av Karl Daniel Törnkvist
Jag är febersjuk och min näsa är en öppen kran. Vad göra om inte titta på film?
The Trip to Italy 1-6 (2014)
Regi: Michael Winterbottom
Steve Coogan, Rob Brydon
Komikerna återförenas för att äta på dyra restauranger runtom i Italien. Har man sett första The Trip vet man vad som väntar: improvisationshumor, pittmätning, ändlösa imitationer (Michael Caine igen, Sean Connery, igen…), lite gubballvar. Och otacksamma scener från kök där lyxmaten, som våra bortskämda komiker inte bryr sig ett skit om egentligen, tillreds av namnlösa arbetare. Några guldkorn, som när komikerna diskuterar hur Alanis Morissettes namn uttalas och Coogan härmar Morrissey, eller när Brydon imiterar en talk show-värd med Coogan som gäst och Coogan blir illa berörd på riktigt. Fast efter ett tag blir det upprepande och tröttsamt. Scenerna som ska vara allvarliga – familjeproblem – känns mest kletiga. Referensen till La Dolce Vita (Fellini, 1960), där denna films budskap förklaras – att den inte rör sig om ”det ljuva livet” utan om överklassens känslor av att vara blasé och tomhet, är oerhört övertydlig. Dessutom tjocknar det i halsen när de glider runt i en lyxbåt kring Vesuvius, i samma vatten där en massa afrikanska flyktingar har drunknat, halvvägs mellan krig och svält och europeisk flyktingpolitik.
Il Grande Silenzio/The Great Silence (1968)
Regi: Sergio Corbucci
Jean Louis Trintignant, Klaus Kinski
Spaghettiwestern av ”den andre Sergio”. Trevlig musik av Ennio – vem annars? – Morricone. Väldigt brutal hämndrulle. Jean-Louis Trintignant spelar stum protagonist (spännande att se Trintingnant som westernhjälte med tanke på att han ser så genomsnäll ut) och Klaus Kinski iskall antagonist (vad annars?). Tämligen generisk men utspelar sig i fint vinterlandskap och försöker göra något slags politisk kommentar. Slutet är originellt och kanske själva definitionen av ”bleak”.
Django (1966)
Regi: Sergio Corbucci
Franco Nero
Hård westernrulle som är ett slags förlaga till Quentin Tarantinos Django Unchained (2012). Franco Nero spelar Django, en tystlåten Eastwood-typ som släpar runt på en likkista. Han räddar en kvinna, María, från några banditer som tjänar under den sadistiske Major Jackson, och dras därefter in i en massa pang pang. I grund och botten handlar rullen föga förvånande om hämnd: Django har en oplockad gås med Major Jackson, som mördat Djangos fru. I likhet med Il Grande Silenzio spelar lemlästade händer en stor roll, vilket man så klart kan freuda till om man vill. Musik av Luis Bacalov; titelspåret återanvände Tarantino till sin Django.
Witness (1985)
Regi: Peter Weir
Harrison Ford, Kelly McGillis, Danny Glover
En amishkvinna som är nybliven änka, Rachel, och hennes son, Samuel, ska resa till Rachels syster i Baltimore. På en tågstation blir Samuel vittne till mord. Ford spelar snuten, John, som tar hand om fallet, som visar sig vara en korruptionshärva inom narkotikaroteln med högt uppsatta poliser inblandade. Snart måste John, Rachel och Samuel fly för sina liv. John blir skadeskjuten i en konfrontation, men kör bilen till Rachels svärfar innan han förlorar medvetandet på grund av skadorna. Han blir omhändertagen och får sedan lajva amish under halva filmen eftersom han är jagad. Attraktion mellan John och Rachel uppstår, men det är verkligen inget pang på rödbetan, utan snarare blickar och skuggor av beröringar. Filmen är en intressant blandning av thriller, småromantiskt drama och – typ – amishdokumentär. Bra skådespeleri, tajt regi och originellt upplägg. Men: att regissören Weir även har gjort Döda poeters sällskap blir tydligt i slutet – det är något djupt konservativt med det hela.
A Ciascuno Il Suo/We Still Kill The Old Way (1967)
Regi: Elio Petri
Gian Maria Volonté, Irene Papas, Gabriele Ferzetti
Politisk konspirationsthriller som utspelar sig på Sicilien, eller om det i själva verket är ett romantiskt drama av något slag, med calypsomusik som pekar på att det ändå är lite skoj, vad vet jag – där en professor inte köper den officiella förklaringen till varför två av hans vänner mördats. Svaret tycks ligga på högre ort. Han startar en egen utredning, faller för änkan till en av de mördade vännerna – vilket han kanske inte borde ha gjort… Filmen verkar lite osäker på vad den vill vara och vi lär inte riktigt känna någon av karaktärerna även om Volonté, Papas och Ferzetti känns genuina i sina roller, men filmen har ett skönt soundtrack av Luis Bacalov och en del tjusiga, pretentiösa detaljer. Jag blev mer tagen av Petris La Classe Operaia va in Paradiso (1972). Å andra sidan kanske A Ciascuno Il Suo är bättre än vad jag nu kan avgöra i mitt febriga tillstånd…
Once upon a time in the west (1968)
Regi: Sergio Leone
Claudia Cardinale, Henry Fonda, Charles Bronson, Jason Robards
Första gången jag ser denna klassiker. Verkligen något annat än den så kallade dollartrilogin. Långsammare och större. Claudia Cardinale är änkan Jill som ärver mark efter en brutal massaker på hennes man och hans barn, Henry Fonda är psykopaten Frank som hjälper en handikappad protokapitalist (spelad av Gabriele Ferzetti) på brutala vis (bland annat genom nämnda massaker), Jason Robards är banditen Cheyenne som får skulden för Franks mord och som sedermera teamar upp med ”Harmonica”, Charles Bronsons namnlösa, munspelsspelande figur, som är ute efter det mest klassiska som finns vad spaghettiwesternfilmer beträffar: hämnd. Men samtidigt som West är en klassisk hämndrulle tycks den också vara en elegi över denna typ av westernfilmer. Det moderna samhället växer fram och det med ett landskap som inte passar våra namnlösa hämnare, som alltid måste kunna rida iväg med eftertexterna som rinner av deras ryggar. Tydligen samlade Leone sina vänner Dario Argento och Bernardo Bertolucci hemma hos sig och tillsammans plöjde de igenom en massa klassiska, amerikanska westernfilmer; denna research låg sedan till grund för West, som alltså kan liknas vid ett cineastiskt Frankensteins monster: hopsnickrat av konventioner, klyschor, plagiat, hyllningar – och samtidigt alldeles självgående.
Quién sabe?/A Bullet for the General (1966)
Regi: Damiano Damiani
Gian Maria Volonté, Klaus Kinski, Martine Beswick, Lou Castel
Ok. Sjukhelgens sista spaghettiwestern är denna, en så kallad Zapata Western, vilket innebär att filmen utspelar sig runtomkring och är inspirerad av Mexikanska revolutionen (1910-1920-någon gång…) och samtidigt alluderar på samtida politiska kamper och krig; därav namnet Zapata, från Emiliano Zapata, som ledde de mexikanska indianböndernas kamp mot den regering som stulit mark från dem. ”Tierra y Libertad” (land och frihet) var Zapatas slagord och dessa förekommer i Quién sabe? Fast det är nästan det enda ”zapatistiska” som förekommer, för jag har sett en engelskdubbad och nedkortad version av filmen, där allt det politiska har tonats ned. Enligt Wikipedia ska den vara 135 minuter lång, medan den jag såg var 117 minuter; och, berättar Wikipedia vidare, dubbningen är helt enkelt inte trogen originalet genom att utelämna saker. Men jag undrar om det bara är en fråga om exkluderade ord. Jag tror att det som kan vara spirande revolutionsanda i originalet medvetet har förlorats i översättningen, för kvar är en tramsighet som jag undrar om den inte tangerar rasism. För medan banditerna framstår som jönsiga mexikaner, framstår nordamerikanen Bill (Lou Castel), som infiltrerar banditgruppen, som en behärskad typ. Synd, för storyns adaption till film och dialogen står Franco Solinas bakom – han var med och skrev Slaget om Alger (1966), vilket jag i sammanhanget ser som en kvalitetsstämpel.
Nåväl, Volonté spelar El Chuncho och Kinski hans broder El Santo. Tillsammans med sitt gäng stannar de ett tåg för att stjäla en massa vapen, vilka de ska sälja vidare till de revolutionära styrkorna. På tåget väntar Bill, som via några tricks accepteras av och får slå följe med gänget; han har dock ett annat mål i sikte, vilket han är rätt öppen med – pengar. Vad han döljer är på vilket sätt han är intresserad av dem. På gängets väg plockar de upp mer vapen att sälja genom att attackera militärläger. De stannar också i en liten by där de hjälper de utfattiga bönderna att göra sig av med sin utsugare till borgmästare och utse en ny hövding: en ung man, son till en bonde men läs- och skrivkunnig. Denna scen alluderar nog till Emiliano Zapato, som blev hövding i ung ålder och också var bondeson. Nåväl. Filmen handlar om El Chunchos politiska uppvaknande: att den politiska kampen mot förtrycket är viktigare än pengar, där Bill i slutändan står för rå kapitalism. Så visst, antikapitalismen är kvar trots den jönsiga dubbningen – bara mindre vass och därför också färglös. Till och med kapitalister kan ju få något i ögat inför kamerorna, när de står och säger att pengar minsann inte är allt. Att det, enligt vissa källor, ska finnas allusioner till Vietnamkriget och CIA:s diverse interventioner i olika länder vars politik USA har ogillat, det kanske går att ana sig till, men jag tror att filmen är bättre och skarpare på italienska. Den har dock en fantastisk slutreplik som fungerar på engelska:
”Don’t buy bread with that money, hombre! Buy dynamite! Dynamite!”
*
Sju filmer. Alla förutom en har någonting med Italien att göra. Fyra av sju är dessutom spaghettiwesternfilmer. Så vad i helvete gör Witness där? Är dess handling western? Kanske ser amishanhängare lite ut som cowboys? Jag försöker minnas hur jag i min associativa vandring kom fram till den…
I The Trip to Italy talar Coogan och Brydon vid ett tillfälle om en Alistair McClean-filmatisering med en ung Anthony Hopkins. Jag minns att jag efter avsnittet kollade upp Hopkins på Wikipedia för att läsa lite mer om den nämnda filmen, och där snubblade jag över en bild med följande märkliga bildtext:
Anthony Hopkins tillsammans med Isabella Rossellini på Tempelhof Flygplats i Berlin under inspelningen av filmen Utan skuld år 1992.
”Utan skuld” är röd, det vill säga, den går inte att klicka på – så vad är det för film? Den står dessutom inte med i Hopkins filmografi. Jag gick vidare till Isabella Rossellinis Wikipedia-sida och undersökte hennes filmografi; nej, inte där heller – däremot en Utan fruktan från 1993, också rödmarkerad. Efter lite googling insåg jag att det var den där filmen där Jeff Bridges överlever en flygkrasch, Fearless – regisserad av Peter Weir.
Men var det så? Började jag tänka på Witness i och med det? Kanske det. Jag minns att jag hade velat se just den ett tag, men varför fick just den bryta mot ”temat”?
… Varför så många spagettiwesternfilmer? Jag tror att det är ett sätt (säkert ”manligt”) att handskas med sorg. Många av protagonisterna, antihjältar, har förlorat någon och vill hämnas. De är beslutsamma, orubbliga, och drivs mot sitt mål. I ett sinnestillstånd som är betydligt mer kaosartat kanske dessa hämnare är några det är förlösande att identifiera sig med – kanske hjälper de en att förstå att förlusten är ett faktum; själva hämndlusten pekar ju på det. Kanske går det att låna deras hämndobjekt ett tag, och få utlopp en massa ledsamhet och ilska på det, innan det är dags att återvända till en verklighet som är komplexare och tristare, och där ingen Ennio Morricone tonsätter ens tröstlösa gång genom en grå tillvaro.
KARL DANIEL TÖRNKVIST