Regi: Rob Thomas
Tio år efter TV-serien Veronica Mars, om high school-detektiven som löste brott i en småstad i Kalifornien, bor titelfiguren i New York och ska bli advokat. Ett mord på en popstjärna hon kände på high school tar henne dock tillbaka till hemstaden samtidigt som en tioårs-reunion. Snart börjar hon ta upp sina gamla detektivtakter igen.
Man kan ha en hel diskussion om hur den här filmen blev till. Den vore mycket mer intressant än filmen i sig, som är förutsägbart enkel att bedöma: Om du är ett fan av TV-serien Veronica Mars som gick i tre säsonger 2004-07 så är den här filmen gjord för, till viss del av, dig. Det svårt att föreställa sig att du kommer bli jättebesviken.
För alla andra är den som en fest man inte är bjuden till. Man står ute på en kall gata och tittar in genom fönstret. De ser ut att ha kul där inne. Man hör inte vad de säger och man vet inte riktigt vad de har gemensamt men något är det.
I det här fallet är de ”Marsmallows”, 92 000 fans som samlat ihop över fem och en halv miljon dollar som utgjort filmens budget. Det är och förblir en invite only-fest. Veronica Mars har ingen ingångspunkt för en utomstående. Har du ingen koll på serien är dörren stängd för dig. Filmen pågår, men vad som händer i den, vad det innebär och varför det skulle spela någon roll, är saker du inte har någon aning om.
Lite grann – eller exakt, faktiskt – som att hoppa in i en TV-serie utan att ha koll på den. Och Veronica Mars är praktiskt taget ingen film. Det är ett pilotavsnitt på en och fyrtio. Skriven, producerad, regisserad och agerad precis som en TV-serie med sterilt foto, fyrkantig klippning, onaturligt tajmade dialoger, mycket dötid, trist musik och manierat skådespeleri. Vad som antagligen ska fungera som en nostalgitripp för fansen skulle lika gärna kunna vara början på en ny säsong. Formatet är så fyrkantigt att det inte finns någon skillnad att tala om. Jag är inget fan av TV, inte post-HBO heller, och Veronica Mars påminde mig om varför.
En film behöver dynamiskt skådespeleri och karaktärer som går från en punkt till en annan. Något måste ha hänt innan filmen är slut. Speltiden är dess deadline. En TV-serie kan pågå hur länge som helst, så vad karaktärerna säger och gör spelar egentligen ingen roll. Det blir extra tydligt i Veronica Mars att en film måste vara mer ambitiös än en serie för att fungera. Allt som händer här är helt godtyckliga saker som kan fungera i ett TV-avsnitt – för vem bryr sig, nästa avsnitt kanske är bättre – men som helt enkelt blir patetiskt tunna i en film.
Vad för godtyckliga saker menar jag? Ta storyn till exempel. Veronica Mars, nu på vippen att bli ”hot shot-advokat i New York”. Varför? För hon är ”ambitiös”. Finns det någon dimension här? Nej det är bara en tomt applicerbar, stereotyp idé. Förvänta er många situationstecken här.
Hon får veta att en ”popstjärna” hon kände på high school blivit ”mördad”. Spelar det någon roll? Sörjer hon henne? Är detta en tragedi? Finns det överhuvudtaget någon anledning för någon alls att bry sig om det här? Nej, Veronica verkar helt oberörd av händelsen men eftersom mordet blott existerar så ska det vara drabbande automatiskt. Hon måste till och med åka tillbaka till sin hemstad för att… ”hitta sina rötter”? Bli den hon ”egentligen är”? Skippa pretentionerna och ”vara som folk”? Vem vet. Det är så tunt och självuppfyllande att det blir förvirrande att ens försöka förstå. Så fruktansvärt förutsägbart att man förväntas veta vad allt betyder innan det ens händer.
Överhuvudtaget ligger en trög, nyvaken bakis-stämning över allt i filmen. Skådespelarna verkar bara ha dykt upp för att läsa lite repliker och ingen verkar bry sig om något. Veronica träffar den döda popstjärnas pojkvän (Jason Dohring), som hon brukade dejta förut. Han är naturligtvis oskyldig – vi ska bara utgå ifrån det – men alla bevis pekar på honom och hela staden tror han är skyldig. Han kan få livstids fängelse här. Bryr han sig? Nä, han strosar bara runt som att ”Hey, jag är med i Veronica Mars-filmen, har jag några fler repliker eller?”. Inget som helst spår av den döda finns i varken honom eller resten av karaktärerna – ingen karaktär i filmen verkar vara det minsta berörd av att någon dött.
Så, för det första, varför ska vi bry oss? För det andra, måste det verkligen vara så här slött och oambitiöst? Är det en fråga om en halvhjärtad fan-serivce? Har seriens upphovsman Rob Thomas (regi och manus) tagit emot sin crowdfunding-budget med så nervösa händer att han inte vetat vad han ska göra?
5.7 miljoner dollar är fortfarande rätt lite för en amerikansk film idag och ofta tvingas han göra sig skyldig till att berätta istället för att visa. Veronica löser hela intrigtrådar genom att bara förklara hur de hänger ihop och karaktärer är inte med tillräckligt mycket för att vi ska hänga med när hon nämner dem vid namn. Sen har vi det extra problemet att försöka hålla koll på vilka karaktärer som är viktiga för ”intrigen” och vilka som bara är cameos från serien. Och vilka som är cameos utöver de cameosarna, som en och en halv scen med Jamie Lee Curtis och ett inhopp av vår tids popkulturella apa James Franco som spelar sig själv (vem annars?) när han tar sig i skrevet och försöker rimma på ”orange”.
Jag säger ”intrigen” för egentligen är allt i filmen helt hypotetiskt. Ingen verkar som sagt bry sig om något och svårast är det för oss; det onyanserade ”mysteriet” med den döda popstjärnan förklaras totalt mekaniskt och utan någon som helst rytm. Allt utvecklar sig trögt och blodfattigt. Pojkvännen är oskyldig, jaha. Två karaktärer är annonserade villospår redan från början. En smygfascistisk sheriff (Jerry O’Connell) är där för lite fägring och Veronicas privatdetektiv-pappa (Enrico Colantoni) är där för några tonårssåpadialoger. Check. Någon visar sig vara skyldig. Jaha. Mår någon bättre när ”mysteriet” är uppklarat? Har något ens hänt? Varför är filmen stendöd?
Kirsten Bell är inte en dålig skådespelare, och det finns en viss charm i att se henne återvända till sin genombrottsroll. Överhuvudtaget är det enda intressanta med Veronica Mars allt som har med själva produktionen att göra – att den crowdfundats, att den lanserats på amerikansk bio parallellt med Video on Demand och stream; en metod som fortfarande är nästan oprövad och där denna kan visa sig vara en ”gamechanger” om den blir framgångsrik.
Men känslan jag får av projektet är det av en kreativ återvändsgränd. Jag är säker på att fansen blir glada av den här filmen. De har själva betalat för den. Praktiskt taget har de producerat den. Det är den slutgiltiga film-produkten, en beställd vara; publiken är inte längre bara konsumenter, de är medproducenter. Effekten blir auto-katharsis, självtillfredsställelse, total passivitet. Alla överraskningar försvinner. All kreativitet dör. Man får en film som Veronica Mars, ett ängsligt och livlöst kärleksbrev till en publik som jag antar inte ber om något annat.
FREDRIK FYHR
PS.
Jag såg något avsnitt av serien när den gick på svensk TV, men minns inte mer än att jag tyckte om den lite grann och senare blandade ihop den med Malcolm in the Middle.
*
VERONICA MARS
Originaltitel, land: Veronica Mars, USA.
Urpremiär: 8 mars 2014 (South By Southwest Film Festival)
Svensk premiär: 14 mars 2014 (VOD). 7 maj 2014 (DVD).
Speltid: 107 min. (1.47)
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process och bildformat: 35 mm; D-Cinema. 2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Kristen Bell, Jason Dohring, Krysten Ritter, Ryan Hansen, Francis Capra, Percy Daggs III, Gaby Hoffmann, Chris Lowell, Tina Majorino, Jerry O’Connell, Martin Starr, Jamie Lee Curtis, Enrico Colantoni, Ken Marino, Max Greenfield, Eddie Jemison, James Franco.
Regi: Rob Thomas.
Manus: Rob Thomas, Diane Ruggiero.
Producent: Dan Etheridge, Danielle Stokdyk, Rob Thomas.
Foto: Ben Kutchins.
Musik: Josh Kramon.
Klippning: Daniel Gabbe.
Scenografi: Jeff Schoen.
Kostym: Genevieve Tyrrell.
Produktionsbolag: Warner Bros Digital, Spondoolie Productions, Rob Thomas Productions.
Svensk distributör: SF.