Krigaren

Regi: David Wnendt

Stark, sedelärande ungdomsfilm om två unga tjejer som söker gemenskap i ett nynazistiskt gäng.

 

Jag tror inte att någon vill göra en film om nynazister. Jag tror inte heller att någon egentligen vill se dem. De görs för att de måste göras och för att vi behöver se dem.

Och när de nu måste göras, och när vi nu måste se dem, så tjänar det inget till att försöka släta över, tona ner eller ”nyansera” nazister som individer, eller nazismen som fenomen. Krigaren, av David Wnendt, gör inte det. Redan från början placeras vi i ett skrålande nazistgäng som terroriserar passagerare på ett pendeltåg och oundvikligen misshandlar en asiatisk man medan de skrattar i ansiktet på hans skrikande flickvän.

Filmen utmanar dig på en gång genom att placera oss i deras sällskap fast vi hellre skulle vilja bada i en pool med bajs.

Men filmen ber oss ändå att rikta uppmärksamheten till Marisa (Alina Levshin), den tjugoåriga tjejen som har en T-shirt där det står ”Nazi Bitch” och tatueringar där det står ”Aryan skin”. Senare introducerar den oss för fjortonåriga Svenja (Jella Haase), som sitter tyst i ett hörn som om hon inte vill synas i den gemenskap hon nu så gärna eftersträvar.

Filmen försöker inte förklara varför de är där, i detta sällskap som – när de inte misshandlar folk – blir fulla, knarkar och har fester där de tittar på Nazi-propaganda från 40-talet varpå de dansar i gasmasker och förr eller senare börjar slåss med varandra. Men Marisa är väldigt arg och Svenja är väldigt smart. En socialarbetare ”förklarade” en gång för mig att samhället kräver en gyllene medelväg från sina medborgare. Om man är för bra på något är det en belastning. Om ens problem är för stora, om man är för smart för sitt eget bästa. Alienation är något man kanske får leva med då.

Marisa har en döende morfar som var soldat åt nazisterna under andra världskriget; Marisas mamma vill inte se honom förrän han ”inte andas mer”. Marisas mamma hatar honom – men hon är ju själv uppfostrad av en nazist, så hon är inte den som vänder andra kinden till.

Svenja har högsta betygen i alla ämnen och hennes kallt dominerande styvfar gallrar henne för att bli en übermensch; hon tvingas röka upp ett helt paket cigaretter när han får reda på att hon röker och ritualer av det här slaget tycks vara mycket viktigare för honom än att veta vad hon gör om dagarna. Han är tekniskt sett inte nazist, men han är tillräckligt störd för att Svenja ska vilja bli en.

Och Svenjas mamma? När hon ser att sin dotter tatuerat in siffran 88 i sin svank suckar hon och säger: ”Är inte du lite för ung för sånt där”?

En av sakerna som Krigaren lyckas fånga så bra är det utanförskap och den sociala logik som gör att unga människor känner sig hemma i anti-auktoritära underground-grupper överhuvudtaget. Svenjas mamma är ju inte speciellt smart och hennes styvpappa är ett as. Den enda personen som tog hand om Marisa när hon var liten, vad hon minns, var hennes morfar och hon går inte med på att hennes mamma hatar honom. Något att placera sin stolthet och sin identitet på blir oundvikligt behov – Det finns mer harmlösa grupper; nazisterna är inte en av dem.

Svenja kommer in i nazi-gänget via sin pojkvän som har en handikappad marxist-pappa. Ni kanske hör att han, liksom många andra nynazister, har en ganska vag uppfattning om sin egen ideologi. Den tycks vara byggd på rubriker i nazistartiklar med olika klichéer typ ”Multikulturalismens bluff” vilka han verkar vara mycket säker på säger sanningen om alla problem i samhället – Men vi ser aldrig någon läsa någonting. (En av nazisterna kastar å andra sidan iväg en bok nerför en balkong och säger att det bara är ord – ”Jag är redo för krig”).

Under en i sammanhanget rutinmässig våldsutövning råkar Marisa skada två afghanska flyktingar. En av dem flyr sina socialarbetare, som ska deportera honom till Pakistan, och råkar av en slump hamna hos Marisa igen. Han är hjälplös, har inget att äta och är längre utanför samhället än vad hon är – Det kommer till henne naturligt att hjälpa honom. Även när han inte visar tacksamhet, och även när han springer iväg, insisterar hon. Denna rätt fascinerande utveckling leder efterhand intrigen till vissa oförutsägbara – och vissa förutsägbara – serier av händelser.

Budskapet känns bekant, men det är inte nött eftersom Krigaren är en film född utav sitt eget samhälleliga sammanhang. Om vi inte behövde göra sådana här filmer skulle de inte finnas. Det är inte en film som gör mycket för filmhistorisk evolution – tematiskt är det praktiskt taget samma film som American History X och Romper Stomper – men den har inte heller på agendan att göra det.

Främst är Krigaren ett starkt stycke ungt filmskapande som sätter två starka skådespelare i rampljuset; Haase, som Svenja, har en mycket autentisk utstrålning och Levshin har en brinnande blick som gör att vi fixeras till allt hon säger och gör.

De är starkt drivna av David Wnendt; en begåvad regissör som verkar vara en expert på att leka med åskådarens emotionella reaktioner. Genom enkla medel skapar han här en omskakande , hjärtpumpande ilska och en slags sammanbiten typ av spänning. Med samma enkla medel skapade han instinktiva känslor av äckel – men också avsmittande, barnslig glädje – i sin senaste film Våtmarker.

Båda filmerna handlar om människor, tjejer, som tydligt inte är mainstream-orienterade. Det är inte ett brott att älska kroppsvätskor – som Helen gör i Våtmarker. Men det är ett brott att hata för mycket. Det kan kallas för olaga hot eller hets mot folkgrupp och tekniskt sett är det olagligt. Det är bra. Ju yngre man är när man lär sig varför, desto bättre. Åtminstone en av tjejerna i Krigaren har en framtid.

Det är svårt att inte låta präktig när man pratar om sådana här filmer. Det är lika svårt att bry sig om att man gör det. De fyller en funktion. Den dagen då vi har nazister på öppna gator som ger sig på… vänta, hände inte det förra veckan?

 

FREDRIK FYHR

 

*

KRIGAREN

Originaltitel, land: Kriegerin, Tyskland.
Urpremiär: 28 juni 2011 (Munich Film Festival).
Svensk premiär: 9 april 2014 (DVD).
Speltid: 100 min. (1.40).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Alina Levshin, Jella Haase, Sayed Ahmad, Gerdy Zint, Lukas Steltner, Sven Splettstößer, Anne Laszus, Elias Raudith, Winnie Böwe, Rosa Enskat, Uwe Preuss, Najebullah Ahmadi.
Regi: David Wnendt.
Manus: David Wnendt.
Producent: René Frotscher.
Foto: Jonas Schmager.
Musik: Johannes Repka.
Klippning: Andreas Wodraschke.
Scenografi: Jenny Rösler.
Kostym: Nicole Dinges.
Produktionsbolag: MAFILM, Das Kleine Fernsehspiel (ZDF), Hochschule für Film und Fernsehen ’Konrad Wolf’.
Svensk distributör: Studio S.