Non-Stop

Regi: Jaume Collet-Serra

Säkerhetssnut på passagerarplan råkar ut för en mördare som har ihjäl passagerare på nämnda flygplan.

 

Jag har gett tre stjärnor till Non-Stop för jag kunde inte lista ut vem mördaren var och i slutet bet jag lite på naglarna. Om jag vore helt humorbefriad skulle jag kunna såga den, men nu var det så att jag inte listade ut vem mördaren var och i slutet bet jag lite på naglarna. Non-Stop är en film som inte har något annat syfte än att lyckas med just dessa två saker och därmed är den, vad mig beträffar, helt lyckad.

Liam Neeson, en gång i tiden Oscarsnominerad för Schindler’s List, spelar här en alkoholiserad, paranoid man med en död dotter i bagaget (bildligt talat) vars jobb det är att kontrollera säkerheten på passagerarflygplan. Praktiskt taget är det samma roll som han hade i Taken, överraskningshiten från 2008 som gjorde honom till en otippad actionstjärna.

Man kan argumentera för att likheterna tar slut där. I Taken hette Neesons karaktär Bryan Mills. I Non-Stop heter han Bill Marks. Det är tekniskt sett en annan figur, antar jag. Marks står inför 146 passagerare på ett sextimmarsflyg till London – en av dem är en mördare. Mördaren kommunicerar till honom via SMS och lovar att döda en passagerare var tjugonde minut om inte si och så många miljoner sätts in på ett visst konto – som visar sig vara Marks eget. För naturligtvis rör det sig om en diabolisk plan som går ut på att sätta dit Marks och naturligtvis finns det ingenting som han kan göra som inte mördaren redan listat ut. Det har manuset fixat.

Non-Stop är, som ni kanske hör, inte en film för den som är känslig för bristande logik och realism. Naturligtvis kan man plocka isär den från början, om man vill. Storyn låter rätt fånig, och den är rätt fånig: Hur kan man osynligt döda en massa människor på ett plan? Hur kan mördaren räkna ut hur saker ska gå på förhand? Varför kan inte Marks bara samla in allas mobiler?

För då skulle det inte finnas någon film, förstås. Man får vara flexibel. Medan jag såg denna film tänkte jag mer än en gång på den legendariska filmkritikern Pauline Kael och hennes bevingade ord: ”Film är så sällan bra konst att vi inte har någon anledning att gå på bio om vi inte kan uppskatta bra skräp”. Non-Stop är bra skräp.

En avgörande kvalité är skådespelarna – Neeson har nu blivit som en trevlig farbror, en actionhjälte i nedstigande led från Clint Eastwood och Charles Bronson. Han är med i nästan varje bildruta och så länge hans allvarliga nuna är i bild tror man på allt han säger och gör. Birollsensemblen är full av unga begåvningar som Scoot McNairy, Michelle Dockery och Nate Parker; de har namn som kanske inte ringer i några klockor men ni har sett dem nyligen i bra filmer.

Hade Non-Stop kommit för ett år sedan skulle jag nämnt Lupita Nyong’o där också – hon har en liten roll som flygvärdinna – men saker går ju fort i Hollywood. Flankerad vid Neesons sida finns side-kicken Julianne Moore, som spelar kvinnan som Marks bara råkar hamna bredvid. Hennes uppgift i filmen – alla karaktärers uppgift i filmen – är att vara en misstänkt.

I grund och botten är nämligen Non-Stop en pusseldeckare på ett flygplan, och den utgår ifrån att vi sett många pusseldeckare. Manusförfattarna känner till konventioner som att den med bäst alibi alltid är skyldig, till exempel, och drar ständigt undan mattan för den i publiken som letar efter den skyldige.

Regissören Jaume Collet-Serra, som regisserade Neeson i thrillern Unknown, lyckas på ett ganska skickligt sätt göra alla ombord till misstänkta och ständigt vända på förväntningarna. Jag trodde först det var en väldigt förutsägbar film – ”hallå, det där måste ju vara mördaren, ju!” – men fick sedan tänka om och se det som en bara något förutsägbar film – ”okej, men då är det där mördaren då” – innan jag till sist insåg att filmen faktiskt låg före mig. Jag visste inte vem mördaren var.

Och jag bet på naglarna i slutet. Hur absurt uppdragen spänningen än blev, och hur tvärsäker jag än var på att inget av det jag såg skulle kunna hända i verkligheten så satt jag ändå där och tänkte ”rädda den lilla ungen, hon får inte dö!” som om filmen verkligen skulle ha ihjäl ett oskyldigt barn i fara (en av passagerarna är nämligen en liten flicka – en av få som man från början vet garanterat inte är mördaren).

En och annan ljudlig suck under pressvisningen föreslår att Non-Stop inte är en film för alla. Jag vet hur en förutsägbar, blasé-artad recension kan tänkas se ut: Non-Stop är bara en b-film som borde gått direkt till DVD, Lupita Nyong’o har bara några repliker och Julianne Moore förtjänar bättre filmer. Mördarens motiv är mest en politisk pamflett som inte känns utvecklad. Typ så.

Och visst, Non-Stop är inte ett dugg originell. Till och med titeln är oinspirerad – hade den inte åtminstone kunnat heta Death at 20 000 Feet eller Dead-Eye eller Fright Flight? Men nu är detta en Liam Neeson-film. Liam Neeson är en actionhjälte. Som actionhjälte har han i uppdrag att bära hela filmen och det är exakt vad han gör. Non-Stop flyger in genom ena örat och ut genom andra. Den är kanske inte värd (det dyra) priset av en biobiljett. Men det går inte att lista ut vem mördaren är, och därför är det spännande om man tycker det låter som en förutsättning.

 

FREDRIK FYHR

 

*

NON-STOP

Originaltitel, land: Non-Stop, Storbritannien/Frankrike/USA.
Urpremiär: 27 januari 2014 (Paris).
Svensk premiär: 11 april 2014.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat:  35 mm/35 mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Liam Neeson, Julianne Moore, Scott McNairy, Michelle Dockery, Nate Parker, Corey Stoll, Lupita Nyong’o, Omar Metwally, Jason Butler Harner, Linus Roache, Shea Whigham, Anson Mount, Quinn McColgan, Corey Hawkins, Frank Deal, Bar Paly, Edoardo Costa, Jon Abrahams, Amanda Quaid, Beth Dixon, Cameron Moir, Lars Gerhard, Oliver Lehne, Michael Thomas Walker.
Regi: Jaume Collet-Serra.
Manus: John W. Richardson, Christopher Roach, Ryan Engle.
Producent: Alex Heineman, Andrew Rona, Joel Silver.
Foto: Flavio Martínez Labiano
Musik: John Ottman.
Klippning: Jim May.
Scenografi: Alec Hammond.
Kostym: Catherine Marie Thomas.
Produktionsbolag: StudioCanal, Anton Capital Entertainment, Silver Pictures, TF1 Films Production, LOVEFiLM International.
Svensk distributör: SF.