X-Men: Days of Future Past

Regi: Bryan Singer.

Logan skickas från 2023 till 1973 för att stoppa ett mord på en vetenskapsman, vars robotar i framtiden kommer starta ett krig mot människor och mutanter som ruinerar hela världen.

 

Den senaste X-Men-filmen är som en stor tallrik gojsig, sötsur kinamat på en dag där restaurangen har halva priset på sin buffé. Man tar av allt man ser och sen sitter man där och försöker få i sig allt men man inser att vissa saker är godare än andra. Men man glufsar på. När man går därifrån är man så mätt att man vill spy och någonstans känner man att det inte var värt 50 spänn. Dagen efter kommer en influensa.

Okej, man kanske inte blir sjuk av att se den här filmen. Men man kan få huvudvärk. Den är minst tre filmer i en – garanterat är den minst tre parallella tidslinjer samtidigt – och jag tror man måste se den tre gånger för att få en basal förståelse om hur allt hänger ihop i den. Det är inte menat som en komplimang. Och jag har inte planerat att göra det, så jag får förklara filmen bäst jag kan.

Filmen börjar i en deprimerande och extremt Terminator­-inspirerad framtid där kriget mot människor och mutanter lett till att städer ödelagts och att världen praktiskt taget bara är en enda stor krigszon. Stora mördarmaskiner som kallas ”sentinels” utrotar alla mutanter de ser men en liten grupp rebeller står emot dem bäst de kan. Jag är inte ett så stort Marvel-fan som andra så jag vet inte vilka alla är. Men en tjej spelas av Ellen Page och en snubbe spelas av Omar Sy i dreadlocks (!). Halle Berry är där. Hon spelar Storm, det vet jag. Det visar sig att de gamla ärkefienderna Charles Xavier (Patrick Stewart) och Magneto (Ian McKellen) gått ihop för den goda sakens skull.

Har de en plan för att stoppa sentinel-robotarna? Redo för fler Terminator-vibbar?

Ellen Page – vars karaktär heter Kitty Pryde, ser jag på Wikipedia – har förmågan att skicka folk tillbaka i tiden genom att hålla sina händer mot deras huvud, varpå ett blått sken uppstår vilket ska förstås som en ”kontakt”. Personens ”medvetande” rör sig tillbaka i tiden och alltså gör personen det i verkligheten också.

Um… que? Ni hänger säkert med lika bra som jag.

Hursomhelst. Det blir allas vår Logan (Hugh Jackman) som får åka tillbaka till 70-talet för att förhindra att den ”både onda och goda” mutanten Mystique (Jennifer Lawrence) dödar en vetenskapsman med det fjantiga namnet Bolivar Trask (Peter Dinklage). Det är Trask som uppfinner sentinel-robotarna och i samband med att han dör godkänner regeringen skapandet av robotorna som senare ruinerar världen (naturligtvis heter presidenten Richard Nixon; ovanligt snyggt spelad av en herre vid namn Mark Camacho).

Så, okej. Ni kanske minns att förra filmen – X-Men: First Class – utspelade sig på 60-talet och innefattade Xavier och Magneto som unga, då spelade av James McAvoy och Michael Fassbender. Här är de igen: Alla nördars våta dröm serverat på ett fat: Både de gamla och de nya skådespelarna i samma film! Via omöjliga tidsresor!

Men det är mer en uppföljare på First Class än på gamla gardets sista film The Last Stand (2006) och man kan inte säga att Stewart och McKellen har mycket mer än mindre betydelsefulla biroller. På det stora hela utspelar sig filmen på 70-talet och intrigen…

Ja, det är här jag börjar bli lite förvirrad. Jag är inte säker på vad den här filmen handlar om, nämligen. De ska alltså stoppa Mystique från att mörda en vetenskapsman spelad av dvärgen från Game of Thrones. Vi går igenom diverse obligatoriska actionscener på vägen: De måste frige Magneto från sin fångenskap, till exempel, vilket de gör via Peter (Evan Peters) som i senare/tidigare filmer kommer heta Quicksilver och vars mutantegenskaper är att han kan röra sig extremt fort.

Han har filmens bästa scen, för övrigt. En enda stor specialeffekt där vi får se hur han upplever tiden när han springer runt och räddar ett i övrigt stillastående scenario. Scenen är onödigt lång, men rolig. Han hinner dricka lite kaffe och lyssna på en låt i sin walkman (fanns de på 70-talet?) innan han petar bort de där kulorna som vakterna – egentligen alldeles nyss – sköt iväg från sina pistoler. För skojs skull dekorerar han om deras armar så att de sekunden senare oförklarligt ramlar ihop.

Förlåt, jag stannar för länge vid de små stunderna av humor och glädje. Days of Future Past är så grötig att jag gärna vill det.

Storyn bygger – precis som vanligt, egentligen – omkring ett par stora actionscener. Vill man bara se sådana kan man se vilken superhjältefilm som helst. Men det här är en sådan där film där karaktärerna var femtonde minut måste stanna upp och försöka förklara för oss och varandra vad som egentligen händer. Två tidsförlopp pågår samtidigt: Wolverine är på 70-talet å ena sidan. Å andra sidan är han kvar i framtiden, i händerna på Kitty, och man undrar ju om tiden upplevs likadant? Wolverines äventyr på 70-talet pågår åtminstone en hel dag. Så sitter verkligen Kitty där och håller om hans huvud i tolv timmar? Blir hon inte hungrig? Kissnödig?

När den unge Hank ”Beast” McCoy (Nicholas Hoult) droppar repliken: ”In quantum physics there’s a theory that time is unbendable…” så vill man bara gå och lägga sig.

Days of Future Past är överhuvudtaget otroligt babblig. Trots allt komplicerat prat om tidsresor hit och dit mynnar den ändå bara ut i att stora byggnader lyfts upp i luften av Magneto, att människors liv är i fara, att stora robotar attackerar och att saker exploderar här och var. Vissa av de här sakerna är kul. Men sen kommer en massa prat.

Det ska ge filmen en viss kvalité antar jag. Men det blir aldrig mycket mer än en väldigt pratig och väldigt hastigt berättad film. Kanske är det smak-konservatism men jag föredrar de superhjältefilmer som är generiskt underhållande, förutsatt att de är hyggligt kompetent gjorda; here’s looking at you, The Amazing Spider-Man 2 som fått så oförtjänt dålig kritik i USA.

Samtidigt kan jag förstås uppskatta att man tar i så det knakar i en film som Days of Future Past. Man vill verkligen göra En Episk Film. Det ska vara nördigt, det ska vara seriöst, det ska vara rabbligt och det ska gå undan. Filmen är regisserad av Bryan Singer – som regisserade de första X-Men­-filmerna – och jag kan någonstans också uppskatta att det är just han som har gjort filmen, eftersom den är så pass ambitiös som den är. Tekniskt sett är den också snyggare och mer kompetent gjord än hafsverk som First Class (en visuellt och tekniskt slarvig film). Jag gillar även Singers gay-öga som ger oss noll nakna kvinnokroppar men däremot en helt naken Logan plus Hugh Jackmans 3D-rumpa – och Days of Future Past är byggd på en originalserie som den också säkert förhåller sig trogen till. Vad vet jag.

Men alla filmer måste ha en publik. Ju högre budget desto bredare. Och någonstans måste det finnas en öppning i en Marvel-film för människor som inte är besatta av Marvel. Jag har sett alla dessa filmer och till och med jag blir förvirrad av Days of Future Past. Det är en film som är underhållande när den är underhållande. Bra skådespelare är bra i den. Men vad de håller på med blir jag inte klok på. Vad poängen är med att vi ska resa i tiden har jag ingen aning om. Och att en film som bara handlar om att onda personer slåss mot goda personer kan vara så tillkrånglad, det är rentav fascinerande.

 

FREDRIK FYHR

 

*

X-MEN: DAYS OF FUTURE PAST

Originaltitel, land: X-Men: Days of Future Past, USA/Storbritannien.
Urpremiär: 10 maj 2014 (New York).
Svensk premiär: 23 maj 2014.
Speltid: 131 min. (2.11).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Hugh Jackman, James McAvoy, Michael Fassbender, Jennifer Lawrence, Halle Berry, Nicholas Hoult, Anna Paquin, Ellen Page, Peter Dinklage, Shawn Ashmore, Omar Sy, Evan Peters, Josh Helman, Daniel Cudmore, Bingbing Fan, Adan Canto, Booboo Stewart, Ian McKellen, Patrick Stewart, Lucas Till, Evan Jonigkeit, Mark Camacho, Jan Gerste, Massimo Cannistraro.
Regi: Bryan Singer.
Manus: Simon Kinberg.
Producent: Simon Kinberg, Hutch Parker, Lauren Shuler Donner, Bryan Singer.
Foto: Newton Thomas Sigel.
Musik: John Ottman.
Klippning: John Ottman.
Scenografi: John Myhre.
Kostym: Louise Mingenbach.
Produktionsbolag: Twentieth Century Fox, Marvel Entertainment, Dune Entertainment, Bad Hat Harry Productions, Donners’ Company, Marv Films; i association med Ingenious Media, Big Screen Productions och Ingenious Film Partners.
Svensk distributör: Twentieth Century Fox.