Game of Thrones: The Lion and the Rose
Säsong fyra. Avsnitt två.
SPOILERVARNING
I slutet av det här avsnittet kommer Joffrey och Margaery att gifta sig. (Och någon kommer att dö). Vi har väntat på giftermålet sedan förra säsongen och det kommer att bli en absolut höjdpunkt. Men var sak har sin tid. Först ut finns annat att ta itu med.
Roose Bolton och Ramsay Snow-Bolton. Har de visats tillsammans i serien tidigare? Ärligt talat så vet jag inte, så om det inträffat kan det inte ha varit minnesvärt. Men i veckans avsnitt är det dags för familjemys hos Boltons i deras hem Skräckfästet (Dreadfort på engelska). Av deras relation kan man dra den hobbypsykologiska slutledningen att Ramsay (förutom att vara en total sociopat) har grava daddy issues. Han har tidigare, sin utomäktenskaplighet till trots, hävdat rätten till sitt namn. Att på riktigt få kallas Bolton måste vara åtminstone av drivkrafterna bakom hans vansinne.
Den här veckan, liksom förra, inleds förresten lyckat. Vad som först låter som skrattande barn i skogen avslöjas snart vara Ramsays dödliga variant av pjätt. Snitsigt. Problemet är att Iwan Rheon, som spelar Ramsay, gör sin karaktär för humoristisk. En kallsinnig psykopat hade varit mer övertygande än en mordiskt fnittrande spellevink.
Ramsay har också till synes kuvat Theon Greyjoy fullständigt, i sådan utsträckning att Theon utan en blink avslöjar att Bran och Rickon fortfarande lever. Det är svårt att bestämma sig för om man ska känna sympati eller ”rätt åt dig!!” för den hudflådda kraken.
Direkt följande på en närbild av en snyftande Theon får vi se Tyrion hugga in på en stor vildsvinskorv. Klippningen är med större sannolikhet galghumor än ren slump.
Det är fint att få se Tyrion spendera tid med sin bror Jamie, att vara uppmuntrande mot någon som uppskattar det. Gissningsvis känner han sig också trygg med någon i huvudstaden som uppriktigt gillar honom. Och det kan han behöva efter att ha tvingats avvisa Shae så bryskt och fult. Scenen när han gjorde det var sorglig men för kliché för att bli helt gripande. ”Jag tvingas ljuga och såra dig för att rädda dig” har man sett flera gånger förr. Senare under avsnittet hävdar Bron att Shae definitivt har lämnat King’s Landing. Men eftersom Cersei velat sätta klorna i henne bör man inte satsa för stort på att hon faktiskt lyckades komma iväg.
Jamie Lannister – eventuellt den enda karaktären i serien med modernt kortklippt hår. Hela hans frisyr är irriterande. Westeros ger faktiskt inte intryck av att vara ett land som har uppfunnit hårvax. Men Jamie kanske får sitt av en trollkarl. Vem vet.
I dystra borgen Draksten, Dragonstone, får vi kvällens andra obekväma familjesituation. En middag mellan Stannis, hans fru Selyse, och älskarinnan Melisandres – som precis låtit bränna frugans bror på bål.
Inte för att Selyse har tagit illa vid sig. Hon är ännu en kvinna i serien som får vara oförklarat galen – jämför exempelvis med Lysa Tully, Catelyn Starks syster från första säsongen. För vi förväntas väl inte köpa hennes ofrivilliga barnlöshet som anledning? Att hon förvarar sina dödfödda i formaldehyd i sovrummet ger onekligen en hint om det, men det känns så banalt så jag väljer att ignorera det.
Även Stannis är svår att greppa. Varför är han så sur och butter? Nog för att hans bröder är döda. Men han gillade dem inte ens, och den ena mördade han själv. Och Melisandre gör inte annat än att sia om hur han visst kommer att bli kung en dag. I Drakstensgänget är Melisandre faktiskt för tillfället den enda som sticker ut som intressant, och förhoppningsvis får hennes roll vara fortsatt stor i serien.
Men nog om allting annat. Bröllopet! Årets fest, äktenskapet som äntligen ska ingås mellan kung Joffrey och Margaery. Sekvensen tar upp knappt halva sista delen av avsnittet, ovanligt nog i en serie där scenerna i övrigt känns mer och mer korthuggna.
Till att börja med så var Margaerys klänning enastående. Rosorna som täcker släpet i ett tjockt lager för att sedan slingra sig upp mot livet där de övergår till törnen var perfektion. Om någon ännu inte har förstått att hon är en bad ass bitch bakom sitt väna leende så bör det ha gått in nu. Vem annars skulle ha sin brudklänning täckt av nitar.
Själva middagen var tyvärr en besvikelse. Jag hade förväntat mig något betydligt mer storslaget och pompöst än en trädgårdsfest med tråkiga gycklare. Tur att den omtalade duvpajen åtminstone lyfte jippot en aning. Gästerna var också på ett, för Game of Thrones, ovanligt lättsamt humör. Tywin i samspråk med Olenna, den enda som kan sätta honom på plats, och Cersei log faktiskt vid några tillfällen.
Det sedvanliga munhuggandet med förtäckta hot fanns där också, som vanligt. Jamie och Loras, Cersei och Oberyn, Cersei och Brienne. Kanske var det min dagsform, eller så börjar fyra säsonger ta ut sin rätt, för jag är på väg att tröttna på just den dialogformen. Manusförfattarna tycks ha en standardmall för hur samtalen ska låta och utspela sig, och standardmallar blir snabbt ointressanta.
Det avslutande tornerspelet var plumpt, men samtidigt ett snyggt sätt att visa upp och påminna om alla människor runt omkring honom som har anledning att hata Joffrey. Avsnittets slutminuter är välgjorda och ödesmöttade och de flesta tittare bör ha känt på sig att något skulle hända. Korrekt känt – SPOILER NU – Joffrey dör! Förgiftad kvävs han till en blodig och plågsam död. Många på Internet påstås ha jublat, men i dödsögonblicket ser man ändå Joffrey för den han egentligen är: knappt ens tonåring i armarna på sin mor.
Listan över tänkbara mördare är som sagt lång. Själv har jag läst böckerna och vet, så det finns ingen anledning till spekulation. Men alltså… Tyrion! Ni fattar väl att han är för smart för något så uppenbart? Cersei förstår det i alla fall inte och avsnittet slutar med hon låter vakterna gripa honom. Så trots mina klagomål kan jag inte låta bli att med spänning se fram mot nästa vecka.
LINA NILSSON