Grace of Monaco

Regi: Olivier Dahan

Biopic om hur Grace Kelly (Nicole Kidman) gav upp sitt Hollywoodliv för att gifta sig med en prins och bli furstinna av Monaco. Utspelar sig 1961 när hon får panik över sitt liv och när det börjar se ut som att Frankrikes president De Gaulle kommer invadera landet, vilket gör det svettigt för prinsen.

 

Grace of Monaco är en konservativ film om en människa som berövas alla sina friheter och därefter lär sig – eller hjärntvättas – till att tycka om det. Man kan jämföra med The King’s Speech där en kille som inte alls ville bli kung fick ”konditioneras” till att vilja bli det ändå.

Detta är, på det stora hela, anledningen till varför jag inte gillade Grace of Monaco. Men det är inte därför det är en dålig film. Det är den av andra orsaker som kanske går att förnimma redan när man ser trailern: Nicole Kidman var född att spela Grace Kelly, men frågan är om hon inte borde gjort det tidigare. I en TV-film kanske. Manuset till Grace of Monaco hade räckt för en sådan.

Berättandet är väldigt fyrkantigt, av det slag som brukar finnas i TV-filmer (och serier). Allt går ut på att föra handlingen framåt – Det finns ingen mening, inget liv, inga överraskningar. Varje scen har ett narrativt syfte – Så de tar slut när vi förstått vad som hänt i dem. Varje replik går ut på att förklara, åt oss som tittar, vad karaktären tänker på. Så när de talat klart förstår vi vad de menar. Allt är fotat så att inget oväntat eller överraskande kan hända. Så det vi får är bara det vi ser.

Kontentan blir en syntetisk upplevelse. Som en gräddtårda av frigolit – På håll ser den ganska fin ut, men sen visar det sig att den inte går att sätta tänderna i och den ska egentligen bara visas upp i ett skyltfönster.

På samma sätt visas Nicole Kidman här upp som Grace Kelly och så händer inte så mycket mer. Att vi ser något utav Grace Kelly som person, eller att vi får ta del av något i hennes liv, förblir bara en teoretisk möjlighet. Filmen är förresten också en vilt spekulerande ”fiktiv berättelse byggd kring verkliga händelser”. Man vet att det är illa när filmen inte ens förmår ljuga ihop ett ”based on a true story” ordentligt.

Kungahuset i Monaco har själva blivit upprörda över filmen och även om jag inte känner någon automatisk sympati för dem så har de rätt till att åtminstone reagera. Här har man verkligen hittat på en historia som man verkligen inte har några belägg för. Hade det varit en bättre film hade jag skyndat till dess försvar, för man får ju naturligtvis göra film hur man vill, men nu är det inte så.

När filmen börjar har Grace varit gift med sin prins Rainer (Tim Roth) i fem år. Detta är en annan allvarlig miss i berättandet. I en så pass relativt kort film som denna – 103 minuter – så hade man kunnat kosta på sig en skildring av hennes liv innan hon blev furstinna. Vem var hon i början? Varför ville hon bli skådespelare? Hur var hennes liv i Hollywood? Hur tänkte hon när hon träffade Rainer? Misstänkte hon inte att ett liv med honom skulle bli svårt? Hur reagerade alla andra? Vad var hennes framtidsdrömmar?

Grace Kelly var en av Hollywoods mest karismatiska och älskvärda figurer någonsin. Vem var hon?

Vem vet. I denna film sitter hon i båten hon satt sig själv i, hursomhelst, och hon märker att ett liv som furstinna i Monaco inte är speciellt kul. Rainer behandlar henne som rekvisita i sitt liv – som endast går ut på politik – och alla omkring henne utgår ifrån att hon ska bete sig som en underdånig hemmafru. Hon blir deprimerad. Enda trösten kommer från husprästen spelad av Frank Langella som kommer med visdomsord till henne nattetid. Langellas tryggt mullrande stämma fick biostolarna att darra. (Filmens enda specialeffekter, för övrigt).

Men det blir svårt att identifiera sig med Grace eftersom vi inte vet vart hon kommer ifrån. Att filmen börjar med hennes lidande ger en monoton känsla av att vi ser på något utan innebörd. Hon älskar att stå på scen – så vad gör hon ens i Monaco till att börja med? Någonstans kanske man bara ska utgå ifrån att hon gift sig med en prins för det är alla flickors inre hemliga önskan – Men när Grace samtidigt ska vara en ”självständig och stolt” person, som står upp emot värderingar från stenåldern omkring henne, så går det inte ihop.

Manusförfattaren Arash Amel intresserar sig för Rainers politik lika mycket som han intresserar sig för Graces känsloliv, vilket är en annan trist sak. För när jag går och ser en film om Grace Kelleys liv om furstinna i Monaco så vill jag naturligtvis se scener med en massa gubbar i kostym som sitter i igenrökta rum och diskuterar huruvida ”Frankrikes imperium går att vändas till vår fördel om bara våra allianser förlitar sig på de traditioner vi har sedan några år tillbaka”.

Rainer är en urtråkig, nästan lobotomerad, karaktär. Tim Roth spelar honom så gott han kan. När han säger att han inte är så bra på det här med känslor så tror vi honom.

Men man måste ju undra över filmens känsla för sammanhang. Vad såg någonsin Grace Kelly i den här träbocken? Hon hade första tjing på Cary Grant och James Stewart. Hon hade smakat på kyssarna från Ray Milland, Gary Cooper, Alec Guiness, Bing Crosby, William Holden och Stewart Granger… Men hon valde alltså tråk-Rainer istället?

Kidman är stabil i huvudrollen och ger filmen, förutsägbart nog, lite mer panasche än den är värd. Sant är att hon balanserar en knepig dialekt som jag inte minns att Kelly hade. Jag tror det ska vara en slags psykologisk tolkning där hon går över till sin Philadelphia-accent när hon blir nervös, men jag är inte säker. Det funkar väl sådär men hon gynnas av Roger Asthon-Griffiths som spelar Alfred Hitchcock i några scener: Han gör en hejdlöst ful, grymtande imitation som fick mig att tänka ”Kom tillbaka Anthony Hopkins, allt är förlåtet”.

Jag vet inte hur Grace Kelly hade det som furstinna. Grace of Monaco föreslår att det gjorde henne trött och ledsen. Det tror jag säkert också. Men man har här hittat på dialoger och monologer som är så styltiga och tråkiga att illusionen aldrig övertygar. ”This is not what I want, I want this” – ”I feel like x, not like y, the situation is z, now hear my å ä ö!” – Karaktärerna förklarar ständigt vad de menar och det existerar inget realistiskt flyt, ingen autentisk känsla av liv, ingenting annat än såpatugg i finkostym.

Och sista tredjedelen är en besvikelse. Inte nog med att filmen till slut krockar i sina två Grace- och Rainer-spår, den gör det med flit. Jag tänkte: Handlar filmen om Grace eller om vem som är den ”franska spionen” i Rainers hov (för det finns en sådan)?

Naturligtvis kan de handla om båda! För Rainers problem kan bli Graces problem. Om hon bara vill strunta i allt hon själv vill och börja ”ta ansvar” kan hon bli en sann regent. Ordet skilsmässa viskas bara i en scen och är ekvivalent med domedagen. Istället får vi montage där Grace får lära sig gå, prata, le och vinka som en sann furstinna. En tränare spelad av Derek Jacobi – medelst teservis förstås – håller upp kort med ord (FEAR, REGRET, CARING, HAPPINESS) och till slut har hon lärt sig på kommando hur hon ska le, rynka på pannan, hålla handen mot höften; en komplett marionett. Detta sker med glad musik. I slutet håller hon ett nobelt tal om hur kärlek kan övervinna allt. Stående ovationer. Smetiga stråkar överallt. Rainer är nöjd. Kvinnan är kuvad, på rojalistisk nivå. Människan Grace Kelly har blivit ädla kvinnoroboten vid namn Furstinnan av Monaco.

Det kanske var så det var för Furstinnan Grace. Men varför vill man hylla det? Det tycker jag är en ganska bra fråga.

 

FREDRIK FYHR

 

*

GRACE OF MONACO

Originaltitel, land: Grace of Monaco, Frankrike/USA/Belgien/Italien.
Urpremiär: 14 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 23 maj 2014.
Speltid: 103 min. (1.43).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Nicole Kidman, Tim Roth, Frank Langella, Derek Jacobi, Paz Vega, Milo Ventimiglia, Parker Posey, Olivier Rabourdin, Roger Ashton-Griffiths, Geraldine Somerville, Robert Lindsay, Nicholas Farrell, Jeanne Balibar, André Penvern, Pascaline Crêvecoeur.
Regi: Olivier Dahan.
Manus: Arash Amel.
Producent: Arash Amel, Pierre-Ange Le Pogam
Foto: Eric Gautier.
Klippning: Olivier Gajan.
Scenografi: Dan Weil.
Kostym: Gigi Lepage.
Produktionsbolag: Stone Angels, YRF Entertainment, Umedia, Lucky red, TF1 Films Production, Canal+, Silver Reel.
Svensk distributör: Scanbox.