Saving Mr. Banks

Denna text publicerades ursprungligen 28/1.

Regi: John Lee Hancock

Tidigt 60-tal. Författaren P.L Travers (Emma Thompson) behöver pengar och överväger att till slut sälja rättigheterna till Mary Poppins till Walt Disney (Tom Hanks) så hon åker motvilligt till Florida för att överse manusarbetet. Först är det frostigt, sen blir känslorna varmare osv.

 

Saving Mr Banks är en medioker, sentimental film med fantastiska skådespelare som, när de är som bäst, gör det till en underhållande sentimental film. Tom Hanks är med, men det är inte en uppföljare till Rädda menige Ryan utan en ganska hårt idealiserad biopic om hur författaren P.L. Travers (Emma Thompson) åkte till Florida för att övertalas av Walt Disney att ge honom rättigheterna till Mary Poppins.

Tom Hanks spelar alltså Walt Disney. Vid det här laget är det bra att påpeka att Saving Mr. Banks är producerad och distribuerad av Disney. Det är en Disneyfilm. Så hur tror du själv porträttet kommer se ut? En ledtråd: Inget i stil med indiefilmen Escape from Tomorrow som smygfilmades på Disneyland och förklarade för oss att högst upp i företagets ledning fanns ondskefulla utomjordingar som vill ta över världen.

Den verkliga stjärnan är Emma Thompson, som gör Travers till en människa av kött och blod. På manusnivå är hon en sur, stereotypt brittisk tant som egentligen bara är sur över att hennes pappa var alkoholist och blev sjuk när hon var liten (Colin Farrell spelar honom, i extremt sentimentala flashbacks som vi då och då hoppar tillbaka till). Men Thompson, proffs som hon är, hittar den perfekta balansgången mellan den där brittiskt blå bitchen och den där vanliga, seriösa författaren som (helt naturligt) är orolig för att lämna över sin litterära skapelse till en man som har ett imperium av tecknade hundar och möss.

Men det är den vanliga processen förstås – Hon vantrivs med sin resa, oj oj, alla på studion är artiga men tycker hon är jobbig egentligen, ho-ha, hon är spänd och sur först men mjuknar alltmer och lär känna Walt (aldrig Mr. Disney) motvilligt men oundvikligt. Smakfullt nog blir aldrig Saving Mr.Banks riktigt den Disney-propaganda det skulle kunna vara, men fortfarande; det är skildrat som det måste vara skildrat.

Tom Hanks är… inte dålig, kanske, i den andra huvudrollen, men det är lite märkligt att se en i vanliga fall så proffsig skådespelare vara ute på så hal is. Hanks har slentrianmässigt fått beröm för rollen, men jag tycker inte han verkar speciellt säker på vad han håller på med, ungefär som att han inte vet (och aldrig tar reda på) vem Disney var eller hur han ska spela honom. Han fumlar mest runt lite förstrött och, öhm, uhm, pratar, uhm, liksom, aha! Såhär! Som om Disney var lite, uhm, tankspridd kanske men, men, men samtidigt inte, samtidigt… var han lugn… och pratade såhär… Ja, hursomhelst, strategin matchar inte karaktären och det klaffar aldrig riktigt, även om han fungerar på en ”Tom Hanks utklädd till Walt Disney”-nivå, vilket också har sin charm.

Men det som verkligen sänker filmen är de där tillbakablickarna jag nämnde, där Colin Farrell spelar Travers pappa som en gång i tiden busade med henne och hennes syskon på deras hus ute på landet; när han blev sjuk blev han omhändertagen av en Mary Poppins-liknande kvinna förstår ni, och det är Mr. Banks, pappan i sagan, som Mary Poppins räddar. Barnen råkar bara vara där. Och detta, att bli övergiven av sin pappa, är vad Travers går omkring och tänker på i vuxen ålder; det är hela neurosen som driver henne framåt. Eftersom de var så fattiga när de var små har Travers också en ångest för pengar, till exempel; att hon ens överväger att sälja rättigheterna är för att hon, som hennes agent upplyser henne om, ”behöver pengarna” – varpå hon utbrister ”Stop saying money! That’s a filthy, disgusting word!”

Men Thompson är så bra, så psykologiskt trovärdig, i huvudrollen och flashbacksen är så vansinnigt smetiga och fejkiga att den här idén aldrig går ihop. Farrell spelar pappan som något ur en Werther’s Original-reklam och eftersom filmen måste vara barnvänlig så kan hans fylleslag inte bli tillräckligt svarta eller ens tydliga. När han gör bort sig i offentligheten, till exempel, verkar han bara lite förvirrad. När sedan Disney avrundar, mot slutet, med en monolog om sin egen far så blir det extra tydligt att Saving Mr. Banks vill vara en film om fadersrelationer, men tematiken håller inte och filmen blir, som drama, misslyckad.

Men jag sa att filmen är underhållande ibland och det är den. Det står och faller på Thompson men Tom Hanks är också… ”kul”. Intrigen är förutsägbar, men inte alltid tråkig. Det finns en del överraskningar här och var. Som pricken över i:et spelar Paul Giamatti till exempel en snäll chaufför i (ännu) en smetig liten sidointrig och man måste verkligen vara en skådespelare av hans kaliber för att säga repliker som ”Boy, I sure would like your autograph mrs Tra-verrrs” [sic] medan den sentimentala musiken smäktar på. Det är något med hans helhjärtade ton som sätter stämningen för hela filmen. Det är på Lassie-nivå, men här och var fungerar det ändå.

Men det är också en Disneyfilm om Walt Disney. Jag menar, kom igen.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

SAVING MR. BANKS

Originaltitel, land: Saving Mr. Banks, USA/Storbritannien/Australien.
Urpremiär: 20 oktober 2013 (BFI London Film Festival).
Svensk premiär: 14 mars 2014.
Speltid: 125 min. (2.05).
Åldersgräns och lämplighet: n/a, lämplig för äldre barn.
Teknisk process och bildformat: 35 mm 2K, 2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Emma Thompson, Tom Hanks, Annie Rose Buckley, Colin Farrell, Ruth Wilson, Paul Giamatti, Bradley Whitford, B.J. Novak, Jason Schwartzman, Lily Bigham, Kathy Baker, Melanie Paxson, Andy McPhee, Rachel Griffiths, Ronan Vibert.
Regi: John Lee Hancock.
Manus: Kelly Marcel, Sue Smith.
Producent: Ian Collie, Alison Owen, Philip Steuer.
Foto: John Schwartzman.
Musik: Thomas Newman.
Klippning: Mark Livolsi.
Scenografi: Michael Corenblith.
Kostym: Daniel Orlandi.
Produktionsbolag: Walt Disney Pictures, Ruby Films, Essential Media & Entertainment, BBC Films, Hopscotch Features.
Svensk distributör: SF.