Life of Brian (1979)

<- Spegeln.
-> Cykeltjuven.

Regi: Terry Jones

I Judéen lever Brian, som är jämngammal med Jesus och går ett liknande öde till mötes.

 

Life of Brian är Monty Python-gängets bästa film, eftersom den bemödar sig med att ha en riktig story och åtminstone en enda riktig karaktär. Räknar man skratt per minut är det möjligt att föregångaren från 1974 – The Quest for the Holy Grail – är en tekniskt sett roligare film, men Life of Brian är mästerverket.

Det är inte så att en ”riktig story” är värt något i sig, men i Life of Brian gör det hela skillnaden. The Holy Grail må vara rolig, men den är också gjord som ett 90 minuter långt specialavsnitt av Monty Python’s Flying Circus, TV-serien denna sextett slog igenom med.

Life of Brian ger oss inte bara en riktig story med en riktig karaktär, den ger oss också tematik värdig en klassisk film – eller åtminstone en klassisk filmkomedi, som Duck Soup av Marx-bröderna. Medan berättelsen om Jesus handlar om hur en halvgud levde och dog för att ge mening åt allas liv handlar berättelsen om Brian om hur människan Brian lever och dör och that’s it. När vi väl accepterat vår dödliga jordiskhet är allt bara en fråga om vem vi ska hänga brevid när vi korsfästs.

”I was promised a Jewish only section” säger en av Brians grannar när han hänger på korset och undrar hur i helvete det här gick till. Allt han ville var att göra något bra här i livet och kanske få till det med den politiskt aktiva Judith, hans första och troligen sista kärlek.

Vakten på marken ger ifrån sig ett trött läte: ”You’re gonna die in a day or two anyway, what’s the difference!”

Konventionell Hollywood-logik föreslår att Brian kommer räddas när som helst, men istället har alla huvudsakliga karaktärer i filmen en efter en gått förbi och förklarat för honom varför det är viktigt, eller bara rätt åt honom, att han hänger där han hänger.

”Keep it up, Brian” säger några från Folkfronten i Judéen, den politiska terroristorganisation han gått med i – och som visat sig vara bättre på att sitta och föra pretentiöst käbbel än att syssla med någon form av politisk aktion.

Den enda räddningen verkar komma från Judéens Folkfront – inte samma sak som Folkfronten i Judéen, mind you! – men de har tyvärr bara skickat sin självmordspatrull. Ni hör på namnet hur effektiva de är.

Brian hänger där han hänger. Är inte detta samma sak som hände Jesus, trots allt? Han hade åtminstone förmånen att vara en halvgud som fullbordade en profetia. Brian är bara en vanlig snubbe. Vad kan han göra?

Tja… vissla? Se det positivt? ”Nothing will come out of nothing, you know what they say” säger Eric Idle på korset intill och börjar tralla på Always Look at the Bright Side of Life, och en av filmhistoriens allra bästa sångfinaler inleds.

Förlåt, är det här en spoiler? Jag kan inte låta bli. Jag hade inte sett filmen på flera år men nu när jag såg den igen blev jag golvad av hur briljant slutet verkligen är, och hur kraftfull den tralliga sången blir, om man har alltings förjävlighet i åtanke. Det var kanske inte meningen – Terry Jones, Python-gängets ansvarige regissör tyckte att slutet fick duga i brist på bättre – men något sublimt stiger upp i den här sången. Det vi ser är egentligen är en djupt mänsklig tragedi om livets meningslöshet – en livsavgörande fråga för sådana som Camus och Beckett – men Life of Brian  begär av oss att inte ta frågan på allvar. Det är ”Evangeliet enligt Ateisterna”, en komedi om livets meningslöshet, samhällets hyckleri och mänsklighetens patetiska natur. Ett udda humanistiskt mästerverk.

Premissen är briljant: Tänk om det fanns ett stall intill det stall där Jesus föddes där en helt vanlig person föddes. Varför inte fokusera på honom? I den första scenen går de tre vise männen till och med till fel stall: Brians mamma (Terry Jones) tackar för de fina presenterna men påpekar att de kan skippa den stinkande myrran nästa gång.

Förtexterna kommer med Terry Gilliams klassiska animationer och en pampig sång som skulle passa i en 007-film från 60-talet men istället för att sjunga något episkt sjunger sångerskan (Sonia Jones) om Brian bara det att han föddes (”He had arms and legs and hands and feet”), att han blev tonåring (”His voice dropped low, and things started to grow”) och att han blev en man (”And he wants to see girls, and go out and get pissed”) som om det vore det mest episka i världen.

Första bilden därefter är Jesus som predikar på berget inför flertalet människor. Kameran rör sig längre och längre bak tills han bara är en liten prick och vi inte längre hör något: ”Speak up” vrålar Brians mamma, som står i den mest avlägsna publiken. ”I can’t hear a thing!”

Därefter följer vi Brian (Graham Chapman) och hans alldagliga liv kring 30 eKr. Han har ett kneg: Han säljer romerskt junkfood vid gladiatorspelen. Han har ett hatobjekt: De förbaskade romarna! Han har en vilja: Att gå med i tidigare nämnda terroristorganisation. Han har ett begär: Judith, tjejen som är engagerad i nämnda terroristorganisation.

Ett av Brians tidiga uppdrag blir att måla anti-romerskt klotter på väggarna till ett palats – Men en besynnerligt nitisk centurion-vakt (John Cleese) dyker upp och tar honom i öronen eftersom hans latin är så dålig. Liksom mardrömsgestalten av en gymnasielärare i ämnet tvingar han Brian att skriva rätt latinska fras över hela väggen i olika storlekar. Detta gör han tills gryningen varpå han får kommentaren: ”Now don’t do it again!”

Graham Chapman är fantastisk i huvudrollen och det är en av anledningarna till att filmen fungerar så bra. Fastän han, likt de andra i Python-gänget, spelar flera roller i filmen är Brian singulär och speciell. Främst för att Chapman helt enkelt var en riktigt bra skådespelare. Han gör Brian till en sårbar och ärlig individ som har lidelse och kärlek i sig. Jag tror Chapman var så bra i den här rollen att hans död var det som tog kål på Monty Python en gång för alla. (Senare reunion-gigs efter Meningen med livet (1983) har varit ganska tafatta). Chapman var en tung alkoholist och drack två barflaskor gin om dagen innan de började spela in filmen och flera var osäkra på om han skulle klara av något så viktigt som huvudrollen. Men han höll sig, om man ska tro de inblandade, nykter under hela inspelningen.

Många andra karaktärer kommer och går i filmen. De flesta är variationer av karaktärer Python skapade i sin TV-serie. Terry ”ständigt i fuldrag” Jones’ arketypiska hagga – med den gälla rösten – och John Cleeses nitiska överbefälhavar-klyscha är klassiska Python-karikatyrer. Michael Palin är en av de som, förutom Chapman, får glänsa extra mycket i Life of Brian då han gestaltar flera oförglömliga karaktärer – Hans pillemariska Pontius Pilatus som inte kan uttala bokstaven R, flankerad av Chapmans läspande kusin Biggus Dickus har ett par separata scener som skulle kunna ge upphov till en helt egen film (”Stwike him, Centuwion! Stwike him vewy wuffly!”).

Det finns klassiska citat att citera men då blir vi kvar här hela dagen. Praktiskt taget varje scen i den här filmen är en lyckat genomförd komisk poäng. Vissa är bara dumroliga – som när romerska vakter letar igenom Folkfrontens gömställe utan att hitta något, trots att alla där inne gömmer sig i tunnor och under filtar (andra gången, det ska erkännas, hittar de dock en sked).

Andra är mer tematiskt begåvade, och har en Terry Gilliamsk flavör; som när Brian blir jagad av en, slags, mobb som tror han är Messias: Vad han än säger och gör tolkar de som ett tecken på att han är utvald från ovan att vara deras mästare. Det hela leder till att de hittar tecken i sina sandaler och när Brian säger ”You are all individuals” ropar de unisont ”Yes! We are all individuals!” Scenen, menar Gilliam, sammanfattar religionens historia på fem minuter och det ligger något i det.

Life of Brian är inte en film som är blasfemisk – inte ens utsagt ateistisk, trots att jag själv använt det ordet i denna text; Filmens första sekvens visar de tre vise männen följa en stjärna och det råder inget tvivel i filmen om att Jesus fanns och verkade. Life of Brian är kritisk till religionen som assimilerande samhällskraft, opium för folket för att uttrycka sig klassiskt; men även det politiska hyckleriet, dess handlingslösa feghet och den absurda dekadens som råder på de allra högsta maktpositionerna (”Wome… is your fwiend!”).

Och i slutändan är det också, menar jag, en existentiell film. En trösterik komedi om människans dödsångest och känslan av meningslöshet i tillvaron. Samma intrig skulle kunna ligga till grund för en helt och hållet seriös och ångestframkallande film. Det storartade i filmen är hur den väljer att vara en komedi. Och hur vi gillar Brian, inte som karikatyr utan som människa.

 

Skapandet av filmen är ett kapitel i sig. Mycket i filmskapande har att göra med lycklig slump och man kan se att Life of Brian var en fin upplevelse för alla inblandade – ”It’s the best we ever was, the best we ever did” säger John Cleese i BBC-dokumentären The Secret Life of Brian. Flera år efter att ha lagt ner sin TV-serie var det i detta projekt – med fyra miljoner pund i budget – som var det som var förutbestämt att klaffa. Det är en film som tycks besjälad av bra teamwork, men det är även en film som bygger mycket på ett briljant manus som förvandlar den mänskliga upplevelsen till ett mycket befriande skämt.

De filmade i Tunisien – där flertalet historiska och bibliska epos filmats – och däromkring, när studiochefer läste manuset, drog sig exekutivproducenterna på EMI ut. De fick söka producenter på annat håll och George Harrison – av alla människor – satte sitt hus och sitt kontor i pant för att bilda produktionsbolaget Handmade Films, som kom att bli bolaget som stod bakom Life of Brian. Han fick pengarna tillbaka förstås, men ”it was sweaty”.

Filmen kom att bli förbjuden i många länder och brittiska områden på grund av okristligt hatiska kampanjer från kristna rörelser och biografägare drog ibland ner filmen utan att ens ställa vidare frågor. Även idag kan en film som Noah göra kristna grupper upprörda, men världen var mindre på 70-talet och det blåste verkligen upp en storm över Life of Brian som idag är svår att föreställa sig.

Norge var ett av länderna som förbjöd filmen. Jag minns taglinen på omslaget från videokasetten: Filmen som är så rolig att de förbjöd den i Norge.

Naturligtvis gick folk och såg Life of Brian och den kristna kampanjen mot filmen kom snarare att bidra till att det blev en storsuccé. Det var Monty Pythons rätt att göra vilken film de än behagade – och filmen handlar till viss del om det – även om det är möjligt att det var klokt att klippa bort karaktären Otto (spelad av Eric Idle) som var en ”judisk nazist” som ville ha ett ”enat rike” för judarna; han leder självmordspatrullen i slutet av filmen, men i övrigt är han inte där.

Ursprungligen ville Python-gänget göra en komedi om Jesus men fann honom för ”perfekt och tråkig”. Nyckeln kom istället från att läsa Bibeln seriöst. Om man gör det, har Cleese förklarat, så uppstår humor ganska snart. Hur tänkte egentligen Josef när Maria sa att en ängel befruktat henne? Vad sa hans kompisar när han tog ett glas med dem på krogen? ”Oh an angel? Well, that sounds very reassuring then.”

Att Life of Brian blev ett sådant mästerverk bygger på tur, skicklighet och slump.

Slump för att inget gick åt skogen och för att de alla var på glatt humör och på kreativ topp när de gjorde filmen.

Tur, för att filmens idéer kom att fungera så bra att de nästan växer ut ovanför den och blir till något mer än bara en rolig, studentikos komedi om kristendom. Det var kanske inte meningen, men filmen hade turen nog att bli så bra att den helt enkelt måste blomma ut och börja leva sitt eget liv.

Och, kanske främst, skicklighet. Se vilken dokumentär om Monty Python som helst och det visar sig att de inte var lika anarkistiska som sin humor; de var väluppfostrade medelklassmänniskor med en brittisk arbetsmentalitet och de gjorde intensiv research på allt de gjorde; från att se igenom så många kristna filmer de kunde, till att lära sig om hur det politiska läget i Judéen såg ut under tiden kring Evangelierna, bildade de sig själva en uppfattning om världen de behövde skapa och därefter lät de humorn leda vägen.

Ända till det magiska ögonblicket som är Always look at the Bright Side of Life. Jag tror man ska ta det på orden. Det är fantastiskt i sin absurditet, men det är inte ett cyniskt skämt. Inuti Life of Brian finns väldig empati och glädje; det är en film som vågar erkänna att livet inte är en gudomlig gåva, och att världen är en hemsk plats, men att humor kan avväpna vad som helst – inklusive denna skräckinjagande visshet. Och det är förresten religiöst på sitt sätt också, när jag tänker efter.

 

FREDRIK FYHR

 

*

Somewhere in Tunisia. BBC:s ”Making of”-film när det begav sig

 

Palin och Cleese försvarar filmen från stofiler i ett klassiskt stycke brittisk TV.

 

BBC-dokumentären The Secret Life of Brian – Ser du bara en av dessa tre så se denna.