Dagarnas skum

Regi: Michel Gondry

Pojke möter flicka i mystisk stop motion-värld. Allt är hysteriskt. Hon blir sedan sjuk av en mystisk lungsjukdom. Snyft, snyft.

 

Världen vore allt en konstig plats om en sko vore en hatt, ett päron ett äpple eller ett ”goddag” ett ”adjö” – Eller om blod var gjort av papier-maché och små möss kunde köra små radiobilar fram och tillbaka och hjälpa oss när vi lagar mat. Vore kärlek i en sådan värld likadan som i vår värld? Antar det.

Så vad finns det att säga om Dagarnas skum, Michel Gondrys filmatisering av en sådan där ”ofilmbar kultbok” av Boris Vian? Just att den utspelar sig i en sådan värld och att berättelsen är helt ordinär. Den ”tragiska” kärlekshistorien mellan Colin (Romain Duris) och Chloé (Audrey Tautou) hade kunnat utspela sig i en normal värld men nu befolkar karaktärerna ett klaustrofobiskt (mar)drömlandskap där alla rum är klaustrofobiska dockhus och där det kryllar av stop motion-animationer.

Det har förstås att göra med att filmen är gjord av Gondry, som alltid haft problem med sin egen excess. Liksom med hans generationskamrat Wes Anderson är Gondry besatt av detaljer, prylighet, sin djupt självupptagna ideosynkrati; men där Anderson åtminstone har den goda smaken att vara en anal pedant är Gondry mer åt Baz Luhrmann-hållet: Han älskar att vara högljudd och överdriven och hans filmer påminner ibland om tecknade filmer – De riskerar hela tiden att äta upp sig själva.

Med Dagarnas skum visar Gondry vart gränsen går (åtminstone för mig). Jag har inte läst Vians bok och är inte intresserad av att ”fatta” något genom att läsa den. Vill man kritisera en film får man gå till filmen. Det som är i bild är i bild eller, som Godard sa, ”bring in the evidence”.

Gondry målar med färger och former som skulle göra en ung Tim Burton grön av avund men han misslyckas – på ett ganska uppenbart sätt – med att förmedla historien här. Vi ska se berättelsen om hur en kille blir kär i en tjej och därefter ruinerar sig för att hjälpa henne när en näckros sätter sig i hennes lunga och långsamt dödar henne; Ju sämre hon blir desto mattare blir filmens färgskala – Den börjar i starka färger och är svartvit mot slutet. Lite coolt, typ.

Men det är just det. Det är omöjligt att inte konstant vara medveten om att man tittar på en film. Berättelsen ska vara en otroligt romantisk sådan som slutar otroligt tragiskt och det ska vara sådär mys-sentimentalt och pluttenuttigt men allt vi ser är scenografi, skådespeleri, foto, klippning – Ofta med störiga detaljer, som att karaktärerna ständigt dukar bord med fin mat för att sedan slänga det i golvet (om jag inte minns fel får vi aldrig se någon äta i filmen).

När Gondrys filmer har fungerat har de fungerat för att man kunnat förankra fantasivärlden till en verklig värld – den av många dyrkade Eternal Sunshine of the Spotless Mind, den röriga men inte hopplösa Science of Sleep och den trevliga, om än i vissa läger överskattade, Be Kind Rewind fungerade i det här avseendet just för att de kopplade den fantastiska världen till vardagens grå tristess. Att bara skildra det ena eller det andra saknar poäng.

Vilket blir väldigt tydligt i Dagarnas skum som från början svämmar över i fantasifulla detaljer – wohej när vi dansar har vi jättestora ben och när vi hälsar på varandra snurrar våra händer runt som trädockor; tjohoo vi dricker något mysko och skrattar i närbild medan bubblor svävar omkring oss – men som knappt ens bemödar sig med att ge oss en anledning att gilla karaktärerna. Det vore en sak om det var tal om någon slags ironisk komedi men Dagarnas skum är en seriös kärlekshistoria och Gondry är inte intresserad av sina två turturduvor.

Skådespelarna är, för den delen, lika självmedvetna. Duris och Tatou skrattar och ler åt varandra helt utan innebörd och går mest runt och säger entusiastiska saker som om en ljudeffekt typ zoinggg skulle kunna ackompanjera varannat ord. Detsamma gäller hela uppsättningen biroller från Omar Sy, Gad Elmaleh, Aïssa Maïga och Charlotte Le Bon. De är inte dåliga skådespelare men de svävar oregisserade, i ett irriterande noll-läge, där de bara går runt och är roliga. Eftersom de inte har karaktärer att arbeta med har de fått acceptera att leka vuxendagis. (Jag tycker även att någon akut borde ge Tatou en ny typ av roll; hon börjar kännas som en möbel i sådana här filmer; ställ fram ’na och se va söt hon är när hon är lessen!)

Det finns passager i filmen som jag tyckte om mer än andra. Omkring Colin och Chloés bröllop händer saker där Gondry via klippningen fångar känslan av hur drömmar fungerar; händelseförlopp som plötsligt avlöser varandra och där slumpmässiga saker av någon anledning är väldigt viktiga. Filmen inramas av ett scenario där arbetare i rader sitter och stafettskriver på skrivmaskiner som passerar framför dem på ett rullband. Det fungerar mer som en ursäkt – inte en förklaring – till varför filmen är som den är.

Gondry började sin karriär som regissör till musikvideor och jag har alltid känt att kortfilmsformatet passat honom bäst. Dagarnas skum – som är två timmar och tio minuter – är verkligen inget som förändrat den uppfattningen. Vad gäller visuellt överdådiga filmer, där man alltid har något att titta på, är det bland de tråkigare jag sett i mitt liv.

 

FREDRIK FYHR

 

*

DAGARNAS SKUM

Originaltitel, land: L’écume des jours, Frankrike/Beligen.
Urpremiär: 24 april 2013 (Frankrike, Belgien).
Svensk premiär: 20 december 2013.
Speltid: 131 min. (2.11).
Åldersgräns och lämplighet:
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 1.85:1.
Huvudsakliga skådespelare: Romain Duris, Audrey Tautou, Gad Elmaleh, Omar Sy, Aissa Maïga, CHarlotte Le Bon, Sacha Bourdo, Vincent Rottiers, Philippe Torreton, Laurent Lafitte, Alain Chabat.
Regi: Michel Gondry.
Manus: Michel Gondry, Luc Bossi efter romanen av Boris Vian.
Producent: Luc Bossi.
Foto: Christophe Beaucarne.
Musik: Étienne Charry.
Klippning: Marie-Charlotte Moreau.
Scenografi: Stéphane Rosenbaum.
Kostym: Florence Fontaine.
Produktionsbolag: Brio Films, StudioCanal, Scope Pictures, France 2 Cinéma, Hérodiade, RTBF, Belgacom, Cinémage 6, La Banque Postale Images 5, Sofica Manon 2, ACE, Canal+, Ciné+ med support av France Télévisions, CNC, Eurimages, Région Ile-de-France, Media Programme of the European Community, SCOPE, Angoa-Agicoa, Procirep, Fédération Wallonie-Bruxelles och Le Tax Shelter du Gouvernement Fédéral de Belgique.
Svensk distributör: TriARt.