet inte vems burken är, eller på vilken hylla den står, men jag tror vi alla är fast i den och kanske är det därför livet känns som det gör ibland.

 

FREDRIK FYHR

 

*

DIN MORSA OCKSÅ!

Originaltitel, land: Y tu mamá también, Mexiko.
Urpremiär: 8 juni 2001 (Mexiko).
Svensk premiär: 20 december 2002.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm, 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Maribel Verdú, Diego Luna, Gael García Bernal, Ana López Mercado, Nathan Grinberg, Verónica Langer, María Aura, Giselle Audirac, Arturo Ríos, Andrés Almeida.
Regi: Alfonso Cuarón.
Manus: Alfonso Cuarón, Carlos Cuarón.
Producent: Alfonso Cuarón, Jorge Vergara.
Foto: Emmanuel Lubezki.
Klippning: Alfonso Cuarón, Alex Rodríguez.
Scenografi: Marc Bedia, Miguel Ángel Álvarez.
Kostym: Gabriela Diaque.
Produktionsbolag: Anhelo Producciones, Besame Mucho Pictures.
Svensk distributör: Folkets Bio (35 mm, 2002), Njutafilms (DVD, 2010).