The Amazing Spider-Man 2

Regi: Marc Webb

Peter Parker sliter hund som Spider-Man vilket gör så att flickvännen Gwen Stacy gör slut. En elektrisk superskurk vid namn Electro stiger upp för att ha ihjäl Spidde, samtidigt som hans gamla kompis Harry Osbourne långsamt blir galen och skyller allt på honom.

 

The Amazing Spider-Man 2 är fruktansvärt lång – 142 minuter, vilket är fyra längre än ett monster som Noah – och medan det inte är tre timmar så är det vad det känns som; tid är relativt. Det är en sådan där upplevelse som tangerar psykologisk terror – Hur länge klarar psyket av att vara instängt i ett mörkt rum, influerad av färger och oljud som flyger förbi framför ögonen på en skärm? När filmen var slut mindes jag inte vad jag kände när jag kom in i salongen. Knappt ens vem jag var.

Längden – och sättet filmen inte tar vara på den – skämmer vad som annars är en överraskande stark superhjältefilm. Bland de bästa jag sett i genren på senare år (och det finns ju en hel del att välja på) och på det stora hela taget ett formidabelt stycke underhållning. Filmen förstår att en film om en superhjälte inte behöver vara allvarlig för att vara gripande; att den kan vara sentimental utan att vara barnslig. Den förstår att en film om en kille i trikåer aldrig kan jämföras med Hamlet. Men den kan få en publik att jubla – som tioåringarna längst fram gjorde så fort ”Spidde” dök upp i bild – och gråta – som många på allvar gjorde i slutet. (Jag med…? Nästan. Jag hade suttit där så länge, bara).

När det finns så många superhjältefilmer är det rimligt att ha lite högre förväntningar på genrens kungligheter – Batman, Stålmannen och Spindelmannen – inte minst eftersom karaktärerna närmar sig en slags odödlighet, något som påminner om James Bond. När The Amazing Spider-Man kom kändes det konstigt att göra en indirekt ”remake” på Sam Raimis Spider-Man som kom bara tio år tidigare. Nu är det bara två år sedan den filmen och tiden är som sagt relativ. Spelar det ens någon roll längre att skådespelare byter plats, att vi ser samma berättelse en till gång, att vi matar en franchise i händerna?

Tja. Det är så lätt att säga ja om man ogillar filmen i fråga och så lätt att säga nej – eller åtminstone nja – om filmen är som The Amazing Spider-Man 2. Precis som föregångaren fångar den Stan Lees originalserie med en mer pricksäker vintage-känsla än Raimis mer syntetiska filmer – Andrew Garfield är stabil som Peter Parker, och som Spidde har han precis den dåliga humorn man (som gammalt Spidde-fan) vill att han ska ha och Emma Stone är fortfarande en formidabel personlighet som förvandlar den väna bimbon Gwen Stacy till en smart och rolig tjej jag skulle dricka öl med när som helst.

Det svingas mellan hustak och det slungas polisbilar i luften och människor räddas från en säker död och skurkar går bärsärkagång i Manhattan i den här filmen. Allt är som det ska i Marvel-land. Filmen bygger på Stan Lees och Steve Diktos originalserier och storyn är därmed strikt serietidningsfodder. Jamie Foxx spelar en mesig man med mindervärdeskomplex som via en olycka förvandlas till Electro – en snubbe som alstrar el, kort och gott, och som vill hämnas på Spidde av anledningar som är lite för luddiga för att förstå sig på. På ett annat hörn finns Peter Parkers gamla kompis Harry (Dane DeHaan) vars stenrika konglomeratpappa dör på grund av en mystisk sjukdom och låter honom ärva hans gröna militäroutfit. (Det där har vi redan sett i tre andra filmer, men för vad det nu är värt så berättas det bättre den här gången).

Actionscenerna och specialeffekterna är oklanderliga från början till slut och filmen innehåller fler scener med äkta adrenalin än jag kunde räkna. Men skådespelarna är oförskämt bra och det är främst dem – tror jag- som gör att allt mellan specialeffekterna fastnar. Sally Field repriserar sin roll som Peters faster May och får ett par snyftarscener där man erinras de 70 -och 80-talsfilmer hon blev känd för. Allas vår mysige grek Marton ”Mumien” Csokas har en fenomenal liten roll som en galen doktor vid namn Kafka (!) som spiks lajka diis and is kompliteli inseeejjjn! Och Paul Giamatti har en roll som jag inte ens märkte förrän jag gick hem och gick ut på IMDb. När jag sedan tänkte tillbaka på rollen så skrattade jag åt den ännu mer – Där ser man! Paul Giamatti har kanske roligast av alla i den här filmen.

Jamie Foxx är den svagare länken i skurk-ensemblen men å andra sidan är han täckt av specialeffekter för det mesta. Dane DeHaan har jag uppskattat i flera filmer – det är han ni såg någonstans och svor var Leonardo DiCaprios lillebror – och i rollen som Harry Osbourne är han ganska fenomenal i en konstig blandning mellan underdrifter och överspelande; han har fått till någon slags slemmig Jack Nicholson-röst, i kombination med Nicolas Cage som han brukar vara sekunderna innan han freakar ut, men utdragen, och samtidigt har han arrogansen av en jobbig EMO-unge. Allt som allt mår man lite illa av att se på honom, vilket är högsta betyg för en skurkprestation.

Jag hade varit fullt redo att ge ett högre betyg hade det inte varit för filmens oförsvarligt långa längd och, mer väsentligt, sättet den inte utnyttjar den på. Alldeles för många människor har varit med och skrivit manus vilket lett till en fördumning av nästan allt i händelseförloppet – Varenda grej som händer måste förklaras otroligt många gånger; ingenting som händer i filmen kommuniceras visuellt utan antingen genom dialog eller upprepning. Spidde förklarar till och med sina egna skämt ibland så att Ingen Ska Missa Någonting Alls. Det är tråkigt berättande och det sinkar mittenpartiet av filmen, som blir pratigt och utdraget; som en typ av exposition-intermission – filmen pausar egentligen allt den håller på med och förklarar i 40 minuter hur olika saker händer för de olika karaktärerna. Det berättas ingen berättelse. Det förklaras en berättelse. Det är torftigt, tråkigt, och synd.

Just ja, en sidointrig finns också, om hur Peter tar reda på vad som egentligen hände med hans föräldrar. Antagligen är det inget seriepurister vill höra men hela den intrigen hade kunnat klippas bort. Så är det.

För början och slutet, filmens puls överlag, stämningen och känslan av oomph, är så stark i den här filmen att jag ramlade av stolen ibland och utbrast: Det här ju riktigt KUL! Men på en vem-gör-vad-och-hur-går-allt-till-nivå är intrigen det minst intressanta med filmen – vilket är en av anledningarna till att längden stör.

Jag vet inte om The Amazing Spider-Man 2 är byggd på en särskild serie eller om den är en sammanslagning av flera olika men flera saker som hände i filmen kommer jag ihåg från min barndom. Inte minst slutet, som på allvar ställer ett krav – en helt annan typ av utmaning – på Spider-Man som figur. Mer än någon annan superhjälte är han själ och hjärta. Han är killen man gillar, och serierna hade alltid vett nog att spela på det. Man vill att det ska gå bra för killar man gillar. Slutet kommer som en slägga i ansiktet – till och med för en som vet det på förhand – och man sitter där och är på allvar berörd av en superhjälte, lik förbannat. Jag beundrar skådespelarna för att de lyckas, och jag applåderar regissören med det passande namnet Marc Webb att han lyckas skapa en stämning värdig en Marvel-film (vilket inte alltid är det lättaste, verkar det som).

Hade den varit en halvtimme kortare – och bättre berättad i mitten – hade det verkligen varit en av de bästa superhjältefilmerna som någonsin gjorts. Nu är det ”bara” en av de bästa på skapligt lång tid, men det är inte fy skam det heller. Ska man bara slå ihjäl en enda spindel i sommar så är det denna.

 

FREDRIK FYHR

 

*

THE AMAZING SPIDER-MAN 2

Originaltitel, land: The Amazing Spider-Man 2, USA.
Urpremiär: 10 april 2014 (London).
Svensk premiär: 18 april 2014.
Speltid: 142 min. (2.22).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Andrew Garfield, Emma Stone, Jamie Foxx, Dane DeHaan, Colm Feore, Felicity Jones, Paul Giamatti, Sally Field, Embeth Davidtz, Campbell Scott, Marton Csokas, Lois Cancelmi, Max Charles, B.J. Novak, Sarah Gadon, Michael Massee, Jorge Vega.
Regi: Marc Webb.
Manus: Alex Kurtzman, Roberto Orci, Jeff Pinkner, byggt på serietidningen av Stan Lee och Steve Ditko.
Producent: Avi Arad, Matthew Tolmach.
Foto: Daniel Mindel.
Musik: Johnny Marr, Pharrell Williams, Hans Zimmer.
Klippning: Pietro Scalia.
Scenografi: Mark Friedberg.
Kostym: Deborah Lynn Scott.
Produktionsbolag: Marvel Enterprises, Avi Arad Productions, Columbia Pictures, Matt Tolmach Productions.
Svensk distributör: Sony Pictures.