Laglös (Michael Kohlhaas)

Regi: Arnaud des Pallières

Medeltiden. Frankrike. En hästägare vid namn Michael Kohlhaas (Mads Mikkelsen) får sitt trygga familjeliv förstört av en baron, som gömmer sig bakom lagen och som redan tidigare stulit två av hans finaste hästar. Kohlhaas samlar ihop en liten armé och dödar utan vidare hela baronens hov, och går ut i krig mot landet för att återfå sina rättigheter.

 

Vissa filmer är bra för vad de inte är – Man skulle kunna tro att Laglös är en macho-film, en pretentiös western förklädd till historiskt epos, Braveheart med Mads Mikkelsen sponsrad av Jan Guillou.

Men så visar det sig att det här är en mycket mer ambitiös film än så – den har inga planer på att vara en vanlig, förutsägbar, ens ”underhållande” film. Långsamt beskrivs en plats, och sakligt förklaras ett händelseförlopp. Intrigen, om en man som startar krig mot sitt land, får vi på bennivå.

Det är en gammal hederlig fransk filmtradition som får mig att – odisciplinerat jag vet – tänka på Paul Rudd i Forgetting Sarah Marshall när han instruerar Jason Segel att ”osynligt” hoppa upp på surfbrädan: The less you do, the more you do.

Den tidlösa franska regissören Robert Bresson är nog en ledstjärna för Arnaud des Pallières, som gjort Laglös (eller Michael Kohlhaas som är den riktiga, och mycket bättre, titeln). Jag har i synnerhet för mig att Bressons riddarepos Lancelot du Lac (1974) går att jämföra med denna. Det var en film om kung Arthurs riddare men helt utan den känsla av äventyr och fantasi som myten gett upphov till – Utan sakligt, så realistiskt som möjligt, utan att en enda bild betyder, eller föreslår att du ska känna, någonting alls.

Och Laglös gör samma sak men med den ”historiska” äventyrsgenren, typ Braveheart eller Sagan om Ringen (som tekniskt sett inte är historisk, men som ju utspelar sig på Jorden, enligt Tolkien, i en alternativ historisk period till vår egen).

Naturligtvis är det inte filmer ödesdömda att få stora publiker. Men det är tillfredsställande att se en film som Laglös om man tycker om stämningar och en films förmåga att kommunicera andra världar. Det som fascinerade mig mest med filmen var upplevelsen av 1500-talet på en extremt primitiv informationsnivå.

I dag når oss nyheter på sekunder. Vi kan orientera oss på världskartan genom våra skärmar. Våra plastiska hjärnor förändras i takt med den tekniska utvecklingen. Perspektiven måste ha varit mycket mer subjektiva och nästan surrealistiska (om man jämför) på 1500-talet.

Ta en film som Braveheart, den självklara filmen att jämföra Laglös med. I den filmer häcklar Mel Gibsons William Wallace överheterna – Häcklandet transporteras till kungens öron genom att vi snabbt klipper till scener där kungen går runt och är arg och pratar högt om vad som hänt så att alla i publiken förblir konstant informerade.

Men jag älskar realismen i Laglös, sättet filmen förklarar hur ingen på den tiden visste säkert vad som hände, vart eller hur. En kvinna anländer, till exempel, vid en tidpunkt. Hon är klädd i svart och ser nobel ut. Vi har hört talas om en prinsessa många gånger under filmens gång – Ingen säger vem hon är, men vi – och de i filmen – får utgå ifrån att det är denna prinsessa.

Hon gör ett avtal med Kohlhaas, filmens hjälte, och hon verkar tycka om honom. I nästa scen ska Kohlhaas rida in till staden för att fullfölja det nya avtalet, men då kommer två killar och förklarar att prinsessan ändrat sig efter att en av Kohlhaas män lämnat honom och försökt döda två vakter. ”Prinsessan förklarar amnestin som bruten” säger de och rider iväg. Denna information kan inte bekräftas på något sätt, men Kohlhaas måste ta det säkra före det osäkra och rida iväg i motsatt riktning med sin dotter.

På samma sätt lämnar vi aldrig Kohlhaas perspektiv. Folk säger till honom att han startat krig, men vi får aldrig veta säkert hur detta krig ser ut eller vilka som är inblandade. Vi förvägras ett fågelperspektiv. Vi får istället en subjektiv inblick i hur världen såg ut förr, i en vanlig människas perspektiv.

Filmen präglas av en kall, grå, tung atmosfär och karaktärerna präglas av ett tämligen meningslöst ädelmod väl förkroppsligat av Mads Mikkelsen, som gör en lämplig stoneface-roll som, i takt med att saker går dåligt, krackelerar mer och mer.

Det är svåra förhållanden till att börja med. Döden, förklarar Kohlhaas, oroar honom inte. På den här tiden trodde man ju på herren i höjden och man ansågs vara dömd till döden i vilket fall som helst. Man fick leva och dö för en god sak – och om inte för en god sak, så åtminstone av anledningar som var logiska för en själv. Mycket av filmens extra dimensioner finns i Kohlhaas dotter (Mélusine Mayance) som han har med sig på sitt korståg mot överheten. Hon är inte gammal, men hon förstår att eskapaden är ödesdömd. ”Jag vill inte bo med min faster” konstaterar hon kallt vid ett tillfälle. Insinuationerna är självklara, för de som är redo att lyssna på vad karaktärerna säger, och vad det innebär.

Den som bara bryr sig om en films story borde inte klaga på Laglös – Den är storyn på sina bara ben, befriad från alla typer av cinematiska excesser. Ju mindre den gör, desto mer uppstår i den. Storyn är storyn. Skådespeleriet är skådespeleriet (med fina biroller från Bruno Ganz och Denis Lavant). Landskapen är suggestiva. Fotot snyggt då och då. Kanske Laglös saknar en agenda, någon anledning till att vilja bli sedd. Kanske den är meningslös. Lika meningslös som världen den beskriver, i så fall. Men filmen har ett hjärta och den har en själ och jag fann att de två talade till mig från början till slut.

 

FREDRIK FYHR

 

*

LAGLÖS

Originaltitel, land: Michael Kohlaas, Tyskland/Frankrike.
Urpremiär: 24 maj 2013 (Cannes).
Svensk premiär: 9 november 2013 (Stockholm International Film Festival), 23 april 2014 (DVD).
Speltid: 122 min. (2.02)
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat:  n/a. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Mads Mikkelsen, Mélusine Mayance, Delphine Chuillot, David Kross, Bruno Ganz, Denis Lavant, Roxane Duran, Paul Bartel, David Bennent, Swann Arlaud, Sergi López, Amira Casar, Jacques Nolot, Christian Chaussex.
Regi: Arnaud des Pallières.
Manus: Christelle Berthevas, Arnaud des Pallières, Heinrich von Kleist.
Producent: Serge Lalou.
Foto: Jeanne Lapoirie.
Musik: Martin Wheeler, The Witches.
Klippning: Sandie Bompar, Arnaud des Pallières.
Scenografi: Yan Arlaud.
Kostym: Anina Diener.
Produktionsbolag: Les Films d’Ici, Looks Filmproduktionen, Hérodiade, K’Ien Productions, Rhône-Alpes Cinéma, arte France Cinéma, ZDF, Arte med support från Filmförderungsanstalt och Mitteldeutsche Medienförderung.
Svensk distributör: Studio S.