Bad Neighbours

Regi: Nicholas Stoller

Nyblivna föräldrar får problem när deras nya grannar visar sig vara ett högljutt festande college-fraternity som de snart hamnar i ”krig” med.

Ibland är man så sugen på att vilja gilla en film – i synnerhet en komedi – att man glömmer bort att leta efter basala kvalitéer. Bad Neighbours (originaltitel Neighbors) är en film som vill och hoppas att vi gör det.

Problemet är att det inte är en riktig film och inte en riktig komedi. Det är en serie sitcom-inspirerade improvisationer och en idé som i grunden kanske är komisk men som ingen gör något med utan som istället bara ligger där och skräpar filmen igenom.

Normalt sett i en film så bjuds man in i en värld där man stiftar bekantskap med karaktärer som sedan råkar ut för en serie händelser som sammantaget utgör en intrig. Så är inte fallet här. Vi ser ett villaområde som aldrig känns autentiskt. Vi ser Seth Rogen i rollen som Seth Rogen och Rose Byrne i rollen som ”Hon från Bridesmaids”. Zac Efron och hans college-gäng flyttar in i huset mittemot och har man sett trailern vet man att man ska tycka det är en kul idé.

Fortfarande ingen film så långt ögat når, dock. Vart är karaktärerna? Vart är intrigen? Konflikten? Varför har man velat filma dessa skådespelare leverera dessa repliker?

Detta är en film som bara vill vara lite rolig. Den orkar alltså helt enkelt inte bemöda sig med karaktärer. Den orkar inte bemöda sig med en ordentlig berättelse. Den orkar inte ens formulera den grundläggande illusionen som alla filmer har – viljan att vi ska tro på fantasin vi ser och se det som någon slags verklighet. Istället förväntas vi tänka: ”Jamen, det är ju Seth Rogen och det där är Zac Efron och det där är hon från Bridesmaids och det här är ’bara en film’ och nu ska jag tycka det är kul ändå så då gör jag det”.

Det är en film med ett gapande hål i mitten: Det är inte bara det att situationen som presenteras för oss är helt orimlig – varför skulle ett frathouse tillåtas orera i ett villaförort och varför är det inga andra grannar som klagar? – det är främst det att själva filmen inte gör något med idén.

Teoretiskt sett är humorn en förlängning av Judd Apatow-skolan som Rogen och regissören Nicholas Stoller – Forgetting Sarah Marshall, Get Him to the Greek och The Five Year Engagement – kommer ifrån. Trettionåntings ska lära sig bli ansvarsfulla föräldrar genom att möta den vilda ungdom som de lämnat bakom sig men ändå undermedvetet längtar tillbaka till – lite som en uppföljare till På smällen, när allt kommer omkring.

Släng in lite ”gross out”-humor med sex, sprit och äckel-päckel där vuxna män dricker bröstmjölk så blir det ”raunchy” och bra för målgruppen.

Vissa har kallat filmen lättsam och charmig. Återigen, jag önskar det var så. Det är en avslappnad film, ja. Så avslappnad att den hänger löst. Jag försöker minnas händelseförloppen i filmen men misslyckas. Det ena hör inte ihop med det andra. College-gänget flyttar in – Rogen och Byrne reagerar genom att babbla i mun på varandra. Dialogen känns som improviserat sitcom-babbel som inte ger plats för några karaktärer.

Händelserna som följer är trial-and-error utan resultat. De ber kidsen sänka volymen. De börjar festa med dem istället. En otroligt långsökt nödlösning planteras här, då de av någon anledning inte får hjälp av polisen nästa gång partygänget är för högljudda.

”Don’t call us again” säger polisen som står i dörren.

Rogen säger ”But you’re the police!”

Och jag undrar fortfarande hur en film kan vara så slapp och lat och samtidigt erkänna det. Vi förväntas inte bry oss om logiken, vi förväntas inte bry oss om någonting. Repliken kommer med ett tilltänkt burkskratt – Haha, detta mejkar no sense, va kul.

Rogen och Byrne utfärdar snart ”krig” mot fratboysen, ledda av Efron och Dave Franco som har någon slags oklar, psykologiskt störd bromance där de är ständigt sårade, stolta och högtravande med varandra. Diverse upptåg och practical jokes – de flesta finns i trailern – följer och hela tiden bär filmen med sig känslan av att vara ett enda långt montage; Ingenting händer med karaktärerna, de ena händelserna har inte med det andra att göra. En ”kul grej” händer, en annan ”kul grej” händer. Filmen hade kunnat vara 30 minuter eller 240 minuter. Det finns ingen anledning för att den ska börja, pågå, komma någonstans, ta slut. Det är bara ett enda stort blaj.

Förutsägbart nog försöker filmen ge oss lite karaktärsfördjupning, men inte förrän efter halva speltiden pågått. Det är främst Efron och Francos karaktärer som förmänskligas – av någon konstig anledning – och vi får mer anledning att sympatisera med dem, och deras förvirrade kamp mot de trista småbarnsföräldrarna, fastän det inte är dem som är våra huvudpersoner.

Men vid det laget Efron och Franco börjat skrika på varandra som om de själva vore ett par i ett krisande äktenskap skriker de fortfarande exakt allt vi behöver veta och inget annat: ”Du hatar det där paret för de påminner dig om framtiden” – Fattar alla nu? Det här är lite på allvar också, och det här är filmens ledsna parti.

Det är ett stelt, pliktskyldigt inslag av alla inblandade att försöka klämma in lite substans i karaktärer som knappt ens formulerats, i en film som inte har en ordentlig handling till att börja med.

Det här hade varit en så mycket bättre film om det fanns en anledning till varför paret blev arga på grannarna utöver det att de ”för oväsen”. Om det fanns en logisk orsak till att något så absurt som ett ”krig” trappades upp dem emellan. Om kidsen inte vore så pajjiga och omöjliga att ta seriöst – och om Rogen och Byrne inte bara entonigt babblade sitcom-babbel så att vi konstant påminns om att de bara är Seth Rogen och ”Hon från Bridesmaids”. Om det vore en riktig film, helt enkelt, om ett par som lär sig lite om sig själva när de råkar i konflikt med den yngre generationen.

Vissa recensioner – som denna – blir ekokammare där man hela tiden kommer tillbaka till sina egna poänger. För att vara rättvis kan jag säga att jag inte är överraskad över den löshängda stilen i den här filmen. Regissören Stollers tidigare två romantiska komedier hade en liknande mumblecore-improviserad stil och de tyckte jag fungerade på ett fantastiskt sätt.

Men storyn i Bad Neighbours ställer för många frågor som filmen för slappt undviker att svara på, i hopp om att vi bara ska skratta och ha en ”lagom” trevlig stund i biosalongen. Okej för en väldigt dålig film. Gärna en väldigt bra. Men jag föraktar lagom-underhållning. Detta är lagom-underhållning. Dött, slappt, ovärdigt. Alla inblandade kan bättre och alla i publiken förtjänar mer.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

BAD NEIGHBORS

Originaltitel, land: Neighbors, USA.
Urpremiär: 8 mars 2014 (South by Southwest Film Festival, USA)
Svensk premiär: 9 maj 2014.
Speltid: 96 min. (1.36).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Seth Rogen, Rose Byrne, Zac Efron, Dave Franco, Elise Vargas, Zoey Vargas, Brian Huskey, Ike Barinholtz, Carla Gallo, Halston Sage, Christopher Mintz-Plasse, Jerrod Carmichael, Craig Roberts, Ali Cobrin, Kira Sternbach.
Regi: Nicholas Stoller.
Manus: Andrew J. Cohen, Brendan O’Brien.
Producent: Evan Goldberg, Seth Rogen, James Weaver.
Foto: Brandon Trost.
Musik: Michael Andrews.
Klippning: Zene Baker.
Scenografi: Gary Warshaw.
Kostym: Leesa Evans.
Produktionsbolag: Good Universe, Point Grey Pictures.
Svensk distributör: UIP.