A Touch of Sin

Regi: Zhangke Jia

Fyra berättelser från dagens Kina som alla handlar om arbetare och kapitalister och som alla slutar i våld, blod och död.

Jag har inte sett någon av Zhangke Jias tidigare filmer – man måste alltid vara uppriktig vad gäller sådant – men han är en av de mer berömda moderna kinesiska regissörerna och det kan man väl förstå. A Touch of Sin är gjort av en stabilt öga och jag är glad över att jag inte låtit tidigare filmer färga mig. Det skulle kanske varit lättare att falla för den här filmen då.

Jag alluderar nu till den positiva kritik filmen fått, vilken jag tycker är väldigt generös. Att filmen har politiska poänger om Kinas kapitalistiska vändning är en sanning med modifikation. Det har kallats ”modigt” att den gjorts i Kina, trots att den inte kunnat visas där, och det kan man väl rent objektivt säga. Att den till någon mån bygger på verkliga – eller åtminstone rapporterade – händelser talar också för dess goda avsikter.

Men för att vara en film som mötts med så passionerade hyllningar tycker jag det finns en avslagen flathet över filmen som åtminstone gjorde mig besviken. Som om de politiska ämnen som applicerats på filmen är saker som den egentligen är slö och likgiltig till – alternativt är det en ”budskapsfilm” som är alltför underdriven. Samtidigt kan man ändå ana en underliggande agenda – berättelserna i filmen är ju byggda på verkliga händelser – men filmen är oengagerad och sketchig från början till slut.

Alienation och avstånd mellan människor i det moderna samhället är ett annat påstått tema i filmen men det finns ingen ångest och ingen längtan i filmen, utan bara ett avdomnat ingenting. Karaktärerna verkar inte frustrerade, eller ensamma eller ledsna eller förlorade – mest av allt verkar de uttråkade.

Och filmen, för att vara helt ärlig, är ganska tråkig den också. Visuellt är den snygg – den är fotad av regissörens ständige fotograf Yu Lik-wai – men miljöerna är för det mesta stålgrå och oinspirerande och det finns inget som höjer pulsen direkt.

Det är förstås inte en direkt brist utan en stilistisk design – Filmer behöver inte vara strikt underhållande för att vara bra. Jag säger bara som det är. Scener drygas ut med många långdragna passager där vi ser folk gå mellan olika platser. Jag tror att långsamheten ska hjälpa oss att koppla ihop de olika berättelserna men A Touch of Sin lider fortfarande av det där som de flesta episodfilmer lider av – Episoderna klaffar inte riktigt med varandra och man finner sig ställa om sitt perspektiv var fyrtionde minut eller så och till slut har filmen dribblat bort en.

Episoderna i sig. Den första är en enkelt berättad historia om en kolgruvearbetare (Jiang Wu) som lackar ur på att bolagschefen, hans gamla skolkompis, glömt bort de löften han gett om att dela vinsten med sina arbetare. Vi får se att bolagschefen har ett jetplan, så han måste vara väldigt ond. Arbetaren blir slagen i huvudet med en spade när han konfronterar honom och som svar tar han fram hagelbössan för att gå på en western-artad hämndodyssé.

Eftersom det är så enkelt berättat – och eftersom Jiang Wu är en så bra skådespelare (se gärna Badhuset från 1999) – fungerar den här ganska bra i sin enkelhet. Men det finns ingen anledning att bry sig vare sig om huvudpersonen eller någon annan. Rent emotionellt saknas en ingång, vilket är ett av filmens huvudproblem (eftersom den tydligen nu har en så personlig agenda).

Den andra delen är väldigt luddig och handlar om en invandrararbetare (Zhou San) som dödar tre kids som försöker råna honom, varpå han stannar förbi sin mammas 70-årskalas en kort sväng för att sedan skjuta folk på öppen gata och stjäla deras handväskor. Den här förstod jag inte mycket av, och då är jag ändå öppen för att övertolka filmer.

Både den tredje och fjärde delen är mer ingående än den första och andra och båda gjorde mig sugna på att se en film vardera istället för två hopklämda i en.

Tredje handlar om en tjej som jobbar i lobbyn på en ”bastu”; hon har ihop det med en otrogen äkta man. Det finns en enkel melodramatik i upplägget och skådespelarna, samt en del quirky twister, som gör att denna del känns mycket som en kortfilm. Och mycket tid ödslas på att filma huvudpersonen när hon går från ett ställe till ett annat. Ändå gillade jag vart den här tog vägen och jag tror eventuellt detta är min favorit av de fyra.

Det fjärde kapitlet handlar om en ung man som jobbar på en sådan där kinesisk klädesfabrik – Han orsakar en olycka och förlorar lönen, varpå han måste cruisa runt i Dongguan på jakt efter olika småjobb som visar sig vara ganska bisarra – Bland annat blir han inkastare på en sexklubb som kallas The Golden Age, där tjejer dansar go-go i upphottade versioner av de kinesiska militäruniformerna från Mao-eran. Eftersom det finns utrymme för en långfilm här funderade jag mycket över hur en sådan skulle kunna se ut, medan denna pågick.

Här och var i filmen syns glimtar av det sociala och politiska livet i dagens Kina, vilket ökar aptiten för en politisk läsning – i synnerhet i den sista delen, som innehåller alla de mediala symboler vi förknippar med landet – och överlag handlar historierna om kapitalisters hämnd på industri-Kina och industri-Kinas motattack på kapitalism.

Men inget av det här emfaseras på något intressant sätt. Saker kastas snarare mot väggen för att se vad som fastnar – Som en tafatt romans mot slutet av filmen. Vill du kalla den en skildring av modern alienation bland unga? Okej, gör gärna det.

Där jag inte är imponerad av filmen narrativt eller tematiskt är jag desto mer imponerad tekniskt. Att en bra regissör gjort filmen har jag inget tvivel om. Vissa utdragna sekvenser där folk bara går fick mig att tänka på min cinematiska ärkefiende euro–arthouse–filmen men A Touch of Sin är ett fint exempel på varför de filmerna är unikt dåliga. Bilderna i den här filmen är skickligt komponerade och de är ihopklippta för att skapa en egen rytm, en egen atmosfär och en egen intention. Zhangke Jia vet vad, hur och varför han vill berätta (medan till exempel Ulrich Seidl kopplar ihop ”vad” med ”hur” och ignorerar ”varför” helt).

Och fastän jag tjurar med den här filmen så är den inte alls dålig. Den är gjord med konstnärlig agenda och mening – Den ska se ut så här och ingen annan än regissören hade kunnat göra det. Jag kan bara inte ljuga över faktumet att filmen lämnar mig helt underväldigad. Liksom många asiatiska filmer – må detta vara fördomar eller inte – verkar den vara mest intresserad av våld.

Våldet är välgjort när det anländer. Fult och oromantiskt, ibland kallt, ibland fånigt, alltid extremt fetischerat och dyrkat som den ultimata formen av katharsis. Jämför man med våldet – vars filosofi Zhangke Jia förstår med exakt precision – så är de andra delarna av filmen väldigt löst dinglande. Det konstnärliga temat om social alienation, och den politiska dimensionen av filmen, är saker som kan finnas i positiva recensioner men inte i den faktiska filmen, vad jag kan se.

Det är en film om zombies som går runt och gör inget särskilt innan de dödar någon. Att shoota det straight – pun intended – gör det inte mer intressant eller märkvärdigt. Men det är förstås sant att en sådan teknik gör att en åskådare kan fylla i mycket själv – Ungefär som en kund, eller en online-användare. Ur den synvinkeln är A Touch of Sin en ”konst-produkt”, där åskådaren nu blivit konsument. Jag tror inte det är mer än en fantastisk ironi, och det är mitt problem med filmen.

FREDRIK FYHR

*

A TOUCH OF ZIN