Regi: Jalil Lespert
Biopic om modeskaparen Yves Saint Laurent och hans förhållande med partnern och managern Pierre Bergé.
Kan verkligen Yves Saint Laurent haft ett så här tråkigt liv? Kan han ha varit en så här tråkig kille? Denna själlösa biopic är som själlösa biopics brukar vara, men dess största synd är besynnerlig: Den har inget vettigt fokus på sin huvudperson.
Jag menar, excusez-moi, men även om Pierre Niney är helt okej i huvudrollen så är karaktären han spelar helt innehållslös. Vi får veta saker om honom – främst att han var manodepressiv – som filmen sedan inte gör något särskilt av. Han designade snygga kläder, okej. Man kan kalla honom för geni, om man fortfarande går igång på att kalla folk för genier. Visst. Sen då?
Filmen vill skildra Laurents förhållande med Pierre Bergé (Guillaume Gallienne), mannen som blev såväl hans kärleksobjekt som hans affärspartner och ”butch”; killen som höll i trådarna och sa nej ibland, försökte ge hans genius piska och morot, såg till att saker blev gjorda. Den där gamla storyn, med andra ord.
Konstigt nog levererar filmen aldrig vare sig psykologi eller ens en intrig värd namnet. Så fort något intressant ska hända – typ Yves och Pierre åker till Marrakesch för att leva bohemliv och experimentera med LSD – så kommer Bergérs torra berättarröst och förklarar ungefär vad de gjorde, ungefär vad som hände, ungefär vad de tänkte och ungefär vad de kände – sen ett montage, filmkonstens tröttaste franska ord.
Modellen vid namn Victoire (Charlotte Le Bon) är eventuelt kär i Yves och svartsjuk på Pierre – jag säger eventuellt, för filmen bryr sig inte. Pierre har sex med Victorie som en slags hämnd. Yves blir arg när han får reda på det. Sen händer inget mer med den tråden.
I takt med att åren går börjar Yves festa mer. Han dricker och tar droger. Uj, uj. Man kan verkligen säga att ”geniet som det går dåligt för” är en trött cinematisk pose till intrig, för Yves Saint Laurent är en film som aldrig använder mer än den och följaktligen aldrig får sin publik att känna några känslor för något som händer. Döda, klyschiga bilder poserar framför oss och det fungerar inte ens som guilty pleasure-ytlighet eftersom filmens färgschema är grått, svart, vitt, beige, trist.
Någonstans där kring 70-talets dekadenta tid är Yves otrogen mot Pierre med Karl (Nikolai Kinski). ”Jag älskar honom” säger han till Pierre, ”men du är mannen i mitt liv”. Sen får vi inte ser mer av den intrigen heller. Yves Saint Laurent visar oss scenarion som den hela tiden klipper banden till, som om den hela tiden kommer på att ”nej det här kanske är bättre att fokusera på, nej strunt samma, vi tar lite av det här också”. Om manusförfattarna hade kunnat bestämma sig för en eller två centrala idéer hade de kunnat berätta en kompetent film. Nu får man snarare känslan av att Yves Saint Laurents liv var helt godtyckligt och meningslöst.
Snygga kläder finns det ju i filmen, förstås. Tre modevisningar får vi se, fetischistiskt fotade, och de fick mig att tänka på det här med mode och hur svårt det är att betrakta kläder som något liknande en konstform. Problemet med kläder, och Yves Saint Laurent gör det väldigt tydligt, är att de saknar djup och mening i sig själva. De är tämligen självförklarande. Varför Laurent ville designa kläder överhuvudtaget får vi förresten heller aldrig veta, så vad för slags konstnärsgeni det egentligen är tal om är svårt att säga. Han är en vandrande plot-point i en mekanisk biopic, av det slag som vid det här laget börjar bli plågsamt förutsägbart.
Det hade kunnat vara en film om det meningslösa och ytliga i att älska och viga sitt liv åt bruksvaror som kläder. Eller om konsten i det, antar jag, kontra de stora affärerna och pengarna. Istället är det en väldigt tråkig film på torr TV-filmsnivå, vars såpaintrig inte har nog med kött och blod för att generera mycket annat än gäspningar i salongen.
Jag såg filmen i en salong tillsammans med ett drygt dussin andra människor och ljudliga suckar och gäspningar ackompanjerade filmen. Jag är inte den som förespråkar prat på bio men jag tror vi hade haft mycket roligare om vi bara hade gett upp och börjat prata med varandra istället om eländet vi såg på. Innan filmen tagit slut hade vi troligen gått därifrån, satt oss ner på någon mysig liten restaurang och fortsatt prata. Kanske om bättre franska filmer, som Asterix och Obelix möter Caesar till exempel.
FREDRIK FYHR
*
YVES SAINT LAURENT
Originaltitel, land: Yves Saint Laurent, Frankrike.
Urpremiär: 8 januari 2014.
Svensk premiär: 14 mars 2014.
Speltid: 106 min. (1.46).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Pierre Niney, Guillaume Gallienne, Charlotte Le Bon, Laura Smet, Marie de Villepin, Nikolai Kinski, Ruben Alves, Astrid Whettnall, Marianne Basler, Adeline D’Hermy, Xavier Lafitte, Jean-Édouard Bodziak, Alexandre Steiger, Michèle Garcia, Olivier Pajot, Anne Alvaro, Patrice Thibaud.
Regi: Jalil Lespert.
Manus: Jacques Fieschi, Marie-Pierre Huster, Jalil Lespert tillsammans med Jérémie Guez byggt på boken av Laurence Benaïm.
Producent: Yannick Bolloré.
Foto: Thomas Hardmeier.
Klippning: François Gédigier.
Scenografi: Aline Bonetto.
Produktionsbolag: Wy Productions, SND, Cinéfrance 1888, Hérodiade, Umedia, uFund, Canal+, Confinova 10, Indéfilms 2 i samverkan med Orange Cinéma Séries och med stöd av Procirep och Centre National de la Cinématoraphie (CNC).
Svensk distributör: SF.
Ett svar på ”Yves Saint Laurent”