Cykeltjuven (1948)

<- Life of Brian.
-> Y tu mama también.

Regi: Vittorio De Sica

En man i efterkrigstidens urfattiga Rom får äntligen ett jobb som affischuppsättare; men cykeln han behöver för jobbet blir stulen och tillsammans med sin lilla son måste han ge sig på det lönlösa upptåget att hitta den.

 

Du har tur om du ser Cykeltjuven innan du hör talas om den. En film med så inpräntad klassiker-status kommer oundvikligen locka till sig nervösa cineaster och säkert också posörer. Jag menar, antingen de som okritiskt vill acceptera den som ett mästerverk utan att tänka efter själva eller de hipsters som vill hitta anledningar att kritisera den för, tja, kanske att den har en väldigt tunn handling eller något sådant ovidkommande.

Jag vänder mig i synnerhet mot den senare falangen. Cykeltjuven är, om något, en utmaning för den blaséartade cynikern till cineast som tror sig ha sett allt och veta bättre än någon annan vad som är en korrekt åsikt. Det tjänar ingenting till att klaga på intriger eller berättarstrukturer här. Det finns ingen anledning att förvänta sig ett extravaganza.

Cykeltjuven är ”all heart”. Det finns en historisk kontext bakom filmen som är stor nog att fylla en bok med, men berättelsen är extremt enkel och extremt lätt att ta till sig – allt som krävs är empati, ett samvete, och förförståelsen att inte alla filmer måste handla om män i gummikostymer som sparkar och slåss, eller om trollkarlar och alver som krigar mot orcher.

Filmen handlar om Ricci (Lamberto Maggiorani) en man som behöver ett jobb. Han får ett jobb, som affischuppsättare. Det kräver att han har en cykel. Han och hans fru säljer deras egna lakan för att ha råd till en. Första dagen på jobbet blir  den stulen. Han måste hitta den. Han kommer förmodligen inte lyckas. Så är det.

Det är klart. Det är både vad filmen handlar om, samtidigt som det inte är det. Det finns en oundviklig symbolism inbakad här. Det är inte en film gjord för, eller i, vilken era som helst. Frågan man måste ställa sig är varför Ricci behöver jobbet. Varför han varit arbetslös i två år. Varför alla han möter behandlar honom som skit. Varför hela staden Rom verkar vara en bitter, tröstlös smältdegel av misär.

För att det var vad staden var. Förutom att rutinmässigt dyka upp på listor över världens bästa filmer är Cykeltjuven den okrönta juvelen i den italienska neo-realismen, vilken dörröppnades av Roberto Rossellini två år tidigare med Rom – öppen stad. Filosofin bakom denna rörelse var att den bittra verkligheten måste skildras, för efter kriget var verkligheten verkligen bitter. Det var gör det själv-filmskapande i ruinerna av ett bankrutt samhälle förstört inte bara av ett förlorat krig utan indirekt av sig självt – Italien hade varit en krigshetsande nation som letts av av fascister och de var därför förlorare från början.

Ta som exempel Lamberto Maggiorani, som är oklanderlig i huvudrollen. Han var en man som arbetat på fabrik. Han blev skådespelare efter den här filmen, inte före. Varför? Allt för att han stod arbetslös.

Vittorio De Sica regisserade filmen året efter genombrottet med den minst lika hjärtskärande filmen Ungdomsfängelset. Manuset skrevs av Cesare Zavattini, som tillsammans med De Sica ville berätta om allt som fanns omkring dem. Medan Ricci ger sig ut i Rom för att hitta sin cykel får vi en odyssé som är enkelt men tillfredsställande byggd på färgstarka och autentiska detaljer. De Sica och Zavattini besökte de bordeller och den sierska som båda är med i filmen. Lokala gangsters, präster, de överfulla härbrena, kyrkomässorna som lockar till sig hundratals människor; mamman vars dotter kommer hem med sedelbuntar; sättet pöbeln och slagsmålet genast föds i de smågator där alla är hemma, därför att alla är arbetslösa. Sättet alla reagerar när en väldig regnskur kommer in över piazzan. Cykeltjuven är en exakt cinematisk spegel av ett samhälle.

Ett samhälle som är hjärtlöst och grymt. Att se Riccis fruktlösa kamp efter att få tillbaka sin cykel i den stora, själsligt urholkade staden blir mer outhärdligt för varje steg han tar. Den vidöppna, stenhårda bitterheten han möter från alla är oerhörd men aldrig otrolig. De skrikande folkmassorna som trängs för att komma in på bussen. Säljarna som vill kränga allt, vad som helst, så fort man går förbi. Misstänksamheten som finns i varje replik. Att förlora en cykel händer varje dag. Att hitta den igen? Vem orkar ens formulera en sådan hoppfull tanke?

Men Ricci måste hitta sin cykel. Det finns inget annat val. Han måste ha jobbet. Jobbet är den enda drivande punkten som kan leda till en existens med någon form av värdighet. Cykeltjuven visar ett samhälle där arbetarklassen praktiskt taget är det enda som finns kvar av samhället och det är därmed ett härdat, utmärglat samhälle. Ricci är inte ensam. I den första scenen ser vi honom i en massiv folkhop som skriker på ”arbetsförmedlingen” – som består av en man som ropar ut diverse tjänster som råkar finnas att tillgå.

Tjänsten Ricci får – att limma upp affischer på anslagstavlor – tar han emot som en gåva från himlen. Det är inte ett karriärval. Cykeltjuven är ett starkt, självlysande argument mot de människor som lever i villfarelsen att människor föds med lika villkor och har samma möjligheter att ta sig fram i livet.

Det är också ett stort argument för film som en konstform. En slug kommentar finns tidigt i filmen, då Ricci på sin jobbrunda kämpar med att limma upp en stor affisch på Rita Hayworth som förföriskt blänger på oss. Cykeltjuven handlar inte om glamour. Det är inte en Hollywood-film. Såklart. Det är en film om verkliga livet gjort av människor med ett plågsamt begär att skildra den – för de var också hungriga, de var också fattiga, och de levde i ett land som på många sätt inte längre fanns kvar.

Å andra sidan bär Cykeltjuven också på visst DNA från klassisk Hollywood-film. Med sig har Ricci sin son Bruno (Enzo Staiola), en än mer hjärtskärande symbol: Den oskyldiga pojken, direkt hämtad ur stumfilmstraditionen och inte minst Chaplins The Kid (1921). Staiola är en av filmhistoriens mest oförglömliga barnskådespelare och Bruno är en karaktär minst lika avgörande för filmens hjärta. Han ser upp till sin far per automatik – som alla barn. Men gradvis under denna odyssé, vi ser det i hans ögon, lär han sig sanningen om sitt land, om sin klass, om deras situation, om vem hans far är och därmed också vem han själv är. Till sist gråter han inte för sin far utan med honom. På ett oerhört sublimt sätt blir därför Cykeltjuven också en film om hur en pojke växer upp, smärtsamt fort, genom att inse sanningen om världen är han är en del av.

Det finns en märklig känsla av orsak och verkan i deras resa. Cykeltjuven börjar som berättelsen om en människa och slutar som berättelsen om ett samhälle. Vi förstår, liksom Ricci, att chansen att hitta cykeln är liten men vi vill ändå se honom lyckas i början. Men pö om pö blir det inte bara mer hopplöst utan hopplöst med en konstig logik.

För ingen bryr sig ju om cykeln. Polisen bryr sig inte, när Ricci ska anmäla den. Hans chef bryr sig inte; Ricci kan bara bytas ut. Ricci själv gråter. Hans fru, spelad av Lianella Carell – tilltufsad, men ändå med det där Ingrid Bergman-idealiska utseendet från 40-talet – gråter också. Bruno gråter. Världen omkring dem pågår i likgiltighet.

Man kan säga att Ricci återser sin cykel igen. Den svänger förbi, så att säga. Än sen? Ricci är ganska säker på att han hittar mannen som stulit cykeln men han förnekar förstås. Kvarteret han bor i skyddar honom och jagar iväg Ricci. Är det ”fel” av dem att göra det?

Ögonblick senare står Ricci utanför en arena där en fotbollsmatch pågår. Han stirrar desperat på raderna av cyklar som står där, redo att plockas. Ska han bli en cykeltjuv själv? Ska han gå över den gräns som essentiellt sett betyder att hela samhället kollapsar till ett enda system av tjuveri och olycka? Men är det inte redan ett sådant samhälle han är en del av?

Sedan den kom har Cykeltjuven lästs som en marxistisk film å ena sidan, och som en ”universell” typ av ”fabel” å andra sidan. Men Zavattini var medlem i kommunistpartiet och Cykeltjuven är tveklöst en politisk film. Den handlar om klassamhället. Den handlar om fattigdom. Den handlar om dessa sanningar. En av de mest berömda scenerna i filmen utspelar sig på en trattoria där Bruno aningslöst försöker äta sitt mozzarellabröd på samma sätt som pojken på det andra bordet, helt utan en tanke på att han är mycket renare i ansiktet och har mycket finare kläder. Och sneglar på honom med en uppnosig blick.

Men det är nog ändå den ”opolitiska” synen på filmen som gjort att den fastnat i folks hjärtan. Säkert var det också det universella i att helt enkelt bli väldigt berörd som gjorde att den blev framröstad som världens bästa film i tidningen Sight & Sounds allra första internationella omröstning bland kritiker år 1952 – En prestigefull omröstning som därmed gjorde att Cykeltjuven blev känd som världens bästa film även i allmänhetens ögon, innan den kom att bli petad på samma lista av Citizen Kane och nu senast Hitchcocks Vertigo.

Men när allt kommer till kritan är storheten med Cykeltjuven dess totala brist på pretentioner och dess kompletta enkelhet. Film kan vara ett medium för spektakel och detta kan leda till konstiga förväntningar om att alla filmer måste vara en serie stora händelser eller olika typer av ”emotionella berg- och dalbanor”. Cykeltjuven handlar om en man i ett sargat samhälle som antingen skaffar sig ett jobb eller dör. För att få ett jobb måste han ha en cykel och när cykeln blir stulen är han tillbaka på punkten där han antingen skaffar ett jobb eller dör. Filmen skapades i samma samhälle av människor som upplevde det på riktigt.

Det är inte fantasi. Det är inte eskapism. Det är inte underhållning. Det är inget som ska roa. Det ska oroa. Filmen är en studie i desperation och du bör känna dig knivhuggen av den. Du ska känna smärta av att se den. Det är en film som bevisar att man inte kan ta filmmediet för givet. Du måste känna det. Det måste vara på riktigt för dig. Det är så filmmagi fungerar.

Och Cykeltjuven är filmmagi. Det är en film som gråter bittra tårar och vet att det bara är salt och vatten. När jag såg filmen igen tyckte jag så synd om Ricci och Bruno att jag skämdes över att vara del av den värld som skapat deras missöden. Att de bara var karaktärer i en film var inget jag kom att tänka på. Och på alla meningsfulla sätt man kan föreställa sig det så är de inte det. Cykeltjuven kan vara den bästa film som någonsin gjorts om fattigdom – Varje sekund är verklighet.

 

FREDRIK FYHR

 

*

PS.

Originaltiteln på Cykeltjuven är Ladri di bicilette, det vill säga Cykeltjuvarna.

 

*

CYKELTJUVEN

Originaltitel, land: Ladri di biciclette, Italien.
Urpremiär: 24 november 1948 (Italien).
Svensk premiär: 27 februari 1950.
Speltid: 93 min. (1.33).
Åldersgräns och lämplighet: Barntillåten.
Teknisk process och bildformat: 35 mm svartvit film. 1.37:1.
Huvudsakliga skådespelare: Lamberto Maggiorani, Enzo Staiola, Lianella Carell, Gino Saltamerenda, Vittorio Antonucci, Giulio Chiari, Elena Altieri, Carlo Jachino, Michele Sakara, Emma Druetti.
Regi: Vittorio De Sica.
Manus: Cesare Zavattini, VIttorio De Sica, Oreste Biancoli, Adolfo Franci, Gerardo Guerrieri, baserat på boken av Luigi Bartolini.
Producent: Giuseppe Amato, Vittorio De Sica (okrediterad).
Foto: Carlo Montuori.
Musik: Alessandro Cicognini.
Klippning: Eraldo Da Roma.
Scenografi: Antonio Traverso.
Produktionsbolag: Produzioni De Sica.
Svensk distributör: Rosenbergs Filmbyrå (35 mm, 1950): Studio S (DVD, 2007).