Maleficent

Regi: Robert Stromberg

Sagan om Törnrosa, fast ur den (inte längre) onda fen Maleficents perspektiv. 

 

Angelina Jolie är verkligen en gamla skolans filmstjärna. Vår tids Lauren Bacall, kanske. Filmfotot dyrkar henne. Hon kan bära och dominera en Hollywood-film som få andra av hennes slag. Hon kan ha en majestätisk framtoning, men så kan hon ge ifrån sig det där spruckna ledsna ansiktsuttrycket och mänsklighet sipprar fram ur henne; syntetiskt, förstås, men precis vad en Hollywood-drottning ska vara.

Jag har försvarat Jolie i många tramsiga filmer – som Wanted (2008) och Salt (2010) till exempel – för de har oftast varit skickligt gjorda. Vanligen väljer hon sina projekt väl. Hollywood-kungligheter av hennes magnitud har inte råd att ta så många snedsteg.

Och kanske det finns folk som kommer gilla Maleficent – jag har ännu inte läst ett enda ord om den – men jag är inte en av dem. Det är en hopplös film, som försöker göra om sagan om Törnrosa. Det som inte behöver förändras vill den förändra till det sämre och det som behöver förändras vill den förändra till det som inte fungerar bättre. De här förändringarna är inga detaljer heller, utan filmens enda poäng. Berättandet är som en powerpoint-presentation: ”Okej, Maleficent. Så här hade vi tänkt oss… ’Det var en gång’, så ska man väl börja? Okej, hur var det nu? Jo! Så här…”

Men ack och ve, Maleficent är ett alltför stort storytelling-pussel vars enda bedrift är att med nöd och näppe inte sakna några bitar utan ungefär gå ihop i slutet. En enkel liten godnattsaga har blivit en oöverskådlig och meningslös berättelse där ingen är varken god eller ond och där ingenting därför spelar någon roll.

Vi får lära oss att Maleficent – en av Disneys bästa onda feer – egentligen var snäll när hon var liten. Det var bara det att hon blev sviken av sin sanna kärlek: En yngling vid namn Stefan som senare växer upp och blir paranoid och sunkig kung i behov av en dusch och rakhyvel. Han ”stjäl” hennes vingar och hon förvandlas till den rasande varelsen känd från Disney-klassikern Törnrosa (1959), som Maleficent till två tredjedelar är en remake på.

När Stefan växer upp och får en dotter – via en helt osynlig drottning vi bara träffar i en scen – kastar Maleficent en förbannelse på barnet som går ut på att hon innan sin sextonårsdag kommer sticka fingret på en slända och falla i evig sömn; en förbannelse som bara kan hävas av ”äkta kärleks första kyss”. Spädbarnet växer upp till att bli naturbarnet Aurora, skyddad av tre goda älvor (spelade av Lesley Manville, Imelda Staunton och Juno Temple) ute i skogen. Den där sextonårsdagen närmar sig alltjämt.

Men det vet ni nog redan. Så långt är Maleficent på ett ungefär en utveckling av Törnrosa. Det är när vi kommit igenom denna – alldeles för hastigt berättade – prolog som de verkliga revisionerna börjar.

Nu är det förstås så att filmen från 1959 alltid varit i akut behov av fördjupad intrig. Det är en av studions läckraste filmer rent visuellt, för den gjordes i det senare aldrig använda Super Technirama 70-formatet vilket skapade otroligt vackra tvådimensionella målningar till bilder; men intrigen var otroligt fyrkantig.

Men det ursäktar inte en film som Maleficent. Här går nästan ingenting ihop och dessutom är den visuellt ful, både i fotot (fullt av tråkiga närbilder och medium shots) och i det murriga 3D-dunklet som bara avbryts av de där CGI-grälla färgexplosionerna till landskap där folk flyger omkring och vi knappt hinner följa med. Relationen mellan Maleficent och Aurora – som är berättelsens kärna, här – drunknar i ett hav av plot-points, exposition och allmänna dumheter.

De tre älvorna är helt värdelösa på att ta hand om Aurora och det blir Maleficent som flera gånger får rädda bebisen från en säker död (när hon till exempel springer rakt ut för ett stup medan älvorna är upptagna med att syssla med djupt humorbefriade comic relief-rutiner). Jo, för det är nämligen så att Maleficent vakar över Aurora som en slags ”Obi-Wangelina” (tillsammans med en till överflödig karaktär, en tråkig snubbe hon förvandlar till kråka ibland).

Och någonstans där när Aurora växt upp till att bli – den idealiskt valda – Elle Fanning så stiger Maleficent in för att agera gudmor åt henne och de blir kompisar. För alla tjejer behöver ju en mamma! Någonstans på vägen börjar Maleficent ångra att hon gett Aurora sin förbannelse och här någonstans tänker jag sluta prata om intrigen.

Jag antar att det lät bra på papperet. Men problemet med den här filmen är att den inte försöker förmänskliga en gammal fantasy-roman eller Bibeln eller någon gammal könsstereotyp TV-serie utan en saga. Där är gott och ont hela idén. Det var därför Maleficent, i Disneys Törnrosa, var en sådan dynamisk skurk: Hon osade ondska. Oförklarlig, dundrande ur-ondska. Till och med de trailers som finns för Maleficent spelar på den ondskan och får det att se ut som att filmen egentligen handlar om Maleficent, den underbart onda fen.

Men ack nej. Maleficent är vår ”hjälte”. Och jag antar att Aurora är vår hjälte också. Det finns inga skurkar i filmen? Tja, det finns den sluskige Stefan som inte gör en människa glad. Sedan finns det tre jobbiga älvor som aldrig gör någonting roligt – och som praktiskt taget inte ens behövs i intrigen den här gången (de hjälpte till ganska mycket i filmen från 1959). Och, ja, sen finns det en ung prins också. Han kommer som på tal om ingenting. Vi lär inte känna honom. När hans scener är slut försvinner han.

Det är det andra centrala problemet med Maleficent – Allt är för hastigt och ytligt berättat. Vill man göra en film om karaktärer som varken är goda eller onda (eller som ”både är hjälte och skurk”, som det heter här) så måste man skapa lite fler dialoger, lite mer djup i orden, lite fler rötter och lite starkare engagemang. Angelina Jolie och Elle Fanning kan liksom inte bara dyka upp och sedan bara ”vara” de här ”djupare” rollerna. Manuset måste göra sitt också.

Istället rusar Maleficent genom sin intrig och försöker desperat fånga alla de nyanser och fördjupade karaktärsdrag som den hinner med, men den måste samtidigt få sin intrig att gå ihop. Planteringar måste plockas upp. Intriglösningar måste nås. Feer tål inte järn, får vi veta i de första scenerna. Naturligtvis kommer det visa sig bli ett problem senare; samtidigt skapar det frågan varför inte kung Stefan nu bara kunde ta kål på Maleficent redan från början? Han är omringad av riddare. Han bor i en borg. Snälla någon, han är väl omringad av järn? Varför envisas han med eld, pilar, svärd? Han kan ta en rostig nyckel eller något och kasta den på henne.

Intrigen fortsätter genom samma minerade mark av bristande logik och långsökta utvecklingar. Sättet Aurora faller offer för sin förbannelse är så urbota idiotisk att jag ville lämna salongen. I sexton år vakar de tre älvorna över henne men dagen innan sextonårsdagen orkar de inte hålla koll på henne? När kung Stefan träffar sin dotter för första gången på sexton år är han inte ens intresserad av att se till att hon inte sticker fingret på något.

Istället är hans hjärta upptaget med krig – en intressant idé som filmen aldrig gör något av. Det finns andra små stunder när en bättre film antyds: En om människors korrupta själar, en om tro, hopp och kärlek kontra cynismen. En sagolik film om hopp.

Men mest är det skådespeleriet som gör det. Elle Fanning är fast med en otacksam roll som blond smilfink, men hon har till exempel en scen med Jolie som är ganska gripande. Den går ut på att Aurora får veta vem Maleficent egentligen är. Hade vi kunnat bygga upp mer för den scenen. Hade vi kunnat stanna där. Hade vi kunnat utveckla karaktärerna. Hade vi kunnat få lite mer bra skådespeleri.

Ja, då hade det inte varit Maleficent. Den säger: ”Ur vägen med er, karaktärer! Intrigen måste fram! Vi måste göra en Törnrosa-film med bättre karaktärer nu så… fast vänta…”

Av alla nödlösningar intrigen klämmer ur sig är slutet det mest cheesy. Finns den sanna kärlekens första kyss? Åh jo. Men allt är relativt!

Mer än så ska jag väl inte ”spoila”. Det här med att allt är relativt är vad Maleficent går ut på. Att även onda sagofeer måste vara ”varken goda eller onda”. Men är det verkligen nödvändigt? Så fort Angelina Jolie blänger med sina onda ögon är hon fantastisk. Så fort hon ska vara lite snäll så undrar man varför den onda feen inte är ond. Det är ju fortfarande en saga och sagor är inte komplicerade.

Men Maleficent är komplicerad. Ologisk. Rörig. Nästan allt den försöker göra misslyckas den med. Hade det varit en bättre film hade jag kunnat överväga dess budskap mer seriöst. Som det är nu sörjer jag bara en misslyckad möjlighet. Detta är en film som gräver sin egen grop, glatt hoppar ner och sedan ligger där och sprattlar och ropar: ”Curses, curses”!

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

PS.

Många verkar ha tolkat Maleficent som någon slags ”feministisk” revision av Törnrosa-sagan. Detta läser jag som välvilligt önsketänkande. Bara för att en film kan väcka en feministisk diskussion betyder det inte att filmen i sig är feministisk. Ingenstans i filmen finns några tydliga fördjupningar eller nyanseringar av karaktärerna och aldrig placeras de i en explicit feministisk kontext – sådana får man i så fall helt enkelt hitta på själv sker i filmen, om man vill se dem där.

Finns en ”feminism” i filmen är den ganska konventionell och handlar mer om moderskap, eller rättare sagt plast-mammaskap; varför får vi aldrig träffa Auroras mamma och varför är Aurora aldrig intresserad av henne? Kanske för att Maleficent måste få agera den perfekta gudmodern – vilket hon blir i filmen: Det tillfredsställande substitutet för en förlorad mor. Med tanke på Jolies många adoptivbarn är det inte omöjligt att hon attraherades av rollen på grund av den idén. Några andra feministiska idéer i denna film är svåra att hitta, eftersom den är så rörigt och slarvigt berättad.

 

*

MALEFICENT

Originaltitel, land: Maleficent, USA.
Urpremiär: 28 maj 2014.
Svensk premiär: 28 maj 2014.
Speltid: 97 min. (1.37).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Angelina Jolie, Elle Fanning, Sharlto Copley, Lesley Manville, Imelda Staunton, Juno Temple, Sam Riley, Brenton Thwaites, Kenneth Cranham, Sarah Flind, Hannah New, Isobelle Molloy, Michael Higgins, Ella Purnell, Jackson Bews, Vivienne Jolie-PItt, Eleanor Worthington-Cox.
Regi: Robert Stromberg.
Manus: Linda Woolverton.
Producent: Joe Roth.
Foto: Dean Semler.
Klippning: Chris Lebenzon, Richard Pearson.
Scenografi: Dylan Cole, Gary Freeman.
Kostym: Anna B. Sheppard.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Roth Films, Moving Pictures Company (MPC).
Svensk distributör: Disney.